En hamn mitt på torra land
Det viktigaste av allt just nu för illustratören och formgivaren Anne Rooslien i Västergarn är att bli klar med julkortstomtarna och julänglarna.
Foto: Joel Nilsson
Att komma på besök till hennes gård i Västergarn är att ta steget in i en värld av konstnärliga installationer. Det allra mesta man ser på gården är samlat och/eller skapat av Anne.
- Det här är min största tavla, säger hon och visar "Hamnen".
Vi har då kommit till en del av gården som inrymmer en brygga, en båt, en inseglingsfyr, fiskenät, andra fiskeredskap, ja det mesta som tillhör en hamn. Utom vatten. Båten ligger på en grusbotten.
Anne förklarar att tanken på att förvandla ett stycke obearbetad mark till hamn startade med att hon fick frågan om hon kunde förbarma sig över en gammal båt, som hade sett sina bästa dagar.
Tanken på en hamn var född och sedan har hon lagt åtskilliga timmar och veckor under flera års tid på denna installation som hon till största delen gjort med egna händer. Klar lär den aldrig bli.
Till installationen "Hamnen" hör tre osynliga högtalare som finns utplacerade i skogen. När Anne vill skapa riktig fiskehamnsstämning hörs vågskvalp och fågelskrin i bakgrunden.
Klokt eller tokigt? Det beror säkert på vem man frågar.
- Varför gör man "på detta viset"?
Anne funderar nog själv ibland men ett par svar kan hon prestera.
För det första är det detta att hon inte under någon del av sin vakna tid kan låta bli att skapa. Hon måste vara febrilt verksam med något; är det inte relaterat till jobbet som illustratör och formgivare handlar det om att utöka och komplettera de privata och icke-kommersiella installationerna på tomten. Någon skarp gräns mellan yrkesmässigt och privat skapande finns inte för henne.
För det andra kan svaret på frågan om varför dessa installationer kommer till bli att de är en väg till annat skapande. Hon framhåller att det här är platsen där hon får leka, där hon aldrig behöver växa upp, där ingen stoppar henne.
- Och tänk så mycket jag har lärt mig under arbetet med allt detta, säger Anne som lätt växlar mellan rikssvenska och gotländska.
Att hon så väl behärskar den gotländska dialekten beror på att hon kom till Gotland med mamma, pappa och fyra syskon redan år 1961. Sedan har hon varit ön trogen och tillbringat långa tider i Västergarn varje år. En person som hon umgicks en hel del med i unga år var Lars Jonsson, numera känd och vida berömd som "fågelmålaren". Lars var redan på den tiden intresserad av att studera och teckna fåglar. Anne fick lov att följa med ibland - om hon lovade att vara tyst.
- Det var svårt, förklarar Anne som är en synnerligen pratglad person.
1980 köpte hon och hennes man Lilltorp där hon nu finns från maj till oktober varje år. Hon skulle gärna stanna ännu längre, men huset är dåligt isolerat och internetuppkopplingen via mobilt bredband alldeles för osäker och darrig. Därför måste hon motvilligt plocka in hästvagnarna och alla andra attiraljer som ingår i installationerna och stänga när hösten kommer. Då plockar hon också in de två solstolarna som är rätt åldersstigna, men fräscha. Hon kan inte förmå sig till att sitta stilla så solstolarna utsätts inte för något slitage.
Hon medger utan omsvep att underhållet av alla sakerna är betydligt mindre roligt än att skapa nytt.
- Det här är det heligaste rummet, säger Anne när hon visar oss keramikverkstan. Det är nog här som jag bäst kopplar av.
Sedan ett tiotal år jobbar hon i lera och med keramik av den speciella sort som kallas raku. Hon har en egen rakuugn och utan att här gå in i detalj på metoden så kan vi konstatera att det trots att man hållit på sedan 1500-talet fortfarande är så att raku-bränningen innehåller ett stort mått av lotteri. Hur man än gör så kommer den dramatiska bränningen att medföra att en tredjedel av det man stoppar i ugnen i stort sett kommer att bli mindre bra. Men mycket blir fantastiska skapelser.
Varje sommar håller Anne kurser i raku-bränning och då fungerar hennes hamn och övriga miljöer som en inspiration för kursdeltagarna. För henne själv är ljuden viktiga. Det kan vara kycklingarnas pipande eller en gammal gistens dörrs knarrande ljud.
- Ja njuter av att se andra människor njuta här, förklarar hon.
Och raku-kurserna ger rikliga möjligheter i den vägen.
Åter till det som upptar det mesta av Anne Roosliens tid just nu, nämligen julsakerna, både julkort och design av julservis och julänglar. Bland annat håller hon på med att för nionde året måla ett julkort för Barncancerfonden.
När man betraktar ett av förra årets julkort kan man tydligt se att tomten suttit i gungstolen bredvid den stora öppna spisen i tillbygget till torpet. Men nu syns han inte till. Kanske finns han ute i ett av uthusen. Dottern såg en gång något litet springa in där i alla fall.
- Jag kommer nog från förr, säger Anne, som gillar att måla gammaldags tomtar.
Många tycker att hennes tomtar påminner om Jenny Nyström. Det kanske beror på att Anne och Jenny är födda samma år, nämligen 54. Fast Jenny Nyströms födelseår var förstås 1854.
Gotland är mycket viktigt för Anne Rooslien. Hon är tacksam för att hon blivit så accepterad av så många gotlänningar och för att så många delar med sig av sina kunskaper till henne.
Vi kan gissa att dessa kunskapsöverförare i sin tur är tacksamma för den livglädje, gnista och positiva inställning till livet som Anne visar. Det är sånt som smittar.
Så jobbar vi med nyheter