- Nu ska vi ha skoj! Det här är ett gift, säger instruktören Ulf Strandnert när vi just anlänt till Hejdeby skjutbana, dryga milen från Visby.
I handen har han en bock, en dubbelpipig bössa där piporna ligger vertikalt mot varandra. Det är vårt vapen för dagen. Förväntningarna och nervositeten stiger inombords och vi går i gemensam trupp mot skjutvallen.
- Böj på knät, ännu lite mer. Sådär. Det ser bra ut! säger Ulf Strandnert när jag står skjutklar vid lerduvebanan.
- Tryck kolven emot dig. Så ja! Nu fick du en sådan där ekorrkind.
Tunga vapen och träff
Bössan på 3,2 kilo känns tung i händerna och att hitta rätt balans och sikte är svårare än vad jag trodde. Vapnet är laddat med stålhagel och på mig har jag hörselskydd som ska förhindra lomhördhet. Nästa steg är att hålla koncentrationen uppe, fälla ut högra armbågen, osäkra vapnet och pressa avtryckaren så långt det går. Hela tiden avslappnad. Och så är det dags. Den lilla frisbeen skickas iväg.
PANG!
Träff. Lerduvan klyvs på mitten och de andra applåderar bakom mig. Jag känner lättnad och är redo för ännu ett skott.
PANG!
Också träff, även om den inte var klockren.Övermodet stiger inom mig.
PANG!
Miss. Jag visste att den skulle komma. Efter sex skott, varav hälften träffar, lämnar jag över bössan till näste man.
Att undvika skador
Konstigt nog gör det inte så ont i axeln. Står man bara rätt, lutar sig fram en bit för att minska rekylen och håller geväret pressat mot axeln vid skottögonblicket slipper man vakna upp med blåmärken dagen efter. Självklart krävs även en bra instruktör som kan visa hur man ska och inte ska göra. Det har vi. Ulf Strandnert har skjutit lerduvor i snart tio år.
- Nyckeln till ett bra skytte är att stå rätt. Gör du det blir du riktigt smidig i din rörelse, lika smidig som en panter, säger Ulf när näste person står skjutklar.
Gräns vid tonåren
Med sig har Ulf Strandnert sin flickväns barnbarn, nioåriga Kevin, som hela tiden håller sig på tillräckligt avstånd från avfyrningsplattan. Han längtar tills han fyller 13 år då han också får skjuta lerduvor. Tills vidare får han nöja sig med att hjälpa till att ladda skott och skicka i väg duvor åt andra.
Vi lyckas alla träffa de flygande lerplattorna, med olika mycket framgång. När skottsessionen är klar och lådan med skott är tömd ligger 75 mörkblå hylsor utspridda på marken kring skjutplatsen och en massa orange splitter i skogen. Det som de flesta av oss bär med hem, förutom ett leende på läpparna, är växande blåmärken på våra högra axlar.