– Prästgårdarna överfördes till pastoraten i början av 2000-talet, så de äger sina egna prästgårdar, säger Annika Gäfvert, handläggare i Egendomsnämnden i Visby stift.
Att gotländska prästgårdar säljs av tror hon i första hand är av ekonomiska skäl.
– Det är väl det att de kostar så mycket för pastoraten att ha kvar, det handlar mest om ekonomin helt enkelt. Det tar för djupa hål i kassan, det är ju så det är att ha hus, de ska ju underhållas.
Ragnar Svenserud, tf kyrkoherde i Othem-Boge församling, håller med.
– Det är klart att den ekonomiska situationen för kyrkan är att prästgårdarna blir en väldigt dyr affär. Ska man använda dem som tjänstebostad så är det en tjänstebostadshyra som inte täcker kostnaderna.
Men det finns även en annan sida av saken enligt Ragnar Svenserud.
– Det är en förlust för församlingslivet att prästen inte bor mitt i församlingen. Förut var prästgården inte bara bostad utan även en mötesplats.
Prästgårdarnas generösa ytor är inte bara dyra att värma upp och sköta de är ofta opraktiska.
– Det är klart har man en familj med många barn är det bra men sedan när barnen är utflugna är det för stort, säger Ragnar Svenserud men påpekar att det fortfarande finns präster och prästfamiljer som vill bo i de gamla prästgårdarna.
– Det är lite dubbelt men visst är det så att utveckligenn går mot en individualisering även när det gäller prästboendet.
En annan aspekt varför många präster idag väljer ett annat boende är den privatekonomiska.
– Har man haft en tjänstebostad i alla år så kan det bli svårt med omställningen när man t. ex. går i pension. Det beror på hur den privata ekonomin ser ut.
Ragnar Svenserud berättar att det förut var obligatoriskt som präst att bo i tjänstebostaden, om det fanns en sådan, men att man idag kan söka dispens och få det.
– Det där är nog en epok på utgång. Tyvärr.