Kerstin Falk har 25 år som IVA-undersköterska på Visby lasarett bakom sig. Med lugn och rutin har hon lärt sig att hantera de mest pressade situationer.
Men så kom våren 2020 när ingenting längre var sig likt.
Det är egentligen först nu hon börjat landa.
– Då, i början, säger hon och tänker sig bakåt. Vi visste ingenting! Vad är det vi står inför, hur farligt är det, hur länge ska det fortsätta?
Den här intervjun görs i Kerstins trädgård i Visby. Det är här, och hos sin fjordhäst Frodor på Knuts i Väskinde, hon hållit till när hon inte varit i tjänst.
Här har hon hämtat kraft mellan arbetspassen, odlat och rensat.
Inte minst rensat hjärnan från alla intryck och att ständigt vara på helspänn.
Kerstin har i huvudsak arbetat med covid-patienter. Det innebär skyddskläder och mask i försvarets m/90-modell, svett som rinner, trögt att andas och svårt att göra sig hörd.
– Det tär på krafterna. Man får ont i ansiktet och efteråt är man helt urlakad.
Men det allra mest slitsamma har varit i parera patienternas hastiga sjukdomsförlopp, säger hon.
– En trafikolycka, en infarkt, det vet vi hur vi hanterar, det följer vissa mönster och vi är bra på att prioritera, men det här! Det här var något helt annat.
Hon berättar om patienter hon ena stunden pratat med som halvtimmen senare legat i respirator, om värden som försämrats enligt tidigare okända mönster. Så fort gick det, på nolltid, nästan.
– Det var så nytt, ingen visste något, vi tvingades prova oss fram, och kunde aldrig någonsin lämna patienten. Och hela tiden kom nya direktiv att förhålla sig till.
Den specialinredda covid-19-avdelningen är inrymd i den tidigare postoperativa avdelningen, skild från övriga IVA. Med hjälp av luftsluss och ventilation hålls andra utrymmen smittofria.
Mitt i all denna omorganisation tillkom extrapersonal som tidigare arbetat inom vården för stötta, dessa var då tvungna att läras upp.
– Där stod vi mitt i allt, i skyddskläder, och gjorde vårt jobb utan att egentligen ha en aning om hur eller vad vi skulle göra, säger Kerstin Falk.
Till en början var hon orolig för indragen semester, men den fick hon verkligen. Samtliga i personalen fick sin ledighet. Men stressen satt kvar och det tog tid innan hon vågade njuta.
– Första dagarna väntade jag på att bli inringd, en smittotopp var ju förväntad till sommaren. Men så blev det inte, tack och lov.
Så hur mår du nu?
– Bra, jag fick tillfälle att vila ut. Det har börjat sjunka in vad vi varit med om, men vad händer framöver? Ingen vet, bara att det här inte är över än. Det är viktigt att ha med sig, det här är inte över. Och vi som jobbar på IVA har sett hur fort det kan gå.
Kerstin Falk intervjuades i april, tidigt i pandemin. Hon vädjade då till allmänheten att hålla avstånd och att ta viruset på allvar, om inte annat så för vårdpersonalens skull.
Nu, snart ett halvår senare, finns en historia. Jag frågar hur hon tycker att människor förhållit sig till restriktionerna:
– Vissa bra, andra mindre bra, skulle jag säga. Det har varit trångt i butikerna ibland och jag har förstått att det varit en del folk på stan i somras.
För egen del bidrog hon inte till detta. Inte ett enda besök i innerstan, inte ens för en glass. Ingen umgänge med vänner förutom vid stallet.
Hittills har mindre än tio covid-patienter vårdats på intensiven, de som inte behövde andningshjälp hamnade på infektionsavdelningen.
När denna intervju görs står en person under vård på IVA.
Vilka lärdomar pandemin ger för framtiden vet hon inte, vården har ännu nuet i fokus.
Men ett vet hon: Personalen på hela lasarettet, alla kategorier av personal, mött pandemin tillsammans.
– Jag blir faktiskt lite rörd när jag tänker på det. Vi har klarat det utan att bli osams, vi har hjälpts åt efter bästa förmåga i en situation som ingen någonsin varit i tidigare. Det är fint.