Tillfälligheter styrde 27-åriga Mariann Godins öde. Tillfälligt på Gotland mötte hon kärleken i Klinte, tack vare gemensamma vänner, där Janne var lärare på skolan.
– Jag är sjukgymnast i botten och 1981 var jag här på sommarvikariat i Klintehamn, säger hon och berättar att hon på nyåret tackar för sig och följer strömmen – sedan 2016 har 800 regionanställda gått hem med pension.
Trots att mottagandet minst sagt var si och så den där första sommaren blev Mariann ändå sin arbetsgivare trogen hela sitt yrkesliv.
– Det fanns ett rum och en telefon, men ingen utrustning alls för att behandla patienter, och läkarna visste inte att jag och min kollega skulle börja, säger hon om första mötet med Gotlands kommun som distriktsjukgymnast.
I januari 1982 var hon tillbaka på ön hos Janne, och ett jobb som sjukgymnast på omsorgsförvaltningen där hon ensam var ansvarig för både barn och vuxna.
– Det var ett jättejobb, men otroligt tacksamt, säger hon och berättar att hon fick ett behandlingsrum vid Lill-Korpen, men några dagar i veckan jobbade på Klintehemmet.
Den gotländska riksdagsmannen Gunhild Bolander (C) var då ordförande i det som hette omsorgsnämnden.
– Hon var väldigt drivande och Gotland var först i landet när det gällde att ha personliga assistenter, säger Mariann Godin Luthman och berättar om samarbetet som blev en bok tillsammans med Hasse Tholin och Henrik Segerberg, "Humlan-programmet" gick ut på att sträcka ut rörligheten i kroppen till musik och bilder.
1989 lockade sjukvårdens habilitering, som en av tre sjukgymnaster i Konsum-Kalles villa, mittemot Visby lasarett.
– Det fanns inte lokaler då heller, säger hon och visar ett gulnat tidningsklipp där skyddsombud dömt ut lokalerna varefter verksamheten samlades i baracker vid psykiatrin på Korpen.
Ett halvårs vikariat blev Mariann Godin Luthmans första chefsjobb 1994, som chef för sjukgymnaster och arbetsterapeuter på Korpens och lasarettets rehabenhet.
– Jag pratade med familjen och sa att de var tvungna att ta ett större ansvar hemma, och jag var tvungen att jobba med mig själv också. Det var spännande att kunna påverka och utveckla, men visst gjorde jag mycket tabbar då som chef, säger hon.
Åren har lärt henne att idéer och förändringar måste få ta tid för att sjunka in hos personalgruppen, som mår bäst om de möts med tillit och får jobba självständigt.
– Då händer det grejer, säger Mariann Godin Luthman.
Genom åren har en rad chefsposter passerat, barn- och vuxenhabilitering, verksamhetsområde HabRehab, och en period i sjukvårdens ledningsgrupp tillsammans med läkare och förvaltningschef. 2007 blev det äldreomsorgens tur med ett chefsjobb på socialförvaltningen.
– Jag var chef över cirka 20 enhetschefer inom särskilt boende och hemtjänst. Det var ett fantastiskt gäng chefer och väldigt duktiga medarbetare, då var det inte svårt att vara chef, säger hon och berättar att det sista chefsjobbet hon hade var chef över biståndshandläggare och kvalitetschef, innan hon för tre år sedan blev strateg för kvalitet och verksamhetsutveckling på regionstyrelseförvaltningen.
I december fyllde Mariann Godin Luthman 65 år. Att fatta beslutet att lämna jobbet har föregåtts av en hel del vånda.
– I våras hade jag otrolig ångest, men efter sommaren kände jag att det finns så mycket annat att göra och det ska bli skönt med friheten.
Med sig hem tar hon massor av erfarenheter, men hon har lovat att komma tillbaka och hoppa in som timanställd.
– I mitt första chefsskap hade jag Bengt Stålhandske som chef. Han sa att man ska ha en mentor, och det tog jag fasta på, säger Mariann och avslöjar att hon under många år haft en "Pelle-hylla" där hon lagt svåra saker att hantera.
Regelbundet i två timmar per gång har hon och regionanställde Pelle Stenström fungerat som mentorer för varandra och hjälpts åt att lösa varandras utmaningar.
De närmaste kollegorna har redan firat av Mariann, med en sju timmar lång digital avtackning med middag på nätet. Nu längtar hon efter att få mer tid för sig själv, maken Janne, döttrarna Gabriella och Carolina, men framförallt för barnbarnet Vilgot i Stockholm.
– Han är tre år och vi pratar på Facetime. Han sätter mormor på tåget, packar ner mig i en väska eller bäddar ner mig i sängen. I går var han arg och körde över mormor med bil. Vi lekte i två och en halv timme och det känns så skönt att ha tid för honom, säger hon.