En jordnära tidningsmakare är borta
Roland Svegsjö efterlämnar hustrun Elisabeth Holmberg-Svegsjö, dottern Elin Svegsjö med Oliver Kann, New York, fadern Holger Svegsjö med Margareta Olsson, modern Ulla med Per-Jan Jacobsson, brodern Kenneth med Gunilla Hiller, systern Annika Svegsjö med Janne Holmgren, övrig släkt, många vänner och arbetskamrater.
Roland Svegsjö växte upp i När, han gick på läroverket i Visby och fortsatte med språk, marknadsföring och ekonomi vid Uppsala universitet.
Kanske var det där han lade grunden som den ständiga projektledaren med pålitlighet som varumärke. Där träffade han Elisabeth Holmberg från Tierp, som skulle bli förskollärare.
"En jordnära reklamkille, lojal och professionell" är omdömet - vem man än frågar. Talanger han hade glädje av som studieorganisatör inom Vuxenskolan, först i Sundsvall, sedan i Visby. Därefter inom Utvecklingsfonden, tiden på Bild&Reklam, åren med Svegsjö&Co och som redaktionschef på Gotlandsguiden, där han satte punkt för karriären med Form & Design. Respekten för ordet gav honom en plats i Gotlandsbokens styrelse.
Omsorgsfull, noga, engagerad, tänkande, säger även de som spelat golf med honom. Han var en sån som uppfattade golf som ett sätt att umgås, vara tillsammans och samtala. Han hade stor talang för sociala sammanhang.
I Uppsala höll han gärna till i Gotlands Nations mörkrum, fascinerad av bilder sedan den dagen i När, då han bytte skolresan mot en kamera. Han upptäckte snart den målade bilden, han blev ordförande i Gotlands konstförening. Ett vaket, granskande och hängivet öga för bildens kvaliteter kombinerade han sedan med utsökta färdigheter och stort intresse för mat och vin. In i det sista letade han recept, läste kokböcker och studerade vintidningar, färdigheter han kunde lysa med inte minst i Munskänkarna.
Vänsäll är ett ord man av tradition tar till, när intet finns att säga. Ett ord att undvika i text, alltså. Men så får det sin innebörd. Det var just det han var. Vänkär antingen han for på vinprovning med grabbgänget eller spelade poker med killarna från Uppsala-tiden, trofast som sammanhållande kraft i familjen. För sin ögonsten, dottern Elin, fanns han alltid där, antingen de backpackade i världen, delade intressen eller pratade jobb i New York.
Han var en farsa och en man att lita på och vara stolt över.
Vid sommarhuset i Björklunda var han ornitologen som vid strandkanten räknade flyttfåglarna. Nu har han flyttat själv - om än motsträvigt.
"Plötsligt är det afton" skriver skalden Quasimodo.
Alltid är det plötsligt.
Han lyste stillsamt i det mesta han gjorde. Han var en bra arbetsledare, en av de bästa, faktiskt. Han gav respit, om man var sen med artiklar. Han hade två lämningstider. En ungefärlig. En definitiv.
Så gjorde han nog med sig själv också. "Hoppet ger jag aldrig upp", sa han och höll sig till den ungefärliga lämningstiden.
Så ställdes även han inför den definitiva - och saknaden är stor.
Han var en sån där chef man ansträngde sig för. Uppmuntrade utan överdrifter. Tja, sa han på sitt genuint vänliga sätt och vände tuggummit ett varv. Det är OK.
Då ville man genast prestera ytterligare en verbal frivolt.
Så återstår ändå frågan - vem ska jag nu gå på händerna för?
Så jobbar vi med nyheter