Bara några dagar före den här intervjun har Clara suttit hemma i soffan med sourcream&onion i skålen och kollat Eurovision-finalen från Rotterdam.
Hon önskade Tusse allt gott, förstås, men hennes favorit var det franska bidraget, Barbara Pravi med låten ”Voilá”. Ett visuellt uttryck inte helt olikt hennes eget (googla!) i Melodifestivalen; en ensam kvinna på scen med avskalad bakgrund.
– Det var en del annorlunda låtar i år, det var kul att höra. Och att Italien vann med en rocklåt! När hände det senast? Det var väl det där finska bandet?
Kanhända. I så fall ”Hard Rock Halleluja” med Lordi. 2006. Någon ytterligare faktakoll gör vi inte här, det får vara som det är.
Men frågan är ändå given:
Hade du velat vara Sveriges hopp där i finalen?
Clara skakar på huvudet, nej, säger hon:
– Nej…eller ja…eller nej…det är så otroligt tävlingsinriktat, det är inte riktigt min grej. Och att sitta i alla intervjuer på engelska! Så nej…jag blev nervös bara av att se det. Det var skönt att slippa.
Det var ju så. Clara slog igenom med vit strata och vinröd klänning under Mello-veckorna i februari-mars. Hon slutade femma i finalen men röstades fram som trea av svenska folket. Sedan dess har ingenting i hennes liv varit sig likt.
Vi har en särskild plats där vi brukar ses när det är dags för lite längre intervjuer. En plats i det fria, om sommaren, där vindarna drar in från havet och enbuskar och tallskog står trygg.
Så meddelas också hennes manager som numera sköter intervjubokningarna: ”Vi ses på vanliga stället”.
Senast vi satt där, i augusti förra året, hade inget av det Clara nu har bakom sig hänt. Så lite vi visste.
Hennes stora genombrott låg ett halvår fram i tiden, ”Behöver inte dig i dag” hade just skrivits men inte antagits till Mello, Clara mådde psykiskt dåligt och hennes pappa var ännu vid liv.
Rubriken till den intervjun löd: "Efter allt slit är Clara på god väg att nå målet".
Clara dricker en mun ur det take away-kaffe hon alltid har med sig:
– Ja, vilket år det varit, säger hon. Det är så mycket som hänt, allting på en gång…det har faktiskt varit svårt att riktigt hänga med.
Men för att börja någonstans, Clara. Hur är livet i dag?
Hon sitter tyst ett tag, funderar, säger att…
– …det är så många tankar, jag vänder och vrider på allt, analyserar. Samtidigt som jag är extremt glad och tacksam så är det också extremt förvirrande. Man önskar att allt skulle vara askul, det är ju det här jag drömt om, men…
Men?
– Ja, när drömmen till slut slår in, vem är man då? Jag har använt den här målbilden i alla år för att ta mig igenom alla jobbiga stunder när jag mått kass och nu är jag till slut här…det är så konstigt. Vad ska jag göra nu?
Som att boka den där resan till New York och till slut vara där, som är längta efter miljonen och sedan vinna den på ett skrap. Så menar hon. Vad finns kvar när drömmen är nådd?
Ja, du ställde frågan själv. Vem är du nu?
– Jag är väl egentligen samma person, det ändras ju inte. Jag vill fortsätta utvecklas, vara kreativ, i den meningen är jag inte framme än. Drömmen är vid liv. Det här handlar inte bara om popmusik för mig, det är så mycket mer…det är hela livet.
Men samtidigt, säger hon. Samtidigt snurrar det som hänt. Ett sådant genombrott går inte att förbereda sig på. Det nya livet är fortfarande så overkligt.
Så många år har hon kämpat med musiken. Redan i barnaåren insåg hon att det var där hon hade sin röst, i text och melodi kunde hon formulera sina känslor och tala till punkt.
Och sedan, när hon blev äldre, närd hemifrån av Rolling Stones och Bob Dylan: Alla repetitioner, alla talangjakter, alla spelningar, stora som små, alla resor från norr till söder.
Viktiga hundår som hon har nytta av nu, erfarenheter och slit som skapat en trygghetsbas.
När vi sitter under solen har "Behöver inte dig i dag" legat nio veckor på Svensktoppen, sju av dem som etta. Och bakom henne på listan finns artister som Molly Sandén, Miriam Bryant och Zara Larsson.
Nu, när intervjun publiceras, har hon just petats ner till tredje efter hela nio veckor på förstaplatsen.
Hur kunde det bli så här stort?
Hon skrattar till, skakar lätt på huvudet.
– Ja, det där är helt otroligt, det går inte att ta in. Jag har tänkt och tänkt, kanske har det med corona att göra? Att man stannat upp och värderat sina egna liv. Folk tycker att jag är ärlig i mina texter…det känns ju jättestort, att de tar dem till sig.
För egen del var hon inte särskilt förtjust i låten, eller snarare: Texten. Trots att orden är hennes egna.
”Behöver inte dig i dag” är någon mening riktad till henne själv, nej, hon behöver inte det destruktiva "jag" som i så många år ockuperat henne.
– Jag skrev den men hade inte modet att tro på vad jag själv skrev, det bottnade inte i mig då. Jag mådde inte alls bra förra sommaren, jag kände inte för att leva. Det var så mycket svart så just då var texten ganska förljugen.
Men hon härdade ut, lade dag till dag...och till slut såg hon ljuset. Under Mello-veckorna inte minst.
Från att vid första repetitionen varit så livrädd att hon bara ville lämna allt – ”jag ringde både Bobby Ljunggren och Tobias Fröberg och sa att det här funkar inte, jag måste hoppa av” – till att hon faktiskt började le på Annexets scen.
– Det där leendet gick till slut igenom hela mig, det blev som ett mantra. Oj vad det lyfte mig, jag kände att jag gör det här, jag vill det här…och det var så himla kul.
Vi hade nästan daglig kontakt då, och det märktes. Att du lyfte.
– Gjorde det? Så kul! Jag är så tacksam att jag fick vara med om det.
Tre månader senare har ”Behöver inte dig i dag” blivit såväl guld- som platinacertifierad = över åtta miljoner strömningar i Sverige. På Spotify närmar sig låten nu tio miljoner. Hon går också att rösta på till Aftonbladets musikpris ”Rockbjörnen” och har även Clara-merchandise till försäljning. Så jo, det ÄR verkligen på riktigt.
Men. I filmen ”Lingonris i ett cocktailglas” om jazzsångerskan Monica Zetterlunds liv, säger "Monica" i en filmsekvens så här: ”Jag har fått allt jag drömt om, men det finns de som tror att det inte kostar något”.
Clara känner igen sig i det citatet. För hur mycket hon än strävat mot att slå igenom inser hon att det också finns också en baksida.
Hon har redan varit inne på det, ”man önskar att allt var askul” som hon sade tidigare i den här intervjun.
– Det är en så himla stor omställning, så stort tryck att jag inte hunnit med som människa. Och det är viktigt att få med när du skriver, tycker jag. Jag tror att många tänker att all den här bekräftelsen utifrån gör en glad och tillfreds.
Men så är det inte?
– Nej. Det har givit en del ekonomiskt, det är bra, en stor skillnad från när jag knappt hade råd att köpa mat. Men nej, ska man må bra måste det komma inifrån, det är så viktigt att förmedla. Alla "gilla" gör en inte hel, inte på riktigt.
”Det började gå bra när jag började vara snäll mot mig själv” sa du i en intervju. När började du bli snäll?
– När jag lämnade det förhållande jag var i. Jag hade tur att få stöd av familjen, jag fick rätt form av terapi och jag försonades även med min pappa innan han dog i september. Vi hade en komplicerad relation men vi fick ett bra avslut. Det känns bra. Är man bara ärlig mot sig själv kommer det att lösa sig med tiden, tror jag.
Så har det gjort. Under försommaren skrevs Clara ut från psykiatrin, där hon funnits i rullorna sedan hon var 17. Ytterligare en stor och viktig stund under det år "allting" har hänt.
Hennes öppenhet i intervjuer, där hon pratat om beroende, misshandel, att känna sig död inombords men också att gå någorlunda hel ur allt, har gjort att människor vittnat om hur Clara hjälpt dem att hantera sig egen svärta.
Men bland alla hurrarop och hedersbetygelser finns även en mörkare sida: Rena rop på hjälp.
Det är en dold sida av att vara en offentlig person i de sociala mediernas tid.
– Bara för att jag pratat om psykisk ohälsa är jag ingen ambassadör. Ibland svarar jag de som hör av sig, ibland inte. Jag kan inte ta på mig rollen att lösa andras problem. Jag är fortfarande inne i min egen problematik.
Det var en dag i maj. Clara tog sin lilla bil och for till Garda där hon växte upp. Gick ut på det fält där hon brukade stå och sjunga som liten, drömmandes att hon stod på världens största scen. ”Jag gjorde det” sa hon till sig själv. ”Jag gjorde det”. Där, på ängen, kände och känner hon sig fri.
Det kommer en tid efter den tid som är nu. Branschen är ombytlig, stjärnfallen många, radiokanalernas slogans lyder ”Vi älskar ny musik” och ”Behöver inte dig i dag” kommer inte att för alltid att ligga på listorna.
Hon är medveten om det där. Ibland är det pressande, det är inte helt enkelt att följa upp en oväntad succé.
– Jag har tänkt mycket på det och det finns en viss oro, så klart.
Men skriver gör hon. Skriver och skriver och skriver. Dels hemma på Gotland och dels i Stockholm, tillsammans med flera musikaliska partners. Fram och tillbaks över Östersjön mejlas datafiler med, förhoppningsvis, framtida hits.
Hon har slutat lyssna på radio, säger hon. Vill inte höra vad som är gångbart, vill inte påverkas, vill vara fri i skapandet.
– Jag hoppas att vi ska släppa något nytt efter sommaren, det finns mycket på gång.
Livemusik kommer det också att bli, allt eftersom coronarestriktionerna mildras.
Mycket är preliminärbokat inför sommaren, både solo och med band. Klart är att hon uppträder på Lilla Trägårn i Ljugarn den 2-3 juli.
– Det ska bli så himla kul, jag längtar verkligen efter att få ut och spela och möta publiken.
Men du…inser du att du kommer att tvingas spela den här låten under alla dina spelningar i all framtid?
– Ja, skrattar hon. Jag har förstått att det nog är så!
Lite ljus och lite mörker i den här intervjun, lite glädje, lite prestationsångest, en del demoner finns kvar att deala med.
Men i det stora hela tycker hon att hennes nya liv är fantastiskt. Det är ju trots allt sin dröm hon lever.
– Alla glada tillrop, alla människor som stannar och pratar och blivit berörda. Det är ändå det bästa betyg man kan få. Alla barn som färgat håret rosa…och när jag gick förbi en skola i Stockholm började de skrika hysteriskt, det är helt galet och det värmer så i hjärtat.
Det gör det verkligen, säger hon. På djupet.
Susanne Alfvengren berättade i en intervju på Du&jag-uppslaget härom året att hon hade svårt att klara uppståndelsen när hon 1984 slog igenom med låten "När vi rör varann".
Ett enda tv-framträdande och sedan var allting annorlunda, människor som iakttog allt hon gjorde, kollade i kundvagnen när hon handlade. Hon kände sig trängd och drog sig tillbaka.
Men nej, så har Clara inte känt.
– Smygfoton gillar jag inte, men när folk kommer fram och pratar och vill ta en bild, det är bara roligt, de är så himla snälla.
Efter Mello-finalen skrev jag i en krönika ”att inte vinna var det bästa som kunde hända”. Detta i betydelsen att ha fått visa sig och sin musik för hela Sverige men inte bli extremt förknippad med Eurovision.
Och "Behöver inte dig i dag" är ju ingen Mello-låt, däremot en låt som var med i Mello.
Clara nickar sakta när vi för artikeln på tal, kaffet urdrucket, blicken över heden; enbuskarna, tallskogen.
– Ja…jag tror nog att det var så. Det var bra som det blev. Tusse klarade det där så bra på egen hand och jag...jag funderar fortfarande på vad som hände.
Mitt i sommaren är det, midsommar om en vecka när den här intervjun publiceras. Matjessill, nubbe och sju sorters blommor under kudden.
Nubben är inte aktuell för Claras del, hon dricker inte, det drog bara ner henne, det kapitlet är avslutat.
Men midsommar, vad betyder det för dig?
– Inget särskilt, egentligen. Men jag längtar efter att kunna ha en stor fest. I år ska vi till morfar, han fyller år då, det ska bli så fint.
Morfar och mormor, ja. Jag kan gissa att de är stolta.
– Ja…de är så fina, så glada, stolta. Hela min familj har funnits för mig hela tiden. Mamma, mina syskon, jag är så tacksam för allt, att jag får göra det här.
På söndag 20 juni uppträder Clara Klingenström i "Lotta på Liseberg" i Tv4. På scen också bland andra Lena Philipsson och Sonja Aldén.