Efter en helt galet nyhetsintensiv höst börjar det äntligen bli dags för jullov. Först valet, sedan försvarsläget och så den kraftigt försämrade ekonomin, nyheter som har varit tunga att hantera och som krupit in under skinnet. Som droppen, om man nu kan uttrycka sig så om den största prisökningen någonsin för att ta sig över havet, kom de höjda biljettpriserna. För mig som åker någon gång om året spelar de faktiskt mindre roll. Men en tredjedel upp på priset innebär är ett dråpslag för öns besöksnäring, för de som åker ofta, och för gotländska mor- och farmödrar som vill hälsa på sina barn och barnbarn på fastlandet.
Det är klart att vi måste protestera, och kämpa för vår landsväg. Men om staten inte tänker betala mer finns bara en utväg – sänk farten. Om trekvart extra ombord i restaurangen skulle rabattera min biljett, och dessutom minska utsläpp och klimatpåverkan med en tredjedel, då hade mitt val varit lätt.
De ekonomiska skälen väger inte tyngst, men hemma har vi alltid odlat det mesta av de grönsaker vi äter själva. I oroliga tider har just självhushåll och närodlat plötsligt blivit trend. Saffran från de egna saffranskrokusarna i trädgården och russin torkade av de egna druvorna till lussekatter bakade i vedugn är ändå överkurs. Så blev de extra goda också och bjöd på härlig försmak av julen. En jul där årets julkalender på SVT bidrar till precis den rätta stämingen. "Kronprinsen som försvann" är ett verkligt mästerverk, det bästa som gjorts sedan Trolltider trollband tittarna och sändes inte mindre än tre år, 1979, 1985 och som repris på nyåret 1994-1995. Årets julkalender är ett klassiskt äventyr, om kampen mellan det onda och det goda, och en hyllning till fantasin. Med Visbys ruiner som kuliss är mängder av gotlänningar dessutom med som statister. Jag älskar den! När julafton är här ser jag fram emot att kunna bädda ner mig i soffan med lite julgodis och se alla 24 avsnitten, sex timmar på raken.
I oroliga tider av krig och chockhöga elräkningar är lugn och ro överst på min önskelista i jul. Ett skummande glas hembryggd dricke, på humle från trädgården, och en bit egenfiskad gravad havsöring kommer att göra min julafton. Jag vet inte vid vilken ålder det hände, men jag känner att jag har blivit gammal nog att uppskatta de mjuka paketen bäst. Julen är för barnen, men skulle det ändå stå något på min egen tunna önskelista är det två saker: Ett par dubbelstickade raggsockor och en limpa marsipan – så är min jul räddad. Om nu tomten inte kommer är det inte hela världen. Limpan från Lübeck går att köpa i vanliga affären. Värre är det med de dubbelstickade raggsockorna. Sådana växer inte på träd och att sticka med dubbel tråd är en läxa jag aldrig lärt mig. Är det tomt under granen kanske en kurs i avancerad strumpstickning ändå får bli ett nyårslöfte så gott som något.