En annan sida av Johan Kallum

I den ljust inredda villan i norra Visby är det tyst, bara kaffebryggaren hörs när den går igång. Och SOM den låter.
Går knappt att prata samtidigt.
- Det är en sån där som mal bönor först och sen brygger direkt i koppen, perfekt. Men jag använder den sällan, det är hustrun, jag dricker mest te hemma, förklarar Johan Kallum.
Han och familjen flyttade från Helsingborg till Visby den 4 januari 2006, en vecka senare tillträdde han som räddningschef. I tidig december 2007 valde han att avgå.
Han fick, skissartat beskrivet, politikeruppdraget att göra besparingsförslag inom verksamheten på 2-2,5 miljoner, gjorde så - och fick delar av personalen emot sig.

Ståplatsbiljetter
Vi ses för att tala om det som hände.
Inte om skeendet, om rätt och fel, inte om syndabockar eller personliga motsättningar.
Snarare om vad det gör med en som människa när ens värv ifrågasätts så till den grad att delar av personalen faktiskt signerar ett misstroende.
Och när detta dessutom sker offentligt; på förstasidor och löp.

Så för att börja någonstans, frågar jag när vi satt oss i köket, det är torsdagsmorgon och yngsta dottern Olivia är hemma från dagis, förkyld.
För att börja nånstans frågar jag:
Vilket är ditt favoritlag?
- Va? Ja...jag har alltid bytt lag, haha...jag växte upp i Malmö på 70-talet när MFF var som bäst. Jag bodde nära stadion och då gick alla mina pengar till att köpa ståplatsbiljetter. När jag var 25 flyttade jag till Helsingborg och då blev det HIF...jag vet inte, HIF är kanske mitt lag.
Men fotboll är inte särskilt stort i Johans liv. Det är mer NHL-hockey.
- Jag har inget favoritlag men jag gillar att följa ligan, jag kollar statistik och sånt på nätet. Det är ett intresse som kommit tillbaka de senaste åren.

En gång i tiden var det faktiskt Johan själv som räknade fram Svenskligan; mål, assists, utvisningar och sånt. Johans föräldrar är journalister, när han var tolv flyttade familjen till New York som utlandskorrespondenter och blev kvar i fem år.
De bodde på Manhattan, i en lägenhet på Upper east side och därifrån drog Johan in sina fickpengar.
- Det fanns inte så många svenskar i NHL då, men det växte. Högosta och Anders Kallur kom till New York Islanders, NHL började bli intressant för svenska medier, så pappa som var på Expressen undrade om inte jag kunde sammanställa en svenskliga. Då gjorde jag det, för hand, och fick lite pröjs.
Vi pratar om det där i köket. Om sport, om barn, om fredagsmiddagar i nutid och om livet runt 20.
Då läste Johan enstaka kurser och intog ärtor och punsch och skummande öl på Malmö nation varje torsdag.
Jag frågar om han tänker sig tillbaka dit ibland men det gör han sällan.
- Allt har ju sin tid, men det var kul just då. Det är som med beslut, när man ser tillbaka måste man backa tillbaka till den tiden...alla beslut är ju resultatet av vad man visste just då.

Han tycks inte särskilt lagd åt att titta tillbaka, Johan.
Han har ett bullrande skratt och en kort väg dit. En gamäng, en glader.
I höstas var han och jag vid ett tillfälle på samma 40-årsfest, bara veckan innan han sedan valde att avgå som räddningschef. Den problematiken gick inte att ana då han svängde på golvet till Diggiloo-Diggiley.

"En stark markering"
När jag efter nån halvtimme lägger upp tidningsklippen på borden, klipp från den turbulenta och, som jag tänker mig, tunga delen av hans liv sitter han tyst och väntar på frågorna.
Det är jag som tagit kontakten, jag som undrar hur han reagerat på att rullas i tjära och fjädrar.
När du ser klippen, Johan...vad tänker du?
- Det är blandade känslor...det är aldrig kul att bli ifrågasatt. Jag fick ju som ny chef det tvivelaktiga nöjet att plocka fram besparingsförslag och...politiken valde sen att fortsätta med ett av dem. I grund och botten har jag ju då levererat...jag gjorde ett bra jobb, men misslyckades med att få med mig personalen, det är så jag ser det.
Vilket var värst, misstroendet eller att det gavs så stor offentlighet?
- Det var ju, det erkänner jag, en stark markering att få det där brevet med 30 påskrifter...i grupp kan man ju säga så mycket, men här stod namn för namn, var och en hade valt att ta ställning mot mig...den kraften var stor. Det tog hårt.
Hur gick dina tankar, minns du?
- Mycket var ändå känslan att de missat en poäng, att man inte ser att jag hade ett uppdrag, jag blev syndabocken för vad någon annan beslutat...jag har fortfarande svårt med de som säger "jag har inget emot dig som person" men som ändå skrivit på.

Johan Kallum är uppvuxen med två journalister och vi talar om medias bevakning av det hela.
Han kan ämnet, känner mekanismerna och han säger att den kunskapen var värdefull att ha. Han var noga med att hemma förbereda familjen när han anade att "nu kan det nog dra igång igen".
- Det kändes som det var det största som hänt sen Waldemar Atterdag kom hit...jag såg gärna på Östnytt då, det måste jag säga. I ett regionalt sammanhang var det inte så stor grej.

Professionellt hanterat
Han säger att han inte tycker media var särskilt duktiga på att hitta båda sidor, det blev "de anställdas kamp mot deras dumme chef".
- Det blev ingen balans, media gick mycket i brandmännens sele...när historien uppenbart bedömdes ha det stora nyhetsvärde som det fick kunde det skrapats lite mer under ytan, det fanns många på min sida och det kom sällan fram.
Men hallå, är inte det där en klassiker, att lägga skuld på media?
- Säkert. Men jag lägger inte skuld, det är snarare en reflektion. Slutet hade förmodligen ändå blivit detsamma, men bilden hade kanske varit lite annorlunda.
Men jag skrev i alla fall inga av de här artiklarna, okej.
- Okej, haha. Men jag har inget emot journalisterna över lag, det gör sitt jobb efter bästa förmåga, precis som jag.
Kände du frustration av att folk, som du ser det, inte fick hela bilden?
- Ja, i viss mån.
Hur hanterade du tumultet?
- Väldigt professionellt, tycker jag.
Är det så?
- Ja. Jag har alltid varit bra på att skilja på arbete och privatliv...men vi har kanske pratat mer jobb hemma än vi brukar, och frågar du min fru ser hon kanske det på annat sätt, jag tror hon i högre grad än jag själv märkte hur det påverkade mig.
Finns det någon del i kritiken du tar till dig?
- Klart det finns en lärdom i hela processen, jag kanske skulle gjort annorlunda i vissa delar...det finns mycket känslor i det hela, man kanske skulle varit mer noggrann med varje ord...men samtidigt är jag osäker på om det blivit annorlunda i slutänden.
Är det synd om dig?
- Näe.
Varför ställer du upp på den här intervjun?
Johan är tyst länge, liksom formulerar svaret inom sig, säger sen:
- För att du frågade...och för att få chansen att visa en annan bild av mig, jag är inte bara den "dålige chefen", det finns en person bakom också.

Yngsta dottern i huset heter Olivia, hon är fyra år. Det finns två tonåringar också men Olivia är ännu liten och jag, som har en tjej i samma ålder, frågar Johan hur han tänker när han tänker på dottern.
Han säger att hon sätter perspektiv på saker och ting.
- Man inser ju vad som faktiskt är viktigast i livet, att det är familjen...det kan vara skönt att sätta sig på golvet och bygga lego när man kommer hem.

"Vem är den där Kallum?"
Jag sitter och försöker förstå, samtidigt som jag får veta att Johan till nöds lagar mat (men är bra på helstekt kyckling), mest läser facktidskrifter och gärna ser nyheter och sport på tv...inte för att jag tror han ljuger om att skilja arbete och privatliv, men ändå, mina hårdaste smällar har varit tjejer som dumpat och bara av det kom min värld i gungning.
Här är en kille som inkompetensförklarats offentligt och, ja...
...jag skulle gå helt i däck!
- Jo...men när jag ser de här tidningsklippen, jag vet inte, det står om "Kallum, räddningschefen", men jag är en annan människa också.
Som Ingmar Bergman som sa att "jag skulle vilja träffa den där gubben Bergman de skriver om".
- Ja, det ligger en del i det.
Kommer din person bättre fram här, tror du, på samma sätt som den där gången jag såg dig dansa loss?
- Ja, ha ha, det hoppas jag. Om nu någon är intresserad.

Sedan tidig februari arbetar Johan Kallum på ledningskontoret, som säkerhetschef inom Gotland kommun. Han slutade på räddningstjänsten, trots att han hade regionchefens förtroende.
En fast anställning på ledningskontoret var det som fick honom att våga ta steget att flytta hit. Att folk kallar det "gubbhyllan"...det tar han med jämnmod.
Men ändå, första gången ett jobb utan brandbilar i källaren...finns det någon sorg i det?
- Egentligen inte, det är mer en stor skillnad mot förr...vill du ha mer kaffe?

En annan sida av Johan Kallum

Under hösten var Johan Kallum rubrikernas man.Han fick en misstroendeförklaring riktad mot sig.Och till sist valde han att avgå som räddningschef.Frågan är: vad händer i en människa efter en sån smäll?