DU&JAG (GT) Med sina bilder av människor med stora kroppar och små fötter har Emma Hanquist nått nationell nivå som illustratör. Men den här intervjun kommer lika mycket att handla om klasstillhörighet som lite för mycket Kir.
Det är märkligt, egentligen. När Emma valt att vända hem till Gotland efter många år i Stockholm hamnar hon i ett hus som bär en del av hennes historia.
När Lantmännen revs och gav plats åt det som i dag är Södercentrum i Visby fick det som var det stora magasinet stå kvar, den är nu ombyggd till bostäder; grova betongbalkar löper genom rummen vars takhöjd mäter tre-och-en-halv meter.
– När jag bott här en tid insåg jag att jag varit på fest i precis den här lägenheten på 90-talet, visst är det lustigt! Det var någon som hade FF och så ska vi kanske vi inte prata så mycket mer om det...
Jo!
– Nej.
Okej, då.
Men även som liten hängde hon här med när mamma och pappa, berättar hon. De jobbade som städare och hade bland annat Lantmännens frömagasin på sin lott.
– Så jag och mina syskon sprang runt i dammet medan föräldrarna slet, minns hon.
Emma Hanquist lever med sambon Anders och två barn, Liv och Albert som båda går på dagis. För dem är det inte alltid enkelt att ha en illustratör till morsa: ”Mamma jag vill rita”, ”Jag har semester!”.
Minnen, minnen, minnen. Vi vistas en del i dem i den här intervjun, dagar som gått som gjort Emma till den hon blivit och är.
Och så pratar vi klass. Ingen, praktiskt taget ingen, pratar om samhällsklasser i dag, Emma gör det från första stund, jag hinner knappt genom dörren. För det är där, i arbetarklassen, hon så tydligt har sin grund och sina rötter.
– Du vet, jag växte upp med ett hat mot turister och ett förakt mot dem som bodde i innerstan, säger hon som om det vore det naturligaste i världen.
Barndomens centrum var radhusen i kvarteret Dillen i nordöstra Visby. Fem systrar och en rätt strikt uppväxt där regler var regler, föräldrarna var städare och tidningsbud och fick slita för brödfödan.
Mamma sydde kläder och några Levis-jeans var inte att tänka på, hade hon tur fick hon ett par Crocker men oftast gick hon i Jefferson-byxor från Obs!.
Och när de klasskamrater hon lärt känna på Solbergaskolans högstadie – där Tjelvarelever mixades med bland annat dem från innerstaden – skickade sommarlovs-vykort från Florida fick hon finna sig i att semestra i Åminne och kusten vid Gnisvärd.
Klart det satt sina spår.
I vuxen ålder ser hon det på annat sätt, med ett mått av tacksamhet rent av. Men då gällde det att överleva, hon spelade tuff med massor av kajal fast hennes inre, som för de flesta i den åldern, skrek av osäkerhet.
I gymnasiet gick hon bildestetisk linje och hamnade i en slags parallell värld där Levis inte längre var valutan. Äntligen hittade hon sin plats, äntligen fick hon ro att andas ut.
– Jag upplevde plötsligt en frihet i att vara annorlunda, där kände jag mig aldrig utanför för att det inte var ett speciellt märke på jeansen.
Kaffe i muggarna, en rymlig våning, ett kaklat kök, industrikänsla nästan. Emma har den gotländska accenten i behåll när hon vill, det vill hon oftast inte.
Emma blev illustratör för att hon inte har något läshuvud. Så säger hon det. Hon var aldrig bra på teoretiska ämnen och matematik var det absolut sämsta.
Men teckna kunde hon, och ville, trots att det inte finns något konstnärligt arv i släkten.
Det finns spår i hennes dagböcker, under gymnasieåren skrev hon ”jag vill bli illustratör”. Svart på vitt står det.
– Det är konstigt, jag minns inte alls någon strävan efter det. Kanske var det för att jag kände att jag inte kunde något annat? Jag vet inte. För mig var det ett hittepå-jobb, det tyckte pappa med; Jaha, ska du bli fattiglapp, sade han, minns jag.
Men illustratör blev hon. 2004, fem år efter studenten, började hon på design- och konsthögskolan i Göteborg, vilken så småningom ledde till ett utbytesår i Baltimore, USA.
Och där föll bitarna på plats, eller om det var hennes figurer som reste sig ur pappret och viskade: Det här är din väg, Emma, följ den.
– Jag pluggade renodlad illustration och bestämde sig för att satsa, det var så kul.
Vad var kul?
– Att komma på idéer, att läsa en text och koka ner den till en bild, det är lite som att lösa sudoko...många tror att om man kan rita kan man bli illustratör, men det är snarare idéerna man ska öva på.
Kroki-övningarna var roligast. Mulliga modeller med rullande magar. Där någonstans hittade hon sitt eget bildspråk, de stora kropparna med rangliga ben, som karikatyrer, nästan.
De har blivit som hennes kompisar nu, som om hon känner dem, var och en.
– Ja, jag tycker om dem, säger hon. Jag gillar inte smala, normala figurer.
Men, säger hon, hennes jobb är inte hennes liv. Ibland tär osäkerheten om det ska bli några fler uppdrag, trots att hon är etablerad. Så är det.
Men livet, det är något annat än att göra kollage och bildgoogla idéer.
Så vad är livet, Emma?
Anders kommer in genom dörren, säger hej, försvinner upp på övervåningen. Han har sitt ursprung i Linköping och jobbar med animerad film.
Emma funderar på frågan, säger:
– Ja, vad är livet...just nu är det här i Visby. När jag kom tillbaka såg jag allt med 19-åringens blick, nu har jag uppdaterat allt till mitt vuxna jag...nu ser jag hur vackert det faktiskt är.
Hon kallar det att ”komma tillbaka”, inte ”komma hem”. Det finns en distinktionsskillnad där. Som om hon ännu vill hålla Gotland på armlängds avstånd.
Flytten hit påbörjades redan 2013 då hon och sambon köpte ett sommarhus i Hangvar.
När sommaren 2015 var över tog de helt enkelt aldrig färjan åter till fastlandet.
– ”Varför bodde vi egentligen i Stockholm?” har vi frågat varandra. Ingen av oss har riktigt kunnat svara. Vi bodde där i sex år för att vi trodde det var där man ”ska” vara. Men så är det ju inte.
I Visby finns minnena i varje gathörn. Hon minns Schenholms-tiden där en tepåse kunde räcka i timmar men ciggen gick åt en i kvarten, Schenholms på Adelsgatan var platsen för musik och tonåriga samtal om livet.
På femton år har platserna krympt och vissa kanske även förlorat i värde och magi, men allt finns ändå kvar.
Att återvända har varit ett arbete, rent av:
– Jag har uppdaterat bilden av alla som är kvar, man var snabb att döma då, har jag märkt. Nu är allt på ett annat sätt.
Har det varit svårt att komma tillbaka och hitta sin plats?
– Jag trodde det skulle vara svårare och jag trodde Visby skulle kännas mindre. Men jag har lärt känna nya människor, jag får mer tid över och man är, om man vill, nära politiska beslut och förändring. Jag gillar det lilla sammanhanget där det är kort väg till det mesta.
I höstas tilldelades Emma Hanquist och poeten Lina Ekdahl det renommerade Castor-priset för den barnbok de gjort tillsammans; ”Vi smular, vi härmar en gök”.
Barn och kompisar, sambo, bostad, jobb. Jodå, när hon ser på sitt liv i dag blir hon både glad och tacksam.
Kanske är hon då en figur med små fötter som vilar på en filt under solen med ett glas Kir i handen. Eller nej, inte Kir.
Men lyfter hon blicken...jag frågar om det:
Om du skulle skissa världen i dag, vad blir det med för pennstreck?
– Ja, du...jag vet inte, är det för alla sociala medier eller är det bara för att man lyft blicken lite mer? Världen är en rätt mörk plats nu...framtiden oviss. Kanske är det därför vi flyttat hit, för att gömma oss lite...men när jag ser på det jag har nära är jag bara glad.
Klassresan var länge en morot. Stark var drömmen om något annat, något större, bättre, i alla fall annorlunda. Att aldrig ha möjlighet till ett eget rum närde en längtan ut.
– Det blev så tydligt i skolan, de andra, de från innerstaden, behövde aldrig prata om pengar, vilket vi alltid gjorde. Klart det satte spår, säger hon.
Och nu har du gjort den där resan.
– Ja...och barnen går på dagis i innerstaden, skrattar hon. Men värderingarna är desamma, jag sviker aldrig min klass. Jag skulle aldrig rösta blått som några av mina kompisar gjort, du vet, när jag hörde det, jag fick ju dåre!
Så pratar vi, om illustrationerna, om återkomsten, om livet förr och nu. Jag frågar vad vi kommit fram till och hon säger att ”jag vet inte”. Kanske att allt har sin tid och att allt kan börja om och ta nya avstamp.
Dock är den en fråga som inte fått något riktigt svar:
Den där festen du var på här i lägenheten, har du sagt A får du säga B. Hur var det egentligen med den?
– Okej, den var vild, så vitt jag minns. Precis som många andra fester.
Säger hon. Det var stängda dörrar till varenda sovrum och alldeles för mycket Kir, vilket hon kan känna smaken av än, får jag till slut veta. Men det som happens där Lantmännen låg stays också där, så vi låter det ändå vara nog här.
Det är dock ett av alla minnesmärken denna stad är fylld av, den plats i världen hon åter gjort till sin.