Till slut kom det, vaccinet, och med det en förhoppning om att livet snart kan återgå till det normala. För somliga är det en självklarhet att man ska vaccinera sig.
– Javisst. I början var jag lite osäker. Det var ju så mycket teorier i omlopp, men nu känner jag att det är ett samhällsansvar att ta en spruta, säger Fia Bergström, 22, som arbetar i Kicks butik i Visby.
GT pallrade sig ut i kylan på Östercentrum för att ta reda på hur gotlänningarna ställer sig till de pågående vaccinationerna. Alla uttrycker sig inte lika tvärsäkert som Fia Bergström. Snarare är de vankelmodiga i majoritet, åtminstone vid denna tid och plats.
Markus Svedberg, 43, är bra less på den här pandemin nu.
– Mina barn är snart i den åldern då man lämnar boet. Det känns fruktansvärt trist att min sista tid med dem hemma skulle bli så här. Jag vill ut och göra saker med dem, gå på bio, konserter. Jag tror och hoppas att vi kan göra allt det där, om inte till sommaren så åtminstone i höst, men tiden som gått sedan pandemin bröt ut får vi aldrig tillbaka, säger han.
Ändå kommer Markus Svedberg inte ställa sig först i kön när vaccinet når den bredare allmänheten.
– Jag är lite feg, antar jag. Jag vill gärna avvakta och se hur det går för dem som är först ut. Det är eventuella biverkningar som oroar mig, säger han.
Peter Johansson, 44, går i samma tankar, men drar en annan slutsats.
– Det där med biverkningar är så klart ett orosmoment. Men jag tänker att vi rett ut det där när sådana som jag blir aktuella för vaccinet, säger han.
Du är trött på det här eländet nu?
– Verkligen.
Vad saknar du mest?
– Resorna.
Vaccinationsfrågan delar Sverige, i vissa fall även enskilda hushåll. Helena och Sam Björk, 68 respektive 69, har landat i två olika förhållningssätt.
– Jag känner mig för stunden tveksam till vaccinet. Vi har narkolepsin (från vaccineringen mot svininfluensa 2009) färskt i minne, så jag vill vänta och se eventuella biverkningar. Nej, då är det bättre att fortsätta hålla avstånd, säger Sam.
– Jag kommer nog att ta den där sprutan, inflikar Helena.
Jaså?
– För en tid sedan, före pandemin, blev jag av med lukt- och smaksinnet. Det varade i ett år och var helt fruktansvärt. Jag är livrädd att hamna där igen. Och den rädslan väger tyngre än rädslan för biverkningarna, säger hon.