Elna, 90, är piggast på gården

Det har hänt mycket på gården i Fide sedan Elna Jacobsson endast 23 år gammal flyttade in år 1941. Då fanns bara ett tiotal kor och allt inom hushållet gjordes för hand. Nästan sjuttio år senare har kobeståndet tiodubblats och tekniken blivit mycket mer avancerad. Men Elna fortsätter att lära sig.
I dag är hon den enda i familjen som är i ladugården både klockan fem på morgonen och fyra på eftermiddagen. Sonen Sven-Olov och barnbarnen Johan och Fredrik turas om.
- Jag kan ändå inte sova längre, förklarar Elna.

Tekniken utvecklades
1998 skedde den för Elna största tekniska utvecklingen på gården. Sonen Sven-Olov investerade i en mjölkgrop och korna började mjölkas med automatik. Då var det nära att Elna slutade gå i ladugården. Hon tyckte att det skulle bli för krångligt att lära sig allt det nya. Men några dagar senare var hon ändå ute bland korna och tryckte på alla nya knappar. Och hon fortsätter att hänga med i den tekniska utvecklingen.
- Nu är det barnbarnen som fostrar mig, säger Elna och skrattar gott åt den omvända situationen.
Elna, som växte upp på en gård i Fardhem, ville egentligen inte alls bli bondfru. Hon hade bestämt sig för att bli vävlärare och sökte en utbildning i Stockholm som hon hoppades komma in på. Men hennes pappa ville annorlunda.
- Han sa nej! Du ska gifta in dig på en gård.
Det var inte lönt att säga emot och 1939 träffade hon sin blivande make Sven Jacobsson genom SLU. 1941 blev det bröllop. Med sig till gården hade hon en ko vars ätt fortfarande finns kvar i ladugården.
I början av äktenskapet tvingades Sven ut i kriget och Elna styrdes hårt av sina svärföräldrar hemma på gården.
Tidigt fick hon ta ansvar för en stor del av det dagliga arbetet med djuren, ett arbete som fortsatte även efter kriget då Sven ofta var borta från gården på grund av sina åtaganden som förtroendevald inom flera föreningar.

Värnar om djuren
För Elna blev djuren på gården därför mycket viktiga och än i dag är hon väldigt mån om gårdens kor och kalvar.
- Jag tycker så synd om dem när kalvarna ska skiljas från mamman. Det är jobbigt när de står där och skriker.

Fick lyda andra
Inte förrän svärföräldrarna gick bort under 1950-talet fick Elna börja styra som hon själv ville på gården. Då hade hon också fött tre barn; dottern Ingrid -44, dottern Käthe -46 och till Svens stora glädje sonen Sven-Olov -49. För en son måste finnas på gården menade Sven, som ville att någon skulle ta över efter honom.
De som gjorde det blev också Sven-Olov och hans fru Ingegerd år 1975. Några år senare drabbades Sven av en hjärnblödning som gjorde att han inte längre kunde hjälpa till lika mycket. 1988 dog han av ytterligare en blödning.
Kvar blev Elna med Sven-Olov och Ingegerd. I dag bor de tillsammans i boningshuset; Elna i flygeln och Sven-Olov tillsammans med Ingegerd i huvudbyggnaden. Barnbarnen Fredrik och Johan som också jobbar på gården bor i egna hus.
Att Elna tvingades in i livet som lantbrukare är hon inte ledsen över i dag. Tvärt om tycker hon att det är ett bra yrke.
- Man får rå sig själv och behöver inte lyda någon annan. Man gör det som passar en, förklarar hon.
Hon har också hunnit göra mycket annat än bara arbeta med gården. Kyrkan har alltid varit en viktig del av hennes liv liksom Hemslöjden och Centerkvinnorna.
Ett annat stort intresse har varit att resa, ett intresse som inte delades av maken Sven. Rom, Amerika, Spanien och Israel är några av de platser hon besökt.
- Sven hade inga pengar att ge mig. Men när min faster dog ärvde jag några tusenlappar som jag reste för.
Det enda hon egentligen beklagar är att hon inte fått komma iväg till Kina.
- Ja, det kom jag aldrig iväg till. Men det hade varit roligt.

Elna, 90, är piggast på gården

Tre generationer arbetar tillsammans på gården. Elna är den enda som är i ladugården varje morgon och kväll. Den 9 september fyllde hon 90 år.