Döden går på museum
Det är skrämmande men fascinerande på samma gång. När jag läser namnen på de 130 som föll för bödelns blad på Galgberget för hundratals år sedan, blir det som hände
avrättningsplatser. På 17 platser över hela ön finns det belägg för avrättningsplatser.
Foto: Love Strandell
Jag går tillbaka till 17-åringen i graven.
Fjolårets utgrävningar vid Galgbacken har blivit utgångspunkten för "Döden på Galgbacken".
Förvånad över fynden
Under en sommarvecka samlade Per Widerström in fynden från Galgbacken tillsammans med kollegan Johan Holm, Länsstyrelsen på Gotland, hade bett honom att sammanställa dessa med de många benrester och annat från avrättningsplatsen, som allmänheten lämnat in.
Så här i efterhand är Per Widerström förvånad över hur mycket som kommit upp i dagen efter fjolårets undersökningar.
-Vi har grävt ut en tiondel av området kring den ena av backens stenpelare. Flera benrester ligger så ytligt som ett par centimeter ner i marken.
Men enligt Per Widerström har det kommit nya frågetecken efter utgrävningarna.
-Det största vi hittat är två nästan helt kompletta skelett från två halshuggna personer mellan åren 1550 och 1650, prydligt hoplagda och begravna 80 centimeter under markytan. Vi vet mycket om skeletten, som att en av dem var en 17-årig pojke, men inte varför de begravts som de gjort.
Slarvigt begravna
Det normala var att den avrättades kvarlevor slarvigt täcktes över med grus och jord, efter att bödeln puttat ner träpålen efter ett par dagar. Ofta lades skallen nere vid fötterna för att förhindra att kroppen skulle gå igen.
-Att hamna på Galgbacken var det värsta som kunde hända en människa och det drog en stor skam över de efterlevande. Hela grejen med avrättningarna utspelade sig egentligen efter döden - då skulle kroppen förnedras och synas så mycket som möjligt för att avskräcka folk, berättar Per Widerström.
Barnamord vanligast
Genom gamla domprotokoll och det minst har funnits 17 avrättningsplatser runt om på ön. Troligtvis var de 20 - en för varje ting. Arkeologerna vet att mellan 220 och 230 personer avrättats på Gotland från medeltid till mitten på 1800-talet - så många som 130 av dessa namnges på utställningen på Fornsalen. Ett av de vanligaste brotten var barnamord.
- Oftast var det pigor och andra tjänstefolk som hade fått barn med husbonden och på något sätt gjort sig av med det. Men även missfall och dödfött barn räknades som mord och straffades med döden, berättar Per Widerström.
Kvinnor som avrättades var överrepresenterat på Gotland, i jämförelse med resten av landet - varför vet man inte. Men kvinnors avrättningar skiljde sig från männens. En kvinna fick aldrig hängas, med risk att folk skulle se under kjolen när de hängde på galgen.
Utdragna hängningar
Hängning var annars den avrättningsmetod som gällde före 1600-tal. Eftersom syftet med de offentliga avrättningarna var att skrämma medborgarna att inte begå brott, drog man ut hängningarna så att de blev så makabra och utdragna som möjligt.
Efter reformationen blev det vanligare med halshuggning i takt med att dödstraffet blev en allt vanligare dom. 1876 halshöggs den sista personen i Sverige offentligt. Det var en gotlänning vid namn Konrad Pettersson Lundqvist Tektor. Hans död är vida känd, då det krävdes tre slag med skarprättarens blad för att knäcka nacken. Enligt arkeologen Per Widerström var det antagligen därför man slutade med de offentliga avrättningarna för att hålla till endast i fängelserna.
Nutida avrättningar
I en särskilt avskiljd del av "Döden på Galgbacken" finns ett inslag av nutid. Amnesty visar verkliga bilder på avrättningsprocesser i länder som Iran, Irak och Saudiarabien, på en projektorduk.
- Syftet är förstås att väcka känslor och tankar, att uppmärksamma att avrättningar av dessa slag finns än i dag, säger Per Widerström.
Han säger att religion är den gemensamma faktorn vare sig det är kristendom eller islam. Enligt den gotländska landskapslagen Gutalagen från 1200-talet, fick de anhöriga hämnas på förövaren.
Den var förhållandevis "snäll" mot andra landskapslagar på den här tiden. Våldtäkt på gift kvinna samt upprepade stölder, ledde oftast till en dödsdom.
Varnar känsliga ögon
Det allra första du möter vid utställningen "Döden på Galgbacken", är en skylt som varnar känsliga personer för starka bilder.
-Jag tror att äldre personer kan uppleva utställningen som obehaglig, då det finns minnen om berättelser i deras liv som inte sträcker sig så väldigt långt bak i tiden. Men detta med avrättningarnas historia fascinerar verkligen människor, menar Per Widerström.
Så jobbar vi med nyheter