Emelie är en människa helt utan ålder
I faktarutan längst ner på sidan kan du se hur många år Emelie Bergbohm är.Men strunt i det.För:- Jag har alltid känt mig väldigt, väldigt ålderslös, som hon säger.
Och det var jag ju inte helt klar över, sånt brukar ge sig.
Men eftersom hon är aktiv som producent och skribent inom kulturområdet nämnde jag något så luddigt som "ung drivkraft".
Och svarsmejlet...man kan nog säga att det pyrde lite grand på skärmen.
Så det blev mest ålder vi sedan kom att tala om.
Okej, först: Emelie är producent för nyligen gotlandsaktuella och landsturnerande teaterföreställningen "Bitterfittan Airlines", redaktör för tidskriften "Outside the Box", arbetar som publikvärdsansvarig på Stockholm Stadsteaterns nya barn- och ungdomsscen i Skärholmen, är på gång att producera turnén för en improviserad Stand up-föreställning, verkar som skribent vid Riksutställningar, marknadsförare vid Dramalabbet och en hel del mer.
Mellan varven har hon också skrivit för Gotlands Tidningar.
Jag tar en kaffe, hon ett glas vatten när vi sätter oss i en vit soffa den här söndagseftermiddagen i mars.
Vi känner varandra ytligt, Emelie och jag. Har mötts på Gotlands Tidningars redaktion mellan varven men just inte mer. Känner till varandra är en rättare beskrivning.
En verklighetsflykt
För att börja med det där mejlet, Emelie. "Ung drivkraft", det gillade du inte riktigt.
- Nej, jag reagerade lite på det. Jag älskar att vara ung och att arbeta med och för unga, men just drivkraften hänger inte på hur gammal man är, där spelar det ingen roll om man är 20 eller 80, tycker jag. Drivkraft är ytterst personligt.
Så vilken är din personliga drivkraft?
- Den har verkligen växlat genom åren. För fyra år sedan, då jag startade Riksteaterföreningen Tablå i Visby, handlade det om att väcka andra engagemang och få folk att bry sig om sina drömmar. Just nu drivs jag av att starta projekt och generera nya idéer ihop med andra människor. Att få utlopp för min egen kreativitet.
Hon säger att hon någon dag innan vårt möte tog ett aurafoto på sig själv.
Helt utan tro på andlighet eller övernaturliga väsen lät hon det ändå göras och fick med sig ett "wow, liksom" därifrån och även de här orden:
- "Din framtid kommer att präglas av provocerande tankebanor kring den du vill vara", och det stämmer ju! Jag är väldigt mycket inne på att provocera nu, inte för sakens skull men när det är motiverat. Provokation är en stark kraft som jag kommer att utforska mer.
Varför blev du inte friidrottsstjärna?
- Idrott? För att jag alltid blev vald sist och det var så otroligt nedbrytande för självförtroendet.
Och så fann du tröst och röst inom kulturen?
- Ja...jag började dansa, sjunga och spela musik tidigt. Så när jag fann teatern i Rute där jag växte upp, märkte jag att jag blev jag en lyckligare människa. När jag ser på det i efterhand kan jag känna att det var så. Jag mådde dåligt i skolan och teatern blev min räddning, min verklighetsflykt. Jag upptäckte att jag började längta efter saker och det är viktigt i ens liv, kulturen i sig själv är en längtan.
Vi stannar till här, vi ska prata mer om åldrar och spelet mellan olika skeden i livet, men vi stannar till här ett tag och återvänder till Rute.
Just nu bor Emelie Bergbohm i Stockholm sedan tre år, inneboende på Gärdet, för att snart flytta igen. Nio adresser har det blivit under dessa få år.
Det vuxna är mentalt
Men barndomen i Rute, då.
Efter den här intervjun ska hon dit, hälsa på familjen på Sigfride, se lammungarna som just fötts.
Vad känner du för den platsen?
- Den väcker naturligtvis känslor, det är ju där jag tog mina första steg. På ett sätt är det fortfarande mitt hem och på ett annat sätt inte. Jag började längta bort ganska tidigt, kände mig lite ensam där och jag längtade så väldigt mycket efter att bli vuxen.
Var det så?
- Ja, jag umgicks mest med äldre och fick väldigt ofta höra att jag var så lillgammal.
Var du det, lillgammal?
- Ja...jag hade nog svårt att klä mig i rollen som barn. Jag hatade att sitta vid barnbordet på fester och andra saker som markerade att jag var för liten. Jag ville vara med i de vuxnas samtal, kunna påverka vuxenvärlden. Likadant var det med skolan, att lära sig två plus två kändes inte avgörande för varför man lever, det finns något större...
...och det tänkte du när du ännu var barn?
- Ja, faktiskt. Och det var ju inte alltid så lätt, varken för mig eller de runt omkring mig.
Emelie Bergbohm pratar mycket och fort, svaren på frågorna är långa. Längre än i det redigerade skick de syns här.
Drivkraften i henne, ung eller gammal. Så tydligt är den. Sprudlande, porlande; framåt, framåt.
Men den här intervjun...så flummig den blir. Men det finns utrymme för det också. Vi kommer överens om att det är så.
Hon säger att hon inte bryr sig om åldrar, Emelie.
- Jag har jättesvårt för det där att man säger att man är vuxen när man är 18...för mig är att vara vuxen något mentalt. Jag känner mig mest ålderslös, haha.
Men där jag är i livet, 47...jag känner mig ju fortfarande som 20, men samtidigt, när jag ser bakåt inser jag att jag inte är någon ungdom längre...när passerar man den gränsen?
Prestationsångest
- Det finns nog ingen gräns...den kommer väl fram med samvetet, när det inte känns bra att säga att man är ung, kanske. Och jag vet ju att jag också kommer att åldras med tiden. Det finns ingen sorg i det...man bara är, tror jag.
Okej, jag tjatar om ålder...rent faktiskt är du 20, men hur gammal är du?
- 30. Var det det svar du ville ha?
Vadå?
- Nej, jag skojar...men det har väl blivit så, 30 är nya 20, på nåt sätt. Och det har blivit coolt att vara äldre, det är så otroligt sexigt med erfarenhet i dag, så i princip borde livet bara bli bättre och bättre.
Emelie flyttade till Stockholm och gick sista gymnasieåret där. Nu pendlar hon till Visby där pojkvännen bor.
Hon säger att om hon kunde skulle hon flytta till Berlin och troligtvis gör hon det en dag, åtminstone för en tid.
Berlin är huvudstaden i hennes värld.
För dess kulturella mångsidighet, för dess historia och dess samspel med nutiden, för den, som hon upplever det, fria inställningen till livet.
- Jag längtar efter frigörelse nu, säger hon.
Emelies pojkvän är 26 år äldre än hon. Också det ett mått på hennes ålderslöshet.
- Jag ser ju honom för den person han är, ingenting annat. Man kan inte mer än följa sitt hjärta, eller hur?
Nej, det är så sant...borde jag fråga mer om åldersskillnaden?
- Nej, inte för min skull.
Då struntar vi i det. När du blir som han, hur är det då, tror du?
- Det vill jag inte spekulera i...visst har jag mål i livet, liksom jag har prestationsångest, det kan jag ju säga. Tycker inte att jag tar vara på tiden, är lat, får ingenting gjort. Att jag liksom inte hinner nånting och bara slösar tid.
Och vad kommer det av, välkommen till psykoanalysen, förresten.
- Ja, du...jag tror det beror på att jag inte har något nio-till-fem-jobb och tack Gud för det.
Emelie gillar Steely Dan och Nils Landgrens Funk Unit, tar gärna en gin & tonic, hade mest teateraffischer i sitt flickrum och när jag frågar om favoritlag säger hon till slut: curlingdamerna.
Vi går in för landning i intervjun men först reser vi lite i tiden och jag ber henne se Emelie 2010 fast från en horisont tio, femton år framåt i tiden.
Hon säger att hon kommer att minnas det som en bra tid då mycket hände.
- Jag är stolt över mig själv och stolt över att känna så...mer och mer känner att jag att jag är bra. Jag ska anstränga mig för att inte förtränga den här tiden som jag gjort med mycket av barndomen.
Nervig läsning
Men, berättar hon: hela hennes barndom finns egentligen sparad.
Och någon gång ska hon våga sig dit igen.
- Jag skrev dagbok dagligen mellan 11 och 18 och allt finns sparat...jag har lite svårt att konfronteras med mitt förflutna nu när jag så mitt uppe i att tänka framåt. Men någon gång ska jag våga mastodontläsa dem...och både generas och glädjas, antagligen.
Till sist, Emelie, måste jag ju ställa den största och bästa frågan av alla: vem är du? Jag menar egentligen!
- Oj...jag är främst en kulturnörd och så är jag en otroligt nyfiken och lustfylld människa, en som gillar att göra saker och alltid ser mer möjligheter än motstånd. Och så är jag glad!
Sen skrattar hon.
Hennes vatten står kvar på bordet, utan att hon druckit en endaste mun.
Namn: Emelie Bergbohm. Ålder: 20. Bor: Stockholm och Visby. Yrke: Frilansjournalist och kulturproducent. Familj: Pojkvän, mamma, pappa och bror. En bra bok: Alberte - Cora Sandel. En bra skiva: New Amerykah part two: Return of the Ankh - Erykah Badu.
Så jobbar vi med nyheter