"En bra frukost, sen löser det sig"
Mattias von Corswant kan ställa betraktaren mitt i ett foto.Och så har han träffat Dalai lama i Dharamsala.- Det kan vara så pinsamt att det började med "Tintin i Tibet", säger han.
Foto:
Att han tar bilden på sig själv, alltså.
Jag menar, är man fotograf så är man.
För första gången under vårt timslånga samtal blir han lite ställd.
- Jag är inte så van vid sånt här, säger han. Äh, det får bli som det blir.
Och så skrattar vi åt situationen och minns vad han sagt under samtalet: "Man ska ta foto för vad det är, det är inte så allvarligt".
Och hur bilden blev, det har du ju redan sett.
Mattias von Corswant är uppvuxen i Follingbo och fick sin första kamera, en Konica Minolta när han var åtta, nio år, en kamera som hans syster inte ville ha längre.
Några år senare fick han sin första systemkamera, en Nikon F50, av brorsan och...
-...sen var det kört, som han säger.
Vi träffas i Almedalsbibliotekets foajé en morgon i oktober. Mattias, som sedan sex år bor i Örebro, är på hemön för att göra ett fotojobb.
Hans, och kompanjonen Per Hjalmarssons, företag wec360 i Örebro är specialiserat på sfärisk panorama-fotografering och är dessutom, säger han, Europa-ledande i genren. Men det ska vi återkomma till.
Ingen skönmålning
Vi ska komma att prata om familjefoton, om musik och om längtan också men vi börjar med att backa i tiden.
Till en, visar det sig, stormig och ösregnig junidag 2000. Det var då Mattias tog studenten från samhällsprogrammet och sen svingade sig ut i livet.
- Vagnen blåste sönder och tjejernas håruppsättningar också, vårt framträdande på trappan blev katastrof för det ösregnade hela tiden, men...det var kul ändå, det var ett steg vidare i livet.
Hade du sett fram mot den dagen?
- Mycket. Jag hade massor av idéer vad jag skulle göra, det var en befrielse...att få göra vad man ville.
Det är tidig morgon på biblioteket, kaféet har ännu inte öppnat (annars hade han valt svart kaffe men ingen kaka) och Mattias minns sina drömmar, då.
- Jag drömde om volontärarbete utomlands...att jobba humanistiskt. Jag har alltid varit engagerad av Tibet. Men det blev inte så, jag var inte redo för det, insåg jag. Så det blev lite vanliga jobb...men också en del resor.
Du är uppvuxen på en gård i Follingbo så varför just Tibet?
- Det kan vara så pinsamt att det från början är "Tintin i Tibet". Men jag har varit där mycket, eller egentligen mest i Indien, oftast i Dharamsala, en tillflyktsort för tibetanerna som flyr från Kina och där Dalai lama har sin exilregering.
Mattias von Corswants blick blir intensiv när han i minnet tar sig tillbaka till det tibetanska folket, det som tagit en så annorlunda riktning än många andra folk. Som medvetet undvikit den teknologiska utvecklingen och, som han säger, levde i sin egen värld på berget.
- Sen ska man inte skönmåla allt, allting är inte bra, det fanns många missförhållanden.
Drömmar om rockfoto
Senast Mattias var i Dharamsala, tidigare i år, ledde han en grupp studenter runt Himalaya. Dessförinnan var 2006, då gjorde han sin magisteruppsats i media- och kommunikationsvetenskap.
- Jag intervjuade hela Dalai lamas regering för ett Sida-stipendium, ett projekt för att hjälpa dem att använda PR på ett bättre sätt, att nå ut i världen med sitt budskap.
Du har träffat Dalai lama, alltså?
- Ja, flera gånger. Men inte fått någon intervju, tyvärr.
Stort! Han verkar vara en riktig sköning!
- Bilden av honom är väl att han är en mysfarbror, en slags Thomas di Leva, men han har ett stort allvar i sig...en otrolig närvaro, en fantastisk människa. Jag är inte religiös men jag förstår att folket ser honom som en andlig ledare.
Hade han varit en idol?
- Inte alls. Det var mer landet, folket...den värme som finns där, skrattet. Och så den geografiska dramaturgin där, alla bergen...det är svårt att inte fascineras.
Wec360 är främst i Sverige på panoramafoto. Inom musik- och sport, vilket de främst satsar på för närvarande, är de Europa-ledande.
Vad det är för slags foto? Det är massor av teknik och datorer och specialbyggda tillika skitdyra program, men låt oss försöka förenkla en aning:
Man står på en plats och fotograferar allt man ser runt om sig, uppåt, neråt och åt sidorna. Sen syr man ihop bilderna i datorn och skapar en sfär med den tänkta betraktaren i mitten.
Ungefär så. Förenklat, var det.
Vad ska man med sånt foto till?
- Inom sporten kan det handla om sponsorer, klubbarna vill ge nåt mer...det här är så nytt ännu, många vet inte hur de ska förhålla sig till det. Men det har uppmärksammats hur mycket som helst, i bloggar, fotomagasin, i Expressen, i amerikansk media...
Bland annat har Mattias fotat för rockgruppen Kent och Håkan Hellström. Kent och Mattias fick kontakt då han gjorde ett fotojobb i deras studio.
- Kent tände jättemycket på idén och har bilderna på sin hemsisda. Nu har vi fler samarbeten på gång.
Finns det kanhända en dröm inom dig att bli rockstjärna?
- Nej. Jo, när jag var 14, kanske...drömmen har alltid varit att bli rockfotograf. Ända sen jag såg Anton Corbijns bilder av Springsteen och U2...alltså, han är ett geni, att sätta bild på musiken som han gör.
Så du har hängt i fotodiket på Hultsfred och så?
- Inte i diket. Men jag har utvecklat en teknik att ta med kameror in på konserter, jag har gått på extremt mycket konserter och plåtat. Och dessutom alltid kommit undan med det.
Livet är bilden
Mattias von Corswant och jag hade aldrig träffats före vårt möte vid Almedalen. Jag undrade först hur vi skulle känna igen varandra, men det visade sig inte vara några problem.
Han hade ju kamera på axeln. Det har han alltid, säger han.
Känner du dig naken annars?
- Ja. Det är då det händer. Jag är fågelintresserad och alltid när jag kör bil, till exempel, och inte har kamera, nog fan sitter det en kungsörn längs vägen eller en trana eller nåt.
Jag har en bekant som betraktade fotografering som att svepa lik, att det frusna förflutna ögonblicket är dött.
- Jaså? Jag kan förstå tanken, men jag kan inte tänka mig något mer levande än fotografi, att fota människor...det är livet som är bilden. Det behöver inte vara organiskt liv, det kan vara linjer eller nåt annat som gör bilden levande. Och man ska ta det för vad det är, foto är en konstform, inte en filosofi, man ska inte ta det så jävla allvarligt.
Vad berättar ett foto för dig?
- Ett bra foto vill få betraktaren att berätta historien själv. Ju öppnare slut en bild har, desto bättre är den. Egentligen är det ju det man inte ser i ett foto som är det intressanta.
Har du album?
- Va?
Ja, fotoalbum?
- Jo, familjealbum har jag. Det är bilder som är minnen, inget konstnärligt alls...kära minnen, helt enkelt.
Tittar du i dem?
- Jodå...eller, nja, det blir väl inte så ofta, haha.
Jag berättar att det hemma hos oss finns tusentals osorterade bilder i kuvert som flyter omkring och jag frågar hur jag ska få ordning på dem och han säger att han inte vet, att det väl bara är att sätta sig och sortera.
Men inte rensa för hårt, inte slänga de där dåliga knäppen.
- Jag tycker inte det, de betydde nåt just då de togs, det finns en känsla i såna bilder som inte kan återskapas. Det finns en jäkla massa bra bilder med fantastisk känsla i alla mobilkameror runt om i landet, det är jag övertygad om.
Längtar inte bort - men till
Jag tycker det finns för mycket bilder i samhället, att det överdokumenteras. Jag gillar att det finns tre eller fyra kort från det där scoutlägret när jag var tolv.
- Det kan väl vara lite overload på ett sätt, men samtidigt har kameran blivit var mans egendom och det tycker jag är skitroligt. Det finns inte ett helt album från min uppväxt, tror jag, det hade varit skitkul att ha de där husvagnssemestrarna på kort.
Mattias bor i Örebro och är sambo med Magdalena Kjessel-Persson. Hon spelar volleyboll i Katrineholms elitserielag.
Just nu funderar de på vart de ska resa nästa gång. Madagaskar, kanske. Eller Alaska. Eller kanske Indien och Tibet. Igen.
För han tycks ha ett driv i sig att komma ut i världen.
Längtar du ofta bort? frågar jag.
- Nej, men till. När jag kommer hem vill jag ut igen, det finns så mycket där ute och det är dumt att inte ta del av det.
Vad bär du med dig från dina resor?
- Jag reser alltid länge och i Himalaya har jag alltid bott i ett munkkloster, till exempel...man lär sig leva på ett sätt som folk i Sverige inte lever. I stillhet, nära till skrattet. Vi oroar oss och stressar...nej, en bra frukost, sen löser det sig.
Lever du som du lär?
- Nej.
Inte?
- Nej, när man kommer hem är det som vanligt igen. Jobb och stress. Men det är ju vackra tankar.
Ålder: 27. Familj: Mamma, pappa, syster, bror, sambon Magdalena. Bor: Örebro, uppvuxen i Follingbo. Yrke: Fotograf. En bra bok: Doppler - Erlend Loe. En bra skiva: New Adventures In HiFi - REM.
Så jobbar vi med nyheter