Nissan rinner lojt utanför fönstren på lägenheten i Halmstad, en och annan kanotist där ute.
I 15 år nu har han bott i staden han kom till för fotbollens skull.
Han är rotad här nu, säger han.
- Jag trivs jättebra! Men det är för att jag haft fotbollen, jag fick ett socialt nätverk ganska enkelt. Jag hade turen att alltid vara tongivande i mina lag, fick alltid spela. Då flyter det på. Är man inte bland de elva och ingen vet vem man är...då kan det säkert vara tyngre.
Vi ska prata om karriären i den här intervjun. Inte i siffror och placeringar, men i känslor.
Reflektioner kring tidens gång hos en kille, som likt alla andra, tänkt vara i 20-årsåldern jämt men ändå tvingats se sig själv rusa förbi de 40.
Jesper, som aldrig kallats annat än Jeppa, har VIF Gute som moderklubb och var delaktig i föreningens klättring genom seriesystemet, 1991 lämnade han ön för Gefle IF.
Han var aldrig med under Gutes glansfulla år i tidigt 90-tal, med toppkänning i näst högsta serien. Han kom att nå mycket längre än så.
I begynnelsen var en brun tegelvilla i Pilhagen i Visby. Det var här han växte upp, tillsammans med mamma, styvpappa och storasystern Pernilla.
Men mest hängde han med polarna, Gurra, Hultan, Robban och Hollet, kompisar som hängt med fram genom livet, nu utspridda här och var i landet.
Allt handlade om idrott; hockey, landbandy, fotboll.
Utbildad till kock
Jag frågar vad han minns mest och han säger att det är all tid utomhus.
- Det är väl den reflektionen jag gör idag. Vi var alltid ute. Nu tränar ungar fotboll fyra timmar i veckan, det fick jag ihop på en dag!
I tonåren, Jeppa, vad drömde du om? Hur skulle livet bli?
Svaret kommer snabbt, utan tvekan:
- Det var bara fotboll. Det har alltid funnits med mig...jag hade tidigt en drivkraft som styrde resten av livet. När jag sökte jobb sen sökte jag jobb med tider så jag hann träna. Det var bara fotboll.
Timme lades till timme, all denna träning, alltid denna passion.
Och han säger det senare under intervjun, Jeppa, att "fotboll är väl egentligen det enda jag varit riktigt bra på".
Som ett konstaterande bara, varken mer eller mindre.
Men lite bra är att även på att laga mat, om vi ska dra in den parentesen här. Åtminstone är det ett intresse.
Han gick en kockutbildning under gymnasietiden och har arbetat som kock under något år; på ett dagis och på Snäck, faktiskt.
I lägenheten på tredje våningen, den som går i svart och vitt och med utsikt över Nissan, finns en fylld frys, husgeråd för allehanda kokkonster och en halvmeterlång chilipepparkvarn för den som önskar eld i gommen.
- Men att verkligen kalla mig kock, haha...nja, jag vet inte. Men jag är i alla fall inte rädd för att prova mig fram i köket, säger han.
Jeppa blev svensk mästare med Halmstad BK 1997. Matchtröjan, med alla autografer, hänger på väggen i sonen Jamies rum.
Han spelade en landskamp, mot Island på Råsunda 1995. Han var uttagen till ytterligare två kamper, men fick ingen speltid.
I december 1998 gjorde Jeppa Mattsson från Pilhagen i Visby debut i engelska Premier League, som Gotlands första fotbollsproffs.
Iklädd Nottingham Forests röda tröja intog han mittbacksplatsen borta mot Leicester på arenan Filbert Street.
Det var och är egentligen inte klokt.
Ett "Tipsextra-möte" med en gotlänning på planen.
Ett behagligt liv
Vi skrattar lite åt det, både Jeppa och jag. Jag frågar om det inte kändes overkligt, men det gjorde det inte, säger han. Inte då.
- Då var man så inne i sin bubbla, det var så naturligt, jag var väl lika bra som de andra! Det är först nu efteråt som man tänker att, ja, fan, det där hände verkligen!
Forest förlorade med 2-1, men ändå. Han var fotbollsproffs. I engelska ligan. Klubben hade köpt honom från Halmstad BK för tre miljoner kronor, "Sveriges dyraste 30-åring" som han kallar sig.
Han levde sin dröm där, bland fish and chips, tweedhattar och dubbeldäckare till vänster.
En dröm som dock snabbt var över.
Redan matchen därpå, mot Blackburn, gick ett revben av i en närkamp och punkterade mjälten - och Jeppa var borta från laget i två månader.
Det blev så småningom fyra matcher till innan säsongen var över och Nottingham åkte ur högsta serien.
I sista träningsmatchen inför nästa följande säsong, i andradivisionen, pajade så hans högra knä. Menisk, ledband...och därmed var de gyllene tiderna till ända.
Jag och Jeppa bytte bostad en vecka i somras. Han bodde i vårt radhus i Visby, min familj i hans lägenhet i Halmstad. På förekommen anledning frågar jag därför:
Varför har du så slöa köksknivar?
- Jag vet, jag vet! Jag ska ordna det där. Sliparen försvann i samband med skilsmässan för några år sedan, men...
...det går att skaffa en ny?
- Jo, jag vet, jag ska göra det, det är nog dags!
Jeppa lever ett behagligt liv i dag. Jobbar som säljare, spelar lite golf, åker lite mc, han har en Yamaha 1100- kubikare som han frestar med ibland. Vinnarinstinkten han mattats, den som tog honom långt i idrottskarriären.
I dag ska det mycket till för att reptilhjärnan ska kopplas på, som han säger. Han kan ta en förlust, det funkar.
Han har sonen Jamie, som är nio, varannan vecka, han har en kvinna vid sin sida, Tess.
Ingen av dem har sett honom spela fotboll. För dem är han människan Jeppa, inte fotbollsspelaren.
Förlorad identitet
För många andra är han dock ännu just fotbollsspelaren, en gång mästare alltid mästare i en mindre stad. 4 000-5000 såg honom varje match på Örjans Vall, det är så man blir hjälte.
När du insåg att karriären var över...minns du känslorna då?
- Jobbigt. När det hände, med skadan och det, var det jävligt jobbigt. Jag var kvar kontraktstiden ut i Nottingham, så jag bodde där i två och ett halvt år och försökte komma tillbaka, men det funkade inte.
Hur handskades du med det?
- Jag förlorade ju min identitet. Saknade omklädningsrummet, snacket där, lagkompisarna. Nu kunde jag inte spela längre så vem var jag då? Jag mådde rätt dåligt ett tag.
Hur då?
- Det var tungt...deppigt. Jag kunde inte träna, jag gjorde ingenting...det var en sån kontrast till vad jag var van vid. Det tog väl något halvår eller år innan man kom ur det där, innan jag fick en normal vardag. Fotbollen var ju det enda jag varit riktigt bra på i livet. Tack och lov hade jag ju lite pengar efter Nottingham-åren, så det var ingen panik på det viset.
Finns det någon bitterhet eller sorg i att du inte fick sluta när du själv ville?
- Nej, inte bitterhet, det kan jag inte säga. Men jag hade ju tänkt hålla på några år till, så en sorg...ja, på sätt och vis. På sätt och vis var det väl så då.
En gång mästare alltid mästare, som sagt. Någon dag före intervjun tog Jeppa en lunch med Fredrik Ljungberg och Jörgen Persson, fotbolls- och pingislegendarer.
Och kändisskapet i Halmstad hjälper honom till dels i arbetet, att många vet vem har är ger trots allt vissa gräddfiler.
Jag frågar hur han hittar sina kickar i dag. Inga trepoängare, inga vassa brytningar i straffomådet...var finns adrenalinet nu?
Han säger att han inte hittad dem, inte till fullo. Sonen Jamie, förstås, kicken det ger att vara med honom, kärleken mellan far och son.
Men annars inte. Och så får det gärna vara, han behöver inte de där vässade ögonblicken, han har taggat ner lite, som han sade.
Jag frågade förut vad du drömde om som tonåring. Vad drömmer du om nu, när du är 44?
- Ja, du...jag har faktiskt inga stora ambitioner, jag är ruskigt nöjd som jag har det. Jag har inget driv mot några stora mål...det låter konstigt, kanske?
Jag tycker det låter skönt!
- Det är det. En del tycker det är konstigt, för mig är det bara härligt.
Att förlikas med livet, att landa. En gång var de som var 25 "gamla gubbar", killarna i laget som hade familj, liksom: åk hem med er, vad gör ni här!
Nu är Jeppa själv på andra sidan drömmarna.
"Jag är väldigt stolt"
Gotland blir vackrare i hans värld varje gång han besöker hemön och Gotland är fortfarande hemma. Där finns mamma och syster kvar.
Men även Halmstad är hemma. Det är här han bor och är igenkänd på hak och hyllor. Han säger att han är lyckligt lottad, att han kom så långt som han gjorde. Det trodde han aldrig, även om fantasierna fanns där.
Så här efteråt....vad betyder karriären i dag?
- Det är väl det där jag sa förut, att den hjälpt mig en del. Annars ingenting, egentligen. Det är en tid som varit och det var kul när den var.
Är du stolt?
- Ja. Jag är stolt att jag kom så långt med de förutsättningar jag hade. Det är inget att hyckla med. Väldigt stolt.