En oktobervecka på Stora Karlsö

Dag 1:
På bryggan i Norderhamn väntar harjägarna på båten. När de försvinner är vi ensamma kvar på Stora Karlsö.
Vi är fyra som installerar oss i fyren, byggd 1887. Vi packar upp den medhavda maten och går ut.
På klintkanten ovanför Stornasar sitter en rad stora svartrockar med långa, ljusa näbbar och ormliknande halsar. Associationerna går direkt till Klinten ovanför domkyrkan, i juli. Turister på rad i väntan på solnedgången.
Skarvarna dominerar ön. På skäret i Norderhamn torkar de sina utspända vingar.
När den röda solen sväljs av havet står vi uppe i fyrtornet. I öster glimmar ljusen i Klintehamn, norrut lyser Visby upp himlen. Vågorna slår oförtröttligt in mot klipporna. Fyren blinkar, två korta signaler, ett långt uppehåll.

Dag 2:
I Hien har en ny byggnad, Gråsuggan, ersatt den nedbrunna båt-boden. I Norderstrand har lammen tagit över efter turisterna. De kliar sig mot allt de kommer över. Blicken är glansigt salig, underläppen småtuggar.
Än har de ett par veckor kvar av sommarbetet.
En tur till skarvkolonien vid Svarthällar. År 2001 fanns här 30 par, tre år senare var de 900. De bygger rejäla bon av grenar, gärna i höghusformat, i därmed dödsdömda träd och på klipporna. Träcken målar klinten vit men får också intensiv grönska att spira.
Men nu är bona övergivna, och de "flygande korsen" susar förbi i stora skaror nedanför klinten. Hur ser deras framtid på Karlsö ut?
Jag erinrar mig sommaren 1967 när jag som utsänd reporter för konkurrentbladet deltog i den tidens trutjakt. Måsfågeln betraktades ju som ett hot mot sillgrisslor och tordmular.
Vi satt i en båt och stoppade giftiga kloralostabletter i strömmingar, som vi kastade överbord. Trutarna var snabbt på plats för gratismaten. Det dröjde inte länge förrän de började singla ned från himlen och vi fick plocka upp dem, för senare bränning.

Dag 3:
En kungsfågel trycker bakom en fossil på yttertrappan. Har den fått sitt namn efter den avlånga, gula krona den har på huvudet?
Solen värmer när vi rundar Utfall för att följa stranden söderut mot Stiudden. Efter stenblocken är vi framme vid Porfyrstranden, där de slätaste och färggrannaste av isälvsformade stenar rullar i vågskvalpet.
Jag ser två förmodade sjöfåglar som beter sig underligt därute. Men i kikaren urskiljer jag plötsligt näsborrar, ögon och runt huvudet, det är två sälar som hämtar luft!
På hemvägen njuter vi av växtligheten, fältvädd, solvända, axveronika, gullborste och kungsmynta. Kungsljusens utblommande stänglar vajar i vinden och marken är delvis täckt av nejkonblad.
Höstprakten har börjat i lönnarna. Slånbär, olvon och nypon skimrar mot allt det gröna.

Dag 4:
Tre kungsörnar cirklar runt fyren. Det är mäktigt. De glider sakta närmare, inte ett vingslag, bara vilar på luftlagren. Örnarna håller ihop och ändå vågar kråkorna utmana dem, ovanifrån!
Vi ser örnarna varje dag segla ovanför klintarna. Här finns också pigrimsfalk och duvhök. Jag går ingenstans utan kikaren.
Men i dag har jag vandrat norrut från Linnés ask. Kiker ner över klintkanten och får se en havsörn från ovan! Mjuka, bruna enorma fjädrar bildar rektangulära vingar. Alldeles paff sätter jag mig ner. Då seglar örnen upp framför mig, ovan kanten, och jag ser rätt in i hennes ögon. Med några tunga vingslag sätter jättefågeln kurs mot Lillön. Jag sitter kvar, alldeles yr. Och tänker direkt på slutscenen i filmen Thelma och Louise, där en helikopter plötsligt dyker upp ovan bergskanten.
Stjärnhimlen över fyren på natten är oändlig.

Dag 5:
Sol, vindstilla, 16 plusgrader. En dag för stranden! Från de släta hällarna vid Brygge balanserar vi på stenarna mot Suderhamn. Ett dopp vid bryggan, torkar i solen.
Här ligger drivved och ilandflutna petflaskor. Metallskrot från förlista skepp, bitar av stenkol och mjukt omformade tegelstenar.
Vi stannar på den lilla sandstranden. Svanar passerar sakta, en och annan trut, ett skrakgäng glider förbi, skarvarna förstås, en kungsörn dyker upp. Ett ljud söver, vågor som söker sig in under stenskravlet - låter som hungrigt sörplande.
Tranor och gäss sträcker högljutt. Över ett hav som solen bländar. Jag vill inte vara någon annanstans.

Dag 6:
En krånglig sväng under Västerberget. Det var lättare på 50-talet när jag var barn. Flera stenras sedan dess.
Eftermiddagen ägnar jag åt biblioteket på Stora Karlsö. Och i museet kan jag få svar på vilka fåglar och växter jag har sett.
På kvällen pratar vi böcker. Vad vill vi ta med till en öde ö? Vilhelm Moberg, Sara Lidman, Isabel Allende och verk om buddismen är några förslag.
Annat kvällsnöje är TP.

Dag 7:
En sista sväng runt ön. Det är mulet och blåsigt. I svackorna luktar det lamm. De passar så bra här. Inget jäkt, bara sövande idisslande och nyfikna ögon. Men det är pirrigt att se dem beta längst ut på klintkanten och springa mellan fyrstaketet och stupet. Lamm måste helt sakna förmåga till svindel.
Där, på dasstrappan till Fyrbiträdets hus, har man en svårslagen utsikt över Stornasar.

Dag 8:
Maten slut, havet lugnt. Återfärden går på halvfart med öns trasiga volvo på pråmsläp.
Min första vintervaktarvecka blir inte den sista.