En 200-årig tradition bryts

Gotska Sandön har lockat människor redan under stenåldern. Det var säljakten som drog dit jägare, troligen främst från Fårö och Roslagen, men det finns inga belägg för att de skulle ha bott här året runt.
Något av en storhetstid för Sandön var medeltiden, i varje fall finns många arkeologiska fynd från den tiden. Man tror att ön kan ha varit bebodd hela tiden från vikingatid och fram över medeltiden, men troligen gällde det bara säsongsboende och inte året-runt.
Landsarkivarien och Sandö-kännaren Tryggve Siltberg har funderat över om inte Sandön kan ha spelat en betydande roll under medeltidens oroligheter med pirater och tyska ordensbröder. Inte som fast bostadsplats men som bunkringsställe för att få vatten, virke, säl- och fårkött. Och det finns uppgifter om att Sören Norby har utnyttjat Sandön.

Vrakplundraren Gottberg
Länge hade fåröborna rätten till Gotska Sandön, det vill säga att de arrenderade ön av staten. Ett arrande som pågick fram till 1780-talet men som då, efter en del tvister, övergick till stockholmaren Magnus Benedictuis.
1806 såldes Sandön och sen följde en lång tid då olika privatpersoner var ägare av ön. Det är nu som den sägenomsusade gotlänningen Petter Gottberg dyker upp - nu som arrendator, det vill säga att han arrenderade ön av de privata ägarna.
Gottberg har ju blivit beskylld som mördare och sjörövare som lurade iland strandade fartygsbesättningar och sköt ihjäl dem i sin fårlada. Det är delade meningar om den saken, men klart är att Gottberg åkte fast för vrakplundring och det var väl illa nog.

Fårskötsel och båtbyggeri
Ägarna till Sandön skiftade genom åren. En tid var det smålänningar, närmare bestämt från Västervik. En tid var det blekingar från Karlskrona och en period ägdes ön av stockholmare.
De försökte tjäna pengar på Sandön på flera olika sätt. Inte minst genom fårskötsel - ja, en tid faktiskt också renskötsel - och där fanns ju också mycket fin skog att avverka och sälja. Ännu finns spår av flera skogshuggarebaracker på ön, en av dem för övrigt restaurerad och uppbyggd av öns hembygdsförening.
Där fanns också gott om ekar som en tid användes ön för skeppsbyggeri. Ja, trots att ön saknar hamn har här funnits ett skeppsvarv, och namnet Varvsbukten lever kvar än i dag.D är byggdes under 1800-talet åtminstone fem fartyg, troligen ännu fler.
Därtill fanns ju fisket och även en del jordbruk förekom även om det troligen inte var av någon större omfattning.

Gamla gården
Det var under privata ägarnas tid som ön började bebyggas och befolkas i större utsträckning. Den stora boplatsen blev den så kallade Gamla gården som började bebyggas under 1780-talet. Här växte upp ett mindre samhälle med bostadshus, lagård, lada, förrådshus och annat.
Det är också nu, på 1780-talet, som ön börjar få året-runt-boende och man kan påstå att det har fortsatt fram till idag. Även om ön under någon kortare tid varit obebodd eller bebodd endast av ett fåtal personer. Men som mest arbetade här ett hundratal personer och det måste ha varit fullt av liv och rörelsen på den lilla ön.
Ön uppmärksammades också på annat sätt - som farlig plats mitt i Östersjön. Det ena fartyget efter det andra strandade eller förliste vid ön, och inte minst utländska röster krävde att ön skulle förses med en fyr.

Veterinär som fyrmästare
Första fyren eller rättare sagt fyrarna kom 1859, och lite betecknade är att man utsåg rättaren och "fårveterinären" Julius Bourgström vid Gamla gården som öns förste fyrmästare. Med det inleds en ny epok i öns historia.
De första fyrarna (två som låg ens) byggdes 1858-59 vid Bredsand på norra delen av ön, och där kom också att anläggas en fyrby med bostäder för fyrpersonalen. Senare kom fyrar också på andra platser på ön, i första hand Tärnuddens fyr som byggdes 1883. Också här byggdes bostäder åt personalen, och ett tag var det inte mindre än sju-åtta personer anställda för att vakta fyrarna och som med sina familjer alltså utgjorde en ganska stor året-runt-befolkning.
Gamla gården kom ännu in på 1900-talet att vara boplats för skogshuggarna, men sen lämnades platsen öde. Och 1970 automatiserades sista Sandö-fyren med Hans Hörlin som siste fyrmästare, och nu började också diskussionerna om avbemanning.

Sista andetaget?
Men personalen blev kvar genom den konstruktion som ännu fungerar och där diverse berörda myndigheter ställer upp för att bekosta de tillsynsmän som sköter och bemannar ön året runt. Till och från har en och annan av myndigheterna begärt att få dra sig ur samarbetet, men regeringen har sagt ifrån att året-runt-bemanningen skall fortsätta.
Men nu kan det vara "sista andetaget" för öns året-runt-bemanning sedan det något överraskande förslaget om avbemanning kom från länsstyrelsen häromdagen. Från flera håll har hörts protester och varningar mot en avbemanning, ändå föreslår länsstyrelsen det.
Sista ordet är dock inte sagt eftersom det är regeringen som tar beslutet. Och senast frågan var uppe på regeringens bord, det var 1985, blev det alltså fortsatt bemanning.