”Arbetet är inte så gulligt som man tänker sig. Det är mycket biologi, kemi och läkemedelslära.”
Ebba Schwan, 43, har bara vaga minnesbilder av sitt första husdjur hemma i villaförorten utanför Jönköping.
– Jag vet att det fanns hamstrar hemma hos oss när jag var riktigt liten. Och att en av dem rymde, bosatte sig under kylskåpet och livnärde sig på rester. Så den fortsatte att vara närvarande i familjen, även om den var mer som en råtta än ett husdjur, säger Gotlands nya länsveterinär.
Sista oktober gick Agneta Karlsson Nordström i pension. Nu är det Ebba Schwan som ska hålla allmänheten uppdaterad och vägleda vid sjukdomsutbrott i öns djurliv. Rollen inbegriper givetvis mer än så, men det är i de situationerna som Gotlands länsveterinär brukar synas i spalterna.
Medialt fick Ebba Schwan också en rivstart på jobbet. Onsdagen första arbetsveckan konstaterades salmonella på en gotländsk gård, dagen därpå föroreningar i Visby vattenledningsområde.
– När jag kom in på måndagen tänkte jag: Hoppas veckan blir lugn så jag får tid att sätta mig in i allt. Riktigt så blev det ju inte. Men nu i efterhand tror jag att det var bra att kastas in i arbetet på det sättet, säger Ebba Schwan när vi träffas på kontoret i länsstyrelsens lokaler i Visby.
Men hur hamnade hon egentligen där? Den förrymda hamstern lär inte ha påverkat Ebba Schwans framtida yrkesval, men det fanns andra djur i uppväxten som knuffade henne i den riktningen.
– Vi människor knyter väl alltid an till våra djur. För mig var framför allt hästarna, och särskilt min ponny Fantasi. Vi sålde den när jag var 18 och hade blivit för lång för ponyridning. Den morgonen, den sista, satt jag i spiltan och grät, grät och grät. Jag minns det fortfarande som en av de sorgligaste dagarna i mitt liv.
Ponnyn Fantasi var det första djuret Ebba Schwan på allvar knöt an till. Hästintresset finns kvar och märks i allra högsta grad på kontoret.
Den hjärtknipande bilden är dock lite missvisande. Ebba Schwan är en faktamänniska som ”gillar att läsa på”, understryker hon flera gånger under intervjun.
– Många vill nog bli veterinärer för att de tycker om djur. Så klart måste man ha det i grunden, men själva arbetet är inte så gulligt som man tänker sig. Det är mycket biologi, kemi och läkemedelslära. Och även om djur är gulliga är sjuka djur en annan sak.
Kunskapstörsten drev henne först till ett annat yrkesfält: journalistiken.
– Det var för att jag tycker om att ta reda på saker. Journalistiken är ett fantastiskt sätt att komma i kontakt med de personer som vet mest om en sak. Och jag gillar att snacka med folk som kan sin grej.
De osäkra anställningsvillkoren i mediebranschen ledde i sinom tid att Ebba Schwan började se sig om efter alternativ.
När Ebba Schwan jobbade på Gård & Djurhälsan kunde hennes kollegor på Gotlandskontoret räknas på en hand. Nu möts hundratals i fikarummet.
– Jag hade en dröm om att bli veterinär, men hade egentligen gett upp den. Betygen räckte inte till, om jag ska vara ärlig. Då visste jag inte att de har intervjuantagning på utbildning. Jag gav det en chans, och lyckades. Jag snackade mig helt enkelt in på veterinärprogrammet.
Vad sa du?
– Att jag på sikt övervägde att bli vetenskapsjournalist och att jag var väldigt intresserad av läkemedelslära och biologi. Förmodligen gjorde det att jag stack ut bland kandidaterna. Jag vet ju inte säkert, men kan tänka mig att det var mycket ”jag tycker om djur, därför vill jag bli veterinär” på de där antagningsintervjuerna.
Det var under utbildningen i Uppsala som smålänningen Ebba träffade gotlänningen Petter. Paret driver numera ett småskaligt lantbruk med 40 tackor och ett 20-tal nötdjur på gården Hallgårds i Östergarn. Att det var just där de skulle slå ned bopålarna var inte på förhand givet.
Gården Hallgårds, som Ebba driver med sin man Petter (bilden), är självförsörjande på el.
– Jag har alltid velat bo på en gård, men första gången jag såg Gotland med egna ögon var jag ... lite skeptisk. Jag hade hört hela mitt liv att det skulle vara så fint. Det var höst när Petter tog hit mig och det jag möttes av var ett månlandskap med en massa grus. Men det har verkligen växt på mig och nu stortrivs jag här.
Under elva år arbetade Ebba Schwan som företagsrådgivare inom djurhälsa på Gård & Djurhälsan.
– Mitt arbete som veterinär har liknat journalistiken. Mycket går ut på att prata med folk som kan saker, sammanställa informationen och se till att den kommer ut till dem som behöver den. Och egentligen är det precis samma sak jag kommer att göra som länsveterinär.
Tjänsten i fråga har stöpts om en aning sedan Agneta Karlsson Nordströms dagar. Till att börja med kommer länsveterinärerna snart att bli två till antalet. Närmare bestämt efter årsskiftet, då Maria Eriksson flyttar in i kontoret bredvid. För det andra sorteras Ebba Schwans tjänst under länsstyrelsens beredskapsavdelning.
I tjänsten finns numera ett större fokus på beredskapsfrågor. De här vattenburkarna delades ut på länsstyrelsen i samband med vattenlarmet för några veckor sedan. ”De har en hållbarhet på 50 år”, konstaterar Ebba Schwan.
– En del av mitt jobb går ut på att vi ska ha en beredskap för livsmedelsproduktionen på ön. Kris- och krigshotet är ju sorgligt aktuellt, men jag tänker inte riktigt i de banorna. Vi ska bygga en robust livsmedelsproduktion på ön, är redan på god väg att göra det, och det finns goda skäl att göra det – kriser och krig oaktat. På så sätt känner jag mig pepp på uppgiften, faktiskt.
Den som intervjuade din föregångare kunde ibland ana en irritation över att media blåser upp minsta lilla till en livshotande kris. Hur tänker du, med din bakgrund, kring det? Skapar vi oro i onödan?
– Det är klart att saker kan spetsas till lite i media ibland. Man måste komma ihåg att mycket av vårt arbete är förebyggande. Går vi ut med information om smittsamma sjukdomar gör vi det ofta för att förekomma problemen, inte för att det är kris. Och om vi tar återkallade ägg som exempel, då handlar det inte om någon potentiellt livsfarlig kris, utan om att vi i vårt svenska system har väldigt lågt satta gränsvärden för när det ska göras. Å andra sidan är media ett bra sätt för oss att nå ut till allmänheten.
Ebba Schwans kalender är fulltecknad när media tittar förbi.
När den här intervjun görs har det bara gått några veckor sedan Ebba Schwan började på allvar. Om framtiden finns alltså än så länge inte så mycket att säga.
– Det är mycket att lära sig och många rutiner som behöver sättas. Men jag hoppas att öns lantbrukare och veterinärer kommer uppleva mig som tillgänglig och synlig. Där har vi en fördel på Gotland. Kontaktvägarna mellan länsstyrelsen och lantbrukarna är kortare här än på andra ställen i landet, tror jag.
Trivs på jobbet gör Ebba Schwan hur som helst, det är hon noga med att påpeka. Bara en sak saknar hon från sitt förra jobb på Gård & Djurhälsan.
– Jag saknar obduktionerna [Gård & Djurhälsan ansvarar för dem på ön].
Jaså?
– Patologi, som det heter, är oerhört fascinerande. Att få in ett lantbruksdjur där dödsorsaken är oklar och gå till botten med det ... Det känns väldigt CSI, säger Ebba Schwan.
Som sagt: En faktamänniska.
Ebba Schwan hade inte ens varit på Gotland när hon träffade mannen i sitt liv. ”Var lite skeptisk först, men nu stortrivs jag här.”