Duvdrottning i rosornas stad
Det gäller i högsta grad i år. Efter en del bläddrande hittade dock Gertrud Jakobsson en lucka i kalendern, några timmar mellan repetitionen på dagen och kvällen med sminkning och genrep.
Vi träffas i S:t Hans kafé, inte långt från Palissaderna där teatern har sin utomhusscen. Gertrud Jakobsson ska spela Sofia i Länsteaterns uppsättning av "Bröderna Lejonhjärta". Repetitionerna har nu kommit så långt, att Gertrud Jakobsson börjar känna sig lite som Sofia, den godhjärtade men samtidigt handlingskraftiga kvinnan som är så viktig för Nangijala.
Sofia är så mån om naturen, och dalen de bor i. Så känner jag allt mer. Jag har blivit en trädpratare, berättar Gertrud Jakobsson.
Efter midsommar stegras intensiteten dag för dag. Allt större publik på repetitionerna, och nästa fredag är det premiär med 350 personer i publiken.
Det är så stort. Vi är säkert 60 som arbetar med föreställningen, och det är svårt att få en bild av hur det blir.
Men det är jättekul, ett bra gäng att jobba med.
Nu väntar mer än 40 föreställningar för Gertrud Jakobsson, som egentligen hade tänkt ta det lugnt i sommar. Men så ringde Länsteaterns chef Örjan Herlitz och erbjöd rollen som Sofia, och Gertrud Jakobsson var inte svår att övertalad.
Jag är uppväxt i en familj med mycket musik. Mamma sjöng, och jag och mina tre systrar sjöng och spelade. När jag var ung var musiken så självklar för mig att jag drömde om andra yrken. Mest av allt ville jag bli skådespelare, berättar Gertrud Jakobsson.
Hon var med i de två första uppsättningarna med Shakespeare i Roma, "En midsommarnattsdröm" och "Trettondagsafton". Men Sofia är den största talroll hon gjort.
Ensemblen är ledig under midsommarhelgen. Gertrud Jakobsson är extra ledig, eftersom hon tackat nej till alla erbjudanden om musikengagemang under helgen.
Det brukar alltid vara något vid midsommar, tillsammans med Wisby Brass i Paviljongsplan eller i Lojsta på midsommardagen.
Spelningarna, i kombination med att Gertrud Jakobsson flyttat runt en hel del, har gjort att hon inte har några bergfasta midsommartraditioner. Nu bor hon sedan fyra år tillbaka vid Botvide i Sanda, tillsammans med Lars Qvarnberg, plus hans och egna och gemensamma barn.
Nu blir det en lugnt firande hemma i Sanda, som startar med den traditionella festen vid bygdegården.
Sanda har en fin midsommartradition. Erik Holmqvist och Rolle Löfqvist spelar, och vi andra sjunger. Atmosfären är öppen och alla känner sig välkomna, även de som kommer utifrån.
Sedan blir det knytkalas med grannarna.
Färskpotatis är viktigt. Vi odlar egna under väv, men jag har inte kollat om de är klara.
Och så jordgubbar förstås.
Vid midsommar ska man känna sig ledig, och tycka att det är fest. Det gör man bäst i klänning, tycker Gertrud Jakobsson.
Och så ska man ta vara på naturen, plocka blommor , höra fågelsången (den tystnar ju snart) och vara uppe på natten.
Trots alla föreställningar ska hon försöka hinna med sommaren ändå. Femåriga dottern Alexandra håller på att lära sig cykla. Ännu ett tag måste någon springa bakom och hålla i, men snart så...
Och så måste man till stranden.
Barnen är badare. Men stranden hinner vi med. Teatern börjar inte förrän på kvällen.
Och säkert vill de ligga någon natt i tält också.
"Bröderna Lejonhjärta" hjälper Gertrud Jakobsson att vända upp och ner på tillvaron. Det hade hon bestämt sig att göra redan innan fick rollen som Sofia, ta en paus från jobbet som lärare vid musiklinjen vid Folkan i Hemse för att istället göra...ja, vadå?
Det visste jag inte först. Viktigast var att ta ledigt och få distans till lärarjobbet.
Hon har inrett ett eget arbetsrum hemma i Sanda för att jobba med sin egen musik.
Jag har skrivit eget sedan länge. Jag gjorde musik till "Trettondagsafton", och har varit ute och sjungit tillsammans med gitarristen Jan Ekedahl, berättar Gertrud Jakobsson.
Kalendern börjar så smått fyllas på inför hösten. Tillsammans med Gotlandsmusiken gjorde hon ett program med Burt Bacharachs musik förra våren. Det kan bli aktuellt igen, och tillsammans med Gotlandsmusiken förbereder hon en föreställning med Evert Taubes musik. Det finns ett liv på scen även efter Nangijala.
Så jobbar vi med nyheter