Elisabeth fick stöd av sin man
När Elisabeth drack som värst köpte hon sex 75:or sprit åt gången. Det räckte knappt en vecka. Hon gömde sina flaskor på olika ställen i villan och hade sedan ett fasligt sjå med att göra sig av med tomflaskorna utan att bli upptäckt.
Ingen av dem drack något nämnvärt när de var unga. Båda hade fyllt 30 år innan alkoholen på allvar tog plats i deras liv.
Elisabeth har alltid varit den där duktiga kvinnan som jobbat heltid, skött hem och barn och dessutom engagerat sig i föreningslivet. Hennes drickande började i mitten på 80-talet. Barnen hade blivit större och krävde inte lika mycket av henne.
- Vi hade flyttat till ett nytt stort hus. Det var massor att städa, men jag hade värk i kroppen och orkade inte riktigt. Jag började smutta på det vi hade hemma i barskåpet. Inte varje dag, men då och då. Sedan var jag tvungen att börja köpa eget. Vin gick ju inte eftersom det är svårt att öppna en flaska med kork i smyg. Så det blev sprit. Men jag drack aldrig på dagtid och aldrig på jobbet.
När barnen flyttade hemifrån accelererade Elisabeth drickande. I början gömde hon sina flaskor i tvättstugan på nedervåningen. Men kanske misstänkte maken något för han började sitta nere i vardagsrummet och se på tv.
- Då var jag tvungen att ha flaskor gömda både uppe och nere. Det var en trygghet att det fanns sprit på båda våningsplanen.
Elisabeth blev sjukskriven en längre tid och då drack hon även på dagarna.
- Jag smög in på bolaget, rädd att någon skulle se mig. Jag som var så duktig och ordentlig. Varannan gång handlade jag på Stora torget och varannan gång på Öster eftersom jag skämdes så för att jag drack så mycket. Ibland åkte jag till och med till Slite och handlade.
Sedan gällde det att skynda sig hem och gömma flaskorna innan maken kom hem. Elisabeth hade rejäl ångest, hon talar mycket om de starka skuld- och skamkänslorna. Alkisar var de på bänken, inte en medelålders medelklasskvinna som hon.
- När det var som värst slocknade jag halv sju på kvällarna. Jag skyllde på att jag var trött eller hade ont. Min man sa aldrig något. Klart att han måste ha förstått, men han ville nog inte erkänna att det var så. Han blev medberoende. Och jag var duktig på att dölja det, jag som aldrig ljuger annars.
Men för tre och ett halvt år sedan insåg Elisabeth att det inte gick längre, hon hade nått sin botten och orkade inte mer.
- Nu får det vara slutljuget tänkte jag. Så jag gick till företagsläkaren och bad om hjälp. Han lovade att jag skulle få det. Då gick jag till personalchefen och berättade att jag var alkoholist men att jag var beredd att göra något åt det. Därefter berättade jag för avdelningschefen och sedan samlade jag personalgruppen på jobbet och berättade för allihop om min sjukdom och att jag skulle få behandling och vara borta i fem veckor. Så ringde jag runt till släktingar och vänner och sa som det var. Det kan tyckas starkt och modigt gjort, men det var min räddning tror jag.
Elisabeth fick stort stöd av sin man. Han drack inte mycket tidigare, men slutade helt för hennes skull. Hon trodde att en del vänner och bekanta skulle ta avstånd från henne, men så blev det inte. De finns kvar.
- I dag känner jag mig stolt. Jag har fått ett nytt liv. Jag vaknar på morgonen och mår bra. Självförtroendet har blivit bättre och jag vågar säga vad jag tycker. Visst poppar suget upp ibland, men det blir allt mer sällan.
Elisabeth jobbar fortfarande heltid, men hon har dragit ned på mycket annat. Lärt sig vad hon finner värde i och inte.
Så jobbar vi med nyheter