En lärjunge som sprider glädje

Blondie heter inte Blondie. Han heter Thomas Lönnhammar, men det namnet använder han aldrig. Så då struntar vi i det här också.
Vi ses i hans lägenhet i Visby innerstad; en hel vägg med cd-skivor i bokstavsordning, tyger med österländska motiv, kuddar med sirliga mönster, en hörna för meditation, lukten av rökelse.
Vi träffas för att prata rock?n?roll och vad den kan göra med oss människor, om kraften i den och dess förmåga att hjälpa och sprida ljus.
Men en sak ställer sig liksom i vägen, mest för att det vore så kul att fråga.
Får man se ut hur som helst?
- Haha, ja, jag vet inte var gränsen går för förargelseväckande beteende, men det ska nog mer till än det här, va? Men jag har nog alltid haft attityd ...ända sen punken, sen den där ödesdigra kvällen 1978...

En dröm om Tibet
Stockholmaren, som flyttade till Gotland 2001 och inte ångrat det en enda dag, berättar. Berättar om de där båda punktjejerna som på en fest sa åt honom att klippa av sitt Status Quo-långa hår och hur han sen, efter ett par öl, gick in i badrummet och faktiskt gjorde det.
- De fixade till det sen så det stod rakt ut...farsan höll på att få spader...men den grundtanken, den attityden har jag nog haft sen dess.
Berätta om dina turnétröjor, för du lär väl ha en del?
- Jo, en del finns det...musik har alltid varit live för mig, det är där det finns och lever...och jag har sparat alla konsertbiljetter sen 70-talet, från första Sweet-konserten och framåt.
Varför är du inte klädd som jag?
- Fleece-tröja? Det är ett medvetet val, men nej...nej.

Vi dricker pulverkaffe och hör hur aprilregnet smattrar utanför. Pratar om cd-skivor, om vinyl, om kärlek och hopp och om ett av Blondies truman i livet.
Att han sålde alla sina LP-plattor.
Det var 1993, 25-30 backar fulla, polarna vägrade till slut hjälpa honom vid alla flyttar. Så det blev som det blev. Tomt. Och med åren ångerfullt.
Men han börjar komma i fas, säger han, har köpt ikapp det mesta på cd.
När man ser Blondie, välkänd i Visbys vimmel, är den första tanken: aha, han måste jobba på Vägverket! Eller hur?
Då tänker man rätt.
- Jo, sen fem år. Handläggare, jag svarar i telefon, fordonsfrågor...jag trodde mest det var att ställa av och på bilar, men det är en massa saker.
Vägverket...då är din stora dröm att köra plogbil, erkänn?
- ...jo...det är det nog. Jag tror att många bär på drömmar...en tjejkompis fick i 35-årspresent att köra dumper en hel dag, det hade alltid varit hennes stora dröm...jag tror det är viktigt att leva ut sina drömmar, det skulle nog hindra många sjukdomar, mycket elände, i samhället.
Plogbilen, okej, men vilken är din verkliga dröm?
- Tibet. Att komma till Tibet...jag har alltid inbillat mig att det finns nåt för mig där upp...jag vet inte vad, bara att det är något. Någonting.

Intresse för religion
Vi tangerar religionen där. Blondie säger att religion är det enda som skulle kunna ta musikens plats för honom.
Det är redan stort i hans liv, intresset för livsåskådning och livsfrågor; vem är jag? varför är jag?
- Jag har plattor här som räddat mig, utan dem hade jag kanske inte suttit här i dag...jobbiga perioder, separationer, såna saker, plattor som hjälpt mig ur det, att komma på fötter.
Det finns en väldig kraft i musiken.
- Ja, en universell kraft som når över alla språk, alla religioner, alla kulturer...ja, det är väl nån slags religion, egentligen...scenen är altaret och konsertlokalen är kyrkan...jag känner mig lyckligt lottad som lyckats tuna in den megahertzen, liksom...musik är så basic, den har funnits sen människan gjorde grottmålningar i Lascaux.

Blondie lägger den största delen av sin fritid på musiken. Som lyssnare. Eller som discjockey, dj.
Förra sommaren vände han plattor på klubben Surfers i Visby, under vintern har han haft många gig på Effes, härom veckan var han på Texas Longhorn.
Han ägnar timmar åt att förbereda en kväll, letar låtar, Aretha Franklins Respect brukar få folk att vilja kicka ass.
Han berättar om sin kick, den vi snuddade vid i ingressen, den att få människor att bli ett dansande hav.

Tar tempen i skivhyllan
- Ett ställe som inte ens har danstillstånd, att få igång det, att se folk dansa och ha kul...är man så dedikerad som jag är...det är ett kall, man är som en rock´n´roll-doktor, en lärjunge som kommit till jorden för att sprida glädje.
Han byter bakgrundsskivor hela tiden under intervjun; Mott the Hoople, Steely Dan, Frank Zappa, lite sydstat, lite blues. Det finns en eld där inne som brinner för musiken, det är uppenbart och utan tvivel.

Det första Blondie gör när han kommer hem är att sätta på en platta. Aldrig radio, nån tv har han inte ens, bara skivor.
När han kommer till en annan människa ögnar han bokhyllan och skivsamlingen, för att liksom ta tempen.
För att det säger så mycket om personen i fråga.
Jag berättar att jag en gång lät en bluessångare som arbetade i gatukök utse den bästa blueskorven ("En kokt med bröd") och frågar sen vilken som är den bästa rockkorven.
- Bästa rockkorven...det är en riktigt stor chorizo med vitlök, man ska bli mätt, nöjd och få dålig andedräkt, det är rock? n? roll, det.
Jag lyssnade på Johnny Thunders hemma innan jag kom hit, var det ett bra val?
- Mycket bra.
Det sägs att han givit dig ditt namn?
- Ja. En New York-kille, Neon Leon, lirade på Garage i Stockholm, det måste varit -81, och jag var där med en polare och nån ropade på mig: "Hey, Blondie, got some speed?"...det var Thunders. Jag menar...New York Dolls var hur stora som helst för mig...sen dess har namnet blivit kvar. Och vi stötte på varann en del senare också...jag spelade plattor på ett ställe som hette Pipeline och han brukade komma fram och önska låtar. Mycket soul, minns jag
Hade du nåt åt honom?
- Nej, haha.

Vinden sliter där ute. Aprilregn. Liksom det på ett sätt regnar även i Blondies lilla lägenhet, mycket namedropping är det.
Sorry för det. Men du som inte gillar det har förmodligen ändå inte läst ända hit.
Vi har just aldrig träffats förr, Blondie och jag. Men vi känner till varandra, är lika gamla, har samma musikaliska rötter och förenas därför i en okomplicerad och yster värld av skivor, låtar och artister.

Det finns inget stopp
Jag ber honom, apropå ingenting, säga nåt bra om kärlek och han säger att det bästa är att man känner så himla levande.
- I början, du vet...man förlorar kontrollen både i tanke och kropp, det är så nära, så starkt...
Han säger sen att han väl egentligen inte är så nöjd med det där svaret men jag säger att det är helt okej, det finns ingen tvekan för hela intervjun har inte handlat om nåt annat är just kärlek, om dedikation, om att ge sig totalt för det man tror på och älskar.
Till slut, Blondie, vad gör du en bra lördagsmorgon?
- Ofta har jag spelat på fredagen så jag sorterar in plattorna, kanske reflekterar lite över kvällen...sen går jag till Bageriet och tar en kaffe, äter frukost...sen kommer min dotter, Tindra, hon är åtta år så vi går kanske till Almedalen och leker en stund.
Du, förresten, finns det nåt stopp på hur länge man kan spela plattor och snacka musik?
- Nej.