Medan höststormen dånade blickade jag ut över havet från grottan i kalkberget. Ett omedelbart lugn infann sig, oändligt mycket större än i en modern lägenhet – där jag sällan känner mig hemma. Hur kan det vara så?
Jag tror att det sitter i mina gener. Många av oss tror att de är så himla smarta, högteknologiska med senaste modellen Iphone i fickan och smart teknik i hemmen. Men innerst inne styrs vi fortfarande av samma behov och känslor som då, när vi alla bodde i grottan.
I grottan var ensamhet farligt. Ingen överlevde ensam en hel vinter. Ensam dog man i grottan, eftersom man inte lyckades jaga och hålla elden brinnande med ved. Vi är likadana nu som då i våra sätt att tänka och fungera. Att ensamhet kan ge oro och ångest är därmed inte alls så konstigt. Att känna sig trygg var lika viktigt i grottan som nu. En barnmorska sa en gång till mig att det bästa en gravid kvinna vet är en man som visslar, och dessutom gärna tar disken. Visslandet, påstod hon, sprider en känsla av lugn och trygghet. Visst har jag visslat då och då, men framför allt har jag diskat febrilt sedan dess. Det kan inte vara någon slump att också soldaterna i nästan alla krigsfilmer gärna visslar medan de marscherar. Jag visslar ofta för mig själv på signaturmelodin till "Bron över floden Kwai" och tänker att de soldaterna säkert blev tryggare så.
I grottan gav husdjur både mat, och sällskap till småbarnen. Undra på att alla barn än i dag längtar efter eget husdjur. När jag var liten erbjöds jag en gång att få en boaorm gratis. Men det blev så starka protester hemma att jag fick avstå. En lördag därefter läste jag bland prylannonserna i GA: "Apa skänkes". Jag ringde så klart direkt. En vansinnigt arg kvinna svarade, vrålade och skrek i luren: "Jag har ingen jävla apa"! Antagligen var jag samtal nummer hundra, det är i alla fall ett av de roligaste pranks jag varit med om. Sedan skaffade jag iller.
Det som skrämde oss mest i grottan var sannolikt att bli riktigt sjuk. Där lever många än: Googlar diverse åkommor och känner hypokondriskt in minsta symtom. Hösten fylls av vabbdagar och att torka snor. Andra, som inte har småbarn, är livrädda att bli smittade. De kastar sig in på närmaste apotek och köper gurgelmedel och antiseptiska nässprayer. Jag är däremot övertygad om att det enda som hjälper är frisk luft. Att röra på sig, och att vara utomhus. Jag är vad många retsamt kallar mig naturmupp. Så är jag knappt förkyld heller. Jag kollade faktiskt på jobbet. Bortsett från ett antal vidriga feberdygn med covid har jag, peppar peppar ta i trä, bara fem ynka sjukdagar på drygt tio år.
Att bli gammal i grottan var också en risk. Få blev äldre än en handfull decennier. Skelett från senare delen av medeltidens Stockholm visar att medellivslängden för män inte var mer än 45 år, för kvinnor bara 42. Idag är medellivslängden för svenska män 81 år, för kvinnor 85. Ändå är vi i Sverige typ sämst i världen på att ta vara på äldre människor och att se dem som en resurs. Jag vill inte sluta mina dagar på institution och SÄBO. I tidningen läste jag nyligen att Japans allt fler gamlingar hålls mycket sociala. Lunchrestaurangen Restaurant of Misstanken Orders, översatt "De felaktiga beställningarnas restaurang", sköts faktiskt enbart av dementa i samarbete med ett äldreboende. Var fjärde beställning blir fel. Men alla är otroligt glada. När får Gotland ett likadant lunchställe? Det är ju en toppenidé!