Pojkdrömmen som Chrille Lundin hade var att bli indian eller åtminstone vara en del av deras värld i Amerikas vilda västern. Nu är han på god väg. Efter att ha genomgått Soldansen fyra gånger i ett indianreservat har han väckt medicinmännens beundran och respekt.
Soldansen är en komplicerad och plågsam ritual som pågår under fyra dygn utan mat och vatten. Brutala inslag där man drar åtta buffelkranier i ett rep fäst med kraftiga benkrokar under huden bak på ryggen tills huden brister, ingår. Syftet är att få kontakt med gudarna.
– Det var det värsta jag har gjort. Samtidigt gav det mig styrka. Först trodde jag inte på det men nu tror jag fan lite, säger han.
När intresset för indianerna väckes hos den femåriga grabben lockade många äventyrliga inslag men inte just den ceremonin. Dagarna i ända lekte han och kompisarna cowboy och indian och senare läste han allt som fanns i ämnet. Att han en dag skulle få bli god vän med Sitting Bulls barnbarnsbarn Ernie Lapointe kunde han inte ana.
Första kontakten fick han på ett seminarium i Uppsala där han mötte Lakotkaindian Eli Tail, en helig man som bodde i Pineridge-reservatet. 1998 åkte han dit och bodde i hans familj i fem veckor. Första mötet med en lakotaindian var i Uppsala. Det var Eli Tail och till hans hem i reservatet Pin Rigde I South Dakota åkte han några år senare.
Ett kargt landskap, byggnader som signalerade misär, men väldigt varma människor mötte Chrille Lundin när han kom dit första gången 1998. Synen var omtumlande.
– Det var mer vilda västern än jag hade tänkt mig, jättemaffig natur, helt magiskt, precis som i filmerna.
– Samtidigt var det tråkigt att se all fattigdom. Vägarna var en katastrof och det fanns inte vatten och el. Folk bodde i risiga hus med trasiga fönster. De åker till en soptipp och köper ett ruckel till villavagn för 40 000 kronor för att trycka in 20 personer där.
Den amerikanska ursprungsbefolkningen, stolta människor, en gång skickliga krigare, jägare och hantverkare, lever i misär. Förvisade till olika reservat har de svårt att försörja sig, 85 procent är arbetslösa. Medellivslängden är under 50 år, barndödligheten hög och alkoholismen är utbredd.
Det finns ingen drivkraft, ingen plan. Starka ledare som Sitting Bull och Crazy Horse hade behövts. Omkring 1880 när indianerna fick sina reservat tillsattes indian-agenter som styrde och ställde. I samma veva mördades både Sitting Bull och Crazy Horse.
– Det finns inga riktiga förebilder att se upp till. Gängmentalitet med kriminella inslag, droger och alkohol är det som unga dras till.
– De har inga framtidsdrömmar.
Efter att ha fördjupat sig i den amerikanska ursprungsbefolkningens historia och blivit upptagen i gemenskapen, har han lagt till ett mer konstruktivt inslag i sitt indianprojekt.
– De behöver jobb men det är svårt eftersom det inte finns särskilt många arbetstillfällen. För att starta företag krävs en brandkår för att få en försäkring och det finns inte.
Hittills har Chrille Lundin hjälpt omkring 100 familjer men det är svårt att bara dela ut gåvor.
– Jag vill hjälpa dem, inte bara betala en räkning, säger Chrille Lundin som samlar in både kläder och andra förnödenheter samt pengar genom sina föreläsningar om Dakotaindianerna.