DU&JAG
Det finns så många farsor, överallt är de. På stan, på jobbet, i kompisgänget, på krogen. Vi pratar om de mjuka värdena, om hur det är att vara pappa, i det här samtalet.
Bosse Hansen, 66, är pappornas pappa, under drygt tio år drev han pappa-grupper där män som väntade sitt första barn kunde samtala om förväntningar och känslor. Omkring 700 passerade, jag var en av dem.
För egen del har han tre barn, uppvuxna i Visby men nu i Stockholm; Sebastian, 37, Sara, 32, Emmy, 30 och dessutom två barnbarn. Bosse lever med Eva sedan 45 år, han är i dag kursansvarig på Folkan i Hemse och kommer ursprungligen från sörmländska Hälleforsnäs.
Tenny Larsson, 44, är dalmas med ursprung i Smedjebacken, han lever på Gotland sedan 22 år, gift med Carina och har en chefstjänst på Geab. De har två barn; Samuel, 20 och Ronja, 17.
Gotlänningen Erik Adlertz, 36, arbetade under några år på Gotlands Media, för närvarande är han självvalt utan jobb för att kunna vara mer med de barn han har tillsammans med hustrun Andrea; Elvin, 3 och Alva, 1.
Om lyckan att vara pappa pratar vi, lagom till fars dag. Så häng med nu, här åker vi:
Var i finns glädjen i att vara pappa?
Bosse: Att se barnen växa upp, skulle jag säga.
Tenny: Ja, se dem utvecklas som människor, göra framsteg, plugga till proven som de sedan fixar. När ungarna är som Eriks är det att sitta själva, kanske, och sedan börja gå. Små steg hela tiden.
Erik: När de tar nappen första gången, säger första ordet.
Och det var "pappa", så klart?
Erik: Det var nog ”mamma”, dessvärre. Till och med ”gurka” kom före ”pappa”!
Bosse: Jag minns första gången min första skrattade, det var i tvättstugan, jag glömmer det aldrig, det kom från ingenstans.
Tenny: Samuel tryckte in ett papper i videon så det tog timmar att laga, sedan satte vi silvertejp över allting. Det var ett sätt att utvecklas.
Vad har ni lärt er av era barn?
E: Att omprioritera i livet. Bilar har alltid varit mitt stora intresse, nu är bilen bara en slagpåse. Man har fått ställa om, det gäller allting.
Har det varit svårt?
E: Ja, i början, det var tufft, faktiskt. I somras lade jag nytt golv hemma, precis när det var klart och plasten avdragen släppte grabben ett verktyg så det blev ett stort märke, jag tänkte: varför gör jag det här!
T: Det spelar ingen roll hur mycket du tjatar, de är inga kopior, de är inte som jag. Jag tror vi jämför för mycket med vår tid, ”varför är du inte ute och spelar fotboll, ut och gör något vettigt!”. Det var normen på vår tid, det är en annan tid i dag. Vi förstår inte det där med plattor och spel, nu gör och lär de sig andra saker.
B: Jag minns när min pappa gått bort och Sebbe mötte mig med en kram, då var det han som tog hand om mig. De bryr sig, ser hur jag mår, det är fint.
T: Jag märkte det när grabben var 18, då började han se att även vi vuxna behöver stöd ibland.
Var är stort och viktigt för dig i dina barns liv just nu?
B: Att de får hålla på med det de vill, att de vågar ta för sig utan att vara gåpå:iga, att de vågar vara modiga, det tycker jag är viktigt.
T: Att de mår bra, att de blir juste behandlade och behandlar andra juste. Möts de med respekt av vuxenvärlden så möter de själva den med respekt.
E: Jag håller med, även om mina barn är små. Att de lär sig vara artiga, våga ge beröm och ta emot beröm, vågar säga ”jag älskar dig” när man hämtar på förskolan.
Små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer sägs det. Stämmer det?
T: Det är olika typer av bekymmer, skulle jag säga. När de blir äldre är det en ständig oro. Förr hade man dem intill sig, nu möter man plötsligt sonen i bil och dottern ger sig ut med moppen. Klart det är en annan oro. När kommer hon hem? Sådana saker.
B: Det lustiga är att vi ofta oroar oss mest för döttrar, jag var likadan, men det är grabbarna som lever farligt. Det är väl en slags nedärvd beskyddargrej, det där.
På vilket sätt har ni blivit lika er egen pappa?
T: Haha, jag skulle aldrig bli som farsan. Aldrig! Men det sket sig, när det blir som mest uppenbart suckar frugan ”Lill-Gert”.
B: Jag andas som farsan, har jag märkt. Samma typ av andning. Min pappa var väldigt fysisk och jag satt ofta i hans knä. Jag har samma närhet till mina barn, det är jag glad för, det är ofta kramar än i dag.
E: Jag minns att pappa var som en tyst övervakare när jag var liten. På ett positivt sätt. Han sade inte så mycket men stod i bakgrunden, jag visste att han alltid hade koll. Jag kan känna igen mig i det.
T: Nej, det var mycket han gjorde som man inte gillade. När jag hade polare hemma brukade farsan sparka upp dörren och komma in och härja, det var ju jävligt pinsamt. Nu härjar jag på samma sätt och tycker det är skitkul.
En reflektion över mig själv, jag som har barn som är 17 och 20. Jag är definitivt som far. Bekymrad, mån, samma dåliga humor…och samma tjat. För som han tjatade, tyckte jag, även sedan jag blivit vuxen! ”Kör försiktigt!”. Jag var så less. Men de gånger han faktiskt inte sade de där orden när jag skulle i väg...då var det något som saknades.
Erik, du som har små barn, vad ser du fram emot med dem?
E: Att de ska få växa upp under justa förhållanden, att inte pressa dem. Jag hade nog tanken att jag skulle bli den hårde föräldern, sätta klara regler och sånt, men det blev inte riktigt så…
Kan du tänka dig dem som tonåringar och vuxna?
E: Nej, det är svårt, man är så mycket i deras liv just nu, men det blir spännande att se hur det blir.
B: Kan du tänka dig själv som 50 eller 70? Det hänger ihop.
T: Ja, haha, jag minns när farsan fyllde 40, då tänkte man att man får väl börja umgås med dem lite nu för nu dör de snart.
Och du, Tenny, dina barn är på väg in i vuxenvärlden, vad är det förenat med för känslor?
T: Det är den där oron igen. Samtidigt en stor glädje att se dem ta steget. Sedan vet man aldrig vad som händer, kanske flyttar de till fastlandet, vi är här på Gotland och finns inte till hands när vi behövs…men å andra sidan varken kan eller ska man hjälpa dem med allt.
Ja, dina har flyttat till fastlandet, Bosse. Hur känns det?
B: Det blir tomt, och det är tråkigt att inte få ha vardagen tillsammans. Men det är inte så långt till Stockholm.
Har du slutat hjälpa dem, som Tenny är inne på?
B: Det gör man väl aldrig? Oj som jag har burit möbler! De hör av sig när de behöver prata om något, det är fint att kunna vara bollplank. Att ge råd om de vill ha det, men man måste ta ett steg tillbaka. Min högsta önskan är att de får ägna sig åt det de vill i livet.
Kanske dagens mest korkade fråga, men: Är de vuxna barnen fortfarande dina ”barn”?
B: Alltid. Det upphör de aldrig att vara. Det bästa jag vet är när de kommer till oss eller vi till någon av dem och vi bara hänger i soffan.
”Klä dig varmt”, ”Kör försiktigt”, ”Har du ätit ordentligt”…säger du fortfarande allt det där?
B: Det händer, men inte så ofta. Jag försöker vara tyst men jag tänker det inom mig. Varje gång.
E: Så säger min pappa om jag är på fastlandet, till exempel. ”Ring när du kommer fram, ta det lugnt, det är ett älgstråk där”…jag kommer nog att bli likadan, det tror jag.
Jag minns artisten Peter LeMarc, någon typ av sommarprat. Han tog upp nämnda ämne, sade: ”Jag spelar med musiker som är betydligt yngre än mina barn, inte säger jag till dem att ta på sig mössan på vintern”. Jag noterar också att Bosse inte förmanar varken Tenny eller Erik att köra försiktigt efter intervjun.
Vad saknar ni från den tid era barn var små?
E: Mina är ju som sagt fortfarande små, men jag kan redan känna mig lite stressad över att de ska bli stora, att de inte vill krypa upp i knät eller kramas, att vi föräldrar inte är deras självklara val och trygghet.
T: Man får försöka kramas ändå, ta dem med överrumpling.
B: Ja, det var en period då de inte ville, men det har faktiskt kommit tillbaka.
T: De behöver väl ett break, en slags frigörelse. Det minns man ju själv, det var en period då man slängde in väskan med tvätt när man kom från lumpen och drog ut och kröka´, inte ville man umgås med morsan och farsan då! Jag tror det måste få vara så.
Tänker ni er tillbaka dit ibland?
T: Jajamän, det är klart. När man satt i soffan och de lade huvudet i ens knä och somnade, man var en så självklar trygghet i deras liv.
B: Ja, och att hålla handen när vi var ute och gick. Eller när man kom hem, satte sig vid tv:n och såg ”Björnes magasin” tillsammans…när de älskade mig. Det gör de förhoppningsvis än, men inte på det där direkta sättet.
T: Jag tror du gör rätt, Erik, som inte jobbar. Vi har byggt upp ett livssätt där vi ska göra allt samtidigt när barnen är små, då missar vi så mycket av deras utveckling. Ibland är det svårt att hänga med, jag blir överrumplad när jag möter grabben i firmabil, oj, är han så stor nu!.
Vad gör ni tillsammans med era barn?
E: Det finns ett rätt stort utbud trots coronan, Klapp och klang, babysim…vi är ute mycket, de behöver aktiveras. Samtidigt handlar det om att sätta rutiner annars blir allting kaos.
T: Jag ser mycket hockey ihop med dottern, och skruvar på bilen med grabben. Jag tror det är viktigt att ha något som är ens gemensamma grej. Det vi definitivt aldrig gör tillsammans är att städa. Det ska bli spännande att se hur det ser ut i deras första egna lägenhet!
B: De kommer hit varje sommar och till jul hyr vi alltid in oss på Fårö, då kommer alla med sina familjer. Vi spelar spel, TP, Mahjong…bara hänger tillsammans. Det är alldeles underbart.
Vissa säger att de återupplever sin egen barn- och ungdom genom sina barn, har ni känt det så?
T: Jag har nog gjort saker som jag aldrig fick göra som liten. Jag ville till Legoland, men fick aldrig åka vi har varit där med familjen.
B: När jag sett hur mina föräldrar är mot sina barnbarn har jag tänkt att så där gjorde de nog med mig också, en del saker kommer jag ihåg och känner igen. Mina föräldrar är danskar så Danmark är förena med barndomen för mig.
T: Jag har väldigt fina minnen från min egen uppväxt, nära till kompisar och till skogen, hockey på gatan, jag hoppas att mina barn ska få lika fina minnen från sin barndom. Sedan kan man förstås inte tvinga dem till att göra som jag gjorde.
B: Nej, inte kompensera…i så fall skulle de ha spelat trummor, jag ville helst av allt bli trummis.
E: Jag kan nog se likheter med när jag var liten, energi, rörelsemönster, på ett sätt är de som kopior.
B: Ja, mellan ett och tre präglas man i kroppsspråk och rörelser. ”Titta så han går” sa jag till barnen när vi var ute och gick med min pappa, ”ja, se på dig själv” sa de!
Bosse, du som varit pappornas pappa, har papporna generellt förändrats över tid?
B: Ja, bara det att de kom till pappagrupperna är stort, att de vågat prata om känslor, det gjordes inte i min föräldrageneration. Så det är bra. Men det är lite dubbelt, ibland tycker jag det börjar återgå till manligt och kvinnligt.
T: Kolla här, jag fick ett sms av frugan: ”Glöm inte köpa motorolja på vägen hem”! Det är mannens uppgift, eller hur? Men det jag har märkt är att när det är på riktigt, då är man bara tvåa, då är det mamma som gäller, det sitter nog i generna.
Okej, vi ska börja landa det här nu, så därför frågan: Hur ska en riktigt bra pappa vara?
T: Det är skillnad på hur han ska vara och hur han är, men man gör väl så gott man kan.
B: Han ska vara demokrat. Uppmana till demokrati i familjen vilket gör att alla blir sedda. Det finns många män och kvinnor i samhället som inte blivit sedda som små, det kan vara förödande. Det är ett grundläggande mänskligt behov, se bara alla dokusåpor som bygger på att bli sedd.
T: Bara det att alltid finnas till hands. Jag svarar alltid när barnen ringer, även om jag sitter i möte, barnen är viktigast och det är alltid kul när de ringer.
E: Att våga visa kärlek, att man älskar dem.
Söndag är fars dag, vad vill ni ha för färg på slipsen?
T: Blå. Det är Leksands färg. Fast jag klarar mig bra utan slips.
B: Jag också, men i så fall gul, det är favoritfärgen.
E: Jag vill hellre ha en teckning av barnen, det är finaste presenten.
B: Håller med. Någonting de gjort själva. Min dotter är skomakare, hon gjorde en gång ett par gula träskor till mig, det är de absolut finaste skor jag har.
Och där avslutar vi. Barnen, det viktigaste i våra liv. Det var det vi kom fram till under denna stund tillsammans. Fast det visste vi ju redan. Och finare blir det väl egentligen inte.