"Det var vi som var vi", Ainbusk Singers.
DU&DU&JAG
När Marie Nilsson Lind avled den 4 januari i år rämnade allt. De bara föll. Handlöst.
Ainbusk hade just genomfört en återföreningsturné där de fyllt kyrkor och teatrar runt landet. Det var att komma hem efter många tunga år, inte minst präglade av systrarna Nilssons sjukdomar.
Josefin hade gått bort åtta år tidigare, 2016. I någon mån hade de hämtat sig efter den tragedin.
Nu glänste de igen, glittrade, de sjöng Maries ord ”Vi har varann, kom ta min hand, vi har varann” i sången "Vintersång" och deras blickar möttes där på scenen.
Så var det. Det blev där och då en sång om dem själva.
…och så tog allting plötsligt slut, bara ett par veckor senare.
Vi ses för den här intervjun hemma hos Bittis i Stånga. Mörk oktoberkväll. Ett Zoom-möte med Babben Larsson i Stockholm är just genomfört, de säger "hej, vi hörs", det är låtar som ska väljas och en show som ska ta form
Nämligen: Den 10 december sätter de upp föreställningen ”För evigt nu – en hyllning till Marie och Ainbusk” på Cirkus i Stockholm.
Det är Bittis och Annelie som håller i trådarna tillsammans med eventbolaget Jubel.
– Det känns fint att få göra det här. Stort. Det blir en kväll för Marie, en kväll för eftertanke men också med många skratt, hoppas vi.
Det blir ett forum för minnen, ungefär som ”En kväll för Josefin” var våren 2020. Den här gången är det i första hand Marie som ska lyftas fram.
Scenen kommer att fyllas av folk från förr och nu. ”Så mycket bättre”-kompisar som Moonica Mac, Melissa Horn, Andreas Mattsson och Daniel Adams-Ray men också gotländska trotjänare och instrumentalister som Tommy ”Broa” Broström, Roger Gustafsson och Anders Kotz.
– Ingen vi frågat har sagt nej. Det känns så varmt i hjärtat och visar också hur mycket Marie betytt för många, säger Bittis.
I Gotlands Tidningars arkiv finns mängder av bilder från Ainbusks långa karriär.
Marie Nilsson Lind, Bittis Jakobsson, Annelie Roswall och Josefin Nilsson under en repetition 1987. Sagan om Ainbusk Singers började hemma i När.
Det lilla rummet i det vita stenhuset i Stånga är för närvarande fyllt av Ainbusks historia. Den som inleddes hemma i När 1983 då de fyra barndomsvännerna bestämde sig för att förverkliga sina drömmar.
Föga anade de då att de skulle lägga landet för sina nätstrumpor. Deras uttryck brukade ju kallas så: Lars Norén i nätstrumpor.
Glättigt och glatt men inte sällan med en sorg i botten.
Ni kan ju historien, men ändå: Det stora genombrottet kom 1990 med showen More Amore på Göta Lejon i Stockholm, innehållande sångerna ”Älska mej” och ”Lassie”, skrivna tillsammans med Benny Andersson.
Ett tiotal shower blev det, fyra album och turnéer land och rike runt.
…tills allt imploderade 2008. Fyra tilltufsade vänner som klev av berg-och-dalbanan, framgången hade slitit, sista spelningen skedde i ett köpcentrum i Haninge:
– Så tragiskt efter allt vi gjort. Men vi var helt färdiga, vi orkade inte mer, sade Marie i en intervju inför återföreningen förra hösten.
Ett av alla textblad som Marie Nilsson Lind lämnat efter sig. Hennes ord var en stor del av Ainbusks framgång.
Häng med nu, se dig omkring i det lilla rummet på övervåningen. Där på väggen en Ainbusk Singers-tavla, och där en pärm med tidningsklipp, en hel mängd turnéloggböcker med platser och tider noterade, och kolla här, en hel bunt låttexter, ja, flera buntar, hur många som helst!
Det är ett digert arbete som pågår att hitta ramar och innehåll till showen. Ska den eller den låten vara med? Och vem ska göra vad?
...och ska Ainbusk och Daniel Adams-Ray dela på "Anropar himlen", låten som ju bygger han hans och Aviciis "Somewehere i Stockholm".
Ja, vad vet ni?
– Att det finns så otroligt mycket bra att välja mellan. Det inser vi inte minst nu när vi lyssnar igenom allt vi gjort. Vi har en massa USB-stickor med shower…alltså igår låg jag och skrattade högt för mig själv. Jag somnade inte förrän halv ett, säger Annelie.
– Ja, säger Bittis. När man är mitt i det har man inga perspektiv, men nu efteråt…fan vad bra vi var!
Det är genom minnenas allé de går. För att de måste. För att det blev som det blev och är som det är.
– Och vi är så lyckliga att den här hyllningen verkligen blir av. Alla fyra var viktiga i Ainbusk men man kan nog säga att Marie var hjärtat, alla texter hon skrev, säger Bittis.
Många av sångerna har, sedan livet kommit emellan, växt till något än större än de en gång var. Som att de fått en djupare innebörd nu när huvudpersonen är borta.
Bittis, Josefin, Annelie och Marie, barndomsvännerna från När som Marie Nilsson Lind beskrev som "fyra hörn av en cirkel".
De hade ju haft några kollektivt tuffa år efter det där famösa uppträdandet i köpcentret 2008. Josefin och Marie försvann i sjukdomar och höll sig till sitt, även Annelie och Bittis fick sina törnar av livet som ju de flesta emellanåt får.
Orken hade försvunnit, tiden bidades, valet att lämna varandra blev ett djupt liggande sår, Ainbusk var ju deras liv!
Annelie och Bittis bildade så småningom gruppen Glimra tillsammans med Annika Fehling, Marie tog sig 2015 upp på Länsteaterns scen ihop med Josefin för föreställningen ”Systrarna Sisters”.
…och så avled plötsligt Josefin 29 februari 2016.
Några år senare, 2019, publicerade SVT dokumentären ”Älska mig för den jag är” med den turbulens det innebar sedan den destruktiva relation hon levt i gavs offentlighet.
Programmet satte igång stora krafter, inte minst då Metoo-rörelsen låg nära i tiden. Ingen kunde ana hur stort det skulle bli, bland annat samlades 500 pers och tände ljud utanför Dramaten där den skådespelare som dömts för misshandel av Josa arbetade.
Marie Nilsson Lind läste in "Josas bok" som ljudbok.
Våren 2020 gav Marie gav ut boken ”Josas bok – min historia” vilken kastade ytterligare ljus över systrarnas tunga år och även Ainbusks historia.
– Vi är fyra hörn av en cirkel, som Marie brukade säga.
I samband med minneskonserterna "En kväll för Josefin", i Stockholm och Visby, stod de tre kvarvarande ainbuskarna på scen tillsammans för första gången sedan de gyllene kantstötta åren.
Jag skrev om det i bladet, om den fullsatta konserten på Wisby Strand, så här:
”…när de återförenades i låtar som ”Kom så far vi härifrån” och när gamle vännen Broa Broström, som de gjort hundratals spelningar med, satte sig vid setet och inledde ”Stolt” med ett frejdigt trumsolo var de hemma.
Så tydligt är det att det är där rötterna finns, det var så starkt, så självklart. Ingenting blir någonsin större och viktigare än ens ursprung”.
Bittis, Annelie och Marie genomförde sent 2023 en återföreningsturné under namnet Ainbusk X3. Det var det sista de gjorde tillsammans.
Ifjol närmade de sig varandra igen och i sena november gav de sig ut på kyrkoturnén, där de bland annat sålde ut Visby domkyrka för tre konserter.
En turné som alltså var att komma hem och där turnéledaren Micke Lyander, han med Sandkviestudion, gjorde allt för att de skulle "känna sig som de stjärnor de är".
De ser på varandra, Annelie och Bittis, minns:
– Vi pratade, vi skrattade, vi grät om vartannat. Vi var tillsammans igen men saknaden av Josa blev också så tydlig.
13 december var Maries födelsedag, hon fick se två ainbuskar virade i lakan träda in i rummet i ottan sjungandes ”Natten går tunga fjät” med ljus och frukostbricka i händerna.
Resorna i den lilla bussen, stunderna på scenen, var att läka ihop.
Det höll. Deras röster slingrade sig om varandra, allt kom tillbaka, allt det fina som ibland varit svårt att se bakom allt mörker.
Med tanke på att det gick som det gick några veckor senare: Vilken tur att ni fick återförenas på det här sättet, tänker jag.
– Ja…vi kände att vi har varandra, att vi faktiskt alltid haft varandra. Det var vi som var vi. Det var fint.
Blomsteruppsättningar och fina hälsningar och budskap fyllde Visby domkyrka den 2 februari 2024.
Den 4 januari avled Marie, bara en vecka efter att hennes make och livskamrat Magnus Lind gått ur tiden. Det skapade en våg av kollektiv sorg över Gotland och även resten av landet. Så älskad hade hon varit, är hon.
Det var att dra undan en matta. Livet sattes på paus. Så uttrycker Annelie det. Det var svårt att finna mening i någonting alls.
Bittis har hällt upp kaffe, serverat kärleksmums, det är mycket kärlek i luften, i rummet.
Har ni landat i det än? Att hon är borta?
De skakar på huvudena, glans i ögonen, det är känslosamt och alltjämt nära.
– Jag är inte så säker på det, säger Annelie. Och Josa också. Kan man någonsin göra det?
– Det blev bara svart, tomt och tårar, säger Bittis. Ingen av oss har hållit på med musik sedan dess, det tog tvärstopp med allt.
Nog för att de blev inbjudna till att medverka i olika minneskonserter. Men orken fanns inte. Där lusten funnits fanns nu ett hål.
Annelie Roswall och Bittis Jakobsson (skymd) längst fram när de närmaste gick in till begravningsceremonin den 2 februari 2024.
Med tiden har ljuset trängt in genom det mörka, den allra tyngsta sorgen har lättat. ”Man kan ju inte bara dra täcket över sig” som Bittis säger.
Barn och, i hennes fall, barnbarn finns att leva för, jobb ska gås till, livet går vidare, tacksamheten för allt de haft tillsammans har blivit tydlig.
De har fått klappar på axeln, kramar, förståelse av omgivningen. Och också fått klart för sig, i den mån de inte visste det tidigare, hur omtyckt Marie verkligen var:
– Hon ville att alla omkring henne skulle må bra. Ja, det vill väl alla, men hon såg verkligen dem omkring sig, tog sig tid, många har vittnat om det i efterhand.
Marie Nilsson Lind är begravd på Norra kyrkogården i Visby.
Vem var hon, Marie?
De skrattar, minner sig bakåt till en annan tid hemma i När:
– När jag tänker på henne som barn...så försiktig hon var. Det fortsatte i tonåren men sedan ändrades allt, det hade med Ainbusk att göra. Hon steg fram! Och hennes texter…världsklass! Vilken begåvning, hon skrev allas våra känslor, säger Bittis.
– Hon var så jävla modig, men innerst inne var hon livrädd, säger Annelie.
”Hon var nog för mjuk för verkligheten” sade hennes bror Janne i en intervju jag gjorde.
– Det stämmer nog. För skör. Och så väldigt mån om alla. Men vad vi kunde skratta ihop! Vi var kvinnor på gränsen till nervsammanbrott ibland, men vi bröt ihop och kom igen. Med musiken och showerna visste vi vad vi ville!
DU&DU&JAG, Bittis Jakobsson och Annelie Roswall.
Annelie säger att hon haft kontakt med Marie efter döden. Hon säger att hon egentligen inte tror på sådant, men kan inte tolka det på annat sätt.
En lampa i hemmet som plötsligt tändes utan att hon eller någon annan var i närheten. Märkligt.
– Är det du Marie? Är det du? Jag berättade hur mycket jag saknar henne och hur mycket jag älskar henne.
Ett par dagar senare inträffade samma sak. Lampan tändes, ”jag bad henne hälsa till Josa”, och efter en stund falnade plötsligt ljuset långsamt till noll.
– Det har inte hänt varken förr eller senare. Om det varit något elfel hade det väl släckts tvärt? Och varför tändes det ens? Jag tänker att det var Marie. Det är fint att tänka så.
Cirkus på Djurgården i Stockholm invigdes den 25 maj 1892 för att inhysa dåtidens stora cirkus-sällskap. Med åren har det blivit ett allaktivitetshus för konserter, shower, tv-inspelningar, konferenser och framförallt teater- och musikalföreställningar.
Cirkus på Djurgården har publikkapacitet om cirka 1700 personer.
Nu är de två ainbuskar kvar. Det kommer aldrig riktigt att gå in, tror de. Vänskapen mellan de fyra finns kvar, den är bortom döden.
Nu är det de två som får, och ska, förvalta Ainbusks låtskatt. Det är en sorgeprocess att leta i materialet. Och numera finns också en nyutgiven inspelning.
På fredagen ges låten ”Ängel” ut på strömningssajterna. En text till Sarah McLaughlins melodi, av Marie skriven till mamma Doris, som gick bort 2018. Ett slags tröstevisa, det finns alltid någon där för alla.
På inspelningen spelar Erik Ronström piano efter det anslag och arrangemang som Marie arbetade fram under förra höstens turné.
2020 utsågs Marie Nilsson Lind av Gotlands Tidningars läsare till Årets gotlänning.
Fler påbörjade inspelningar finns, vad det blir av dem höljs i dunkel. Likaså om det möjligen blir fler scenframträdanden, det finns ju så många sånger och en mäktig historia att berätta.
Detta ligger dock i så fall i en framtid.
Nu är nu, och nuet har blivit allt viktigare.
– ”Alla bara försvinner runt om en” som Marie sade. Och så är det. Vi vet aldrig hur länge vi har det vi har så det gäller att vara hel och närvarande i det, säger Bittis.
Annelie nickar, håller med. Det är de två nu.
Fotnot: Den 13, 14 och 15 december hålls minneskonserter för Marie Nilsson Lind på Länsteatern i Visby. Dessa produceras av Lee Gotvik, Erik Törner och Joel Kant i Mina Drömmars Band.