En facklig agitator slutar efter 45 år på jobbet
Kea Svensson i Lärbro känner många till.Hans-Erik heter han egentligen men lystrar inte om någon kallar honom det.
Kea har jobbat på Nordkalk i 45 år. Där är han reparatör.
Fackligt aktiv har han varit ännu längre. Ända sen han som 16-åring gick yrkesskolan i Slite.
Egentligen ville han bli präst. Men pappa Oskar tyckte han skulle ha en ordentligt yrke.
Kea tycker om att glädja andra, hittills har han varit jultomte för unga och gamla i 34 år.
Och när det var tyst på Gutavallens läktare drog han igång publiken genom att vara hejaklacksledare.
När han pratar om sina sju resor till Pakistan och om små barn som utnyttjas i mattväverier där då får han tårar i ögonen.
För många är Kea mannen som gärna bankar näven i bordet, säger vad han tycker. Det sitter kvar sen han i sjuårsåldern fick åka med pappa Oskar på fackmöte. Då diskuterade stenarbetarna och många dängde nävarna i bordet.
Från 1982 och till idag har Kea varit ombud på tio socialdemokratiska kongresser. Han är och förblir agitatorn som på oefterhärmlig gotländska övertygar deltagarna.
- På första kongressen hade jag skrivit många små lappar när jag skulle upp och prata, när jag slog näven i talarstolen flög de åt alla håll, säger han. Jag pratade om ideologi och Gunnar Sträng kom fram sen och tyckte jag gjort det så bra så han kunde inte ha gjort det bättre själv.
Kea vill alltid vara först i talarstolen och "banka fast" sina synpunkter, inte gå upp som 44:e talare.
Arv från föräldrarna
Han har sin envishet och bestämdhet från pappa Oskar, som var från Blekinge. Efter mamma Tyra har han sitt omdömde, hon hade en mjuk framtoning.
Ofta under samtalet kommer Kea tillbaka till sina föräldrar, vad de sa till honom, vad de betydde och att de var hans vuxna föredömen som formade honom och hans fem syskon där i ett rum och kök vid Vägume. I många, många år åkte Kea och Oskar på auktioner runt om även om Oskar sa en gång att varför åkte de, de köpte ju inget. Men det var för att prata med folk de åkte.
- Man skall möta folk på rätt ställe, säger Kea. De flesta insikter får jag när jag går runt till folk och hjälper dem, pratar en stund. Jag samlar insikter både bland barn på fritids och gamla på sjukhem.
Första förtroendeuppdraget var som ordförande i socialnämnden hemma i Lärbro, sen blev det kommunfullmäktige där 1966-70 och sen har han sutttit med i Gotlands kommunfullmäktige sen starten, först som ersättare. Det har funnits partikamrater som tyckt att han skulle sluta, men flera som tyckt att han skulle vara kvar. Det bevisar de många kryssen i senaste valet.
Kea blev nödlösning
När tre gotländska klubbar skulle bilda regionavdelning för Fabriks på Gotland 1982 blev det gräl om vem som skulle bli ordförande.
- Alla tre klubbarna ville ha sina tidigare ordförande, säger Kea. Jag blev nödlösningen. Det är jag ännu, numera i Avdelning 31 av Industrifacket Metall. Men snart avgår jag.
Han blir pensionär på nyåret, snart slutar han jobba och han tänker inte sitta kvar som fackordförande när han blir pensionär. Då skall nån yngre in.
Resor till Pakistan
Genom sitt fackliga engagemang har han vid sju tillfällen varit i Pakistan, bland annat för att på sikt kunna göra det drägligare för framför allt alla barnarbetare där.
En rörd och upprörd Kea berättar om den åttaårige pojken som ville bli jurist för att kunna hjälpa barn bort från slavarbetet. Men han blev ihjälskjuten eftersom han ansågs sprida vanlära. Eller pojken som satt längts in under presenningen i väveriet och arbetade, i två plåtburkar hade han vatten och nån sorts föda.
- Jag ser ännu hans bruna ögon, säger Kea. Men man kan inte förändra världen ensam. Det kommer att ta generationer. Det är hemskt att se sånt när den största rikedomen vi har är våra barn.
Snart är det jul. Då är Kea jultomte, från middag till kväll på julafton gläder han gamla och unga, tidigare på Forsagåren och Staplebacke, nu hos andra. Familjen har vant sig vid att Kea sticker iväg då.
-Jag har riktig tomtemask, ville inte skrämma nån, tomten skall vara behaglig, säger Kea. Men jag tar inget betalt. Det är ju roligt att vara tomte för tacksamma människor.
Tackas av kamraterna
Så brukar han vara auktionist på syföreningsauktioner också. Då blir han tacksam om han får ett snapsglas som tack, visserligen tomt, men det gör sig bra i samlingen med 850 snapsglas därhemma.
Den 1 december tackas han av fackkamraterna i Arbetarrörelsens hus eftersom han blir pensionär.
Under alla sina år inom fack, arbete med mera, tycker han att bästa belöningen är glada människor.
- När man möter dem och till och med får dunk i ryggen, det är det bästa,säger han. Jobba politiskt bara för mig själv då skulle jag bli förgrämd.
Så jobbar vi med nyheter