En sommardag för två och ett halvt år sedan fick gotländskan läsa via Facebook det ingen människa vill uppleva.
Kommentarer på hennes sons Facebooksida antydde att han hade begått ett brott, att han hade bragt en annan person om livet.
- Jag ringde till polisen på den orten, och de kunde bekräfta att det var så, berättar Sanna stilla.
Vill berätta
Den gotländska kvinna som vi kallar Sanna har själv kontaktat GT. Hon vill berätta om hur det är att bli ett offer och känna en skam och en skuld för någonting man faktiskt inte har gjort.
Om att vara nära anhörig till någon som begått ett allvarligt brott.
- Jag är ju hans mamma - det är klart att man undrar vad man gjort för fel, om man hade kunnat göra någonting annorlunda, funderar hon.
Sannas son hade lämnat Gotland och bott i flera år på fastlandet när det hände.
Ett kraftigt gräl mellan honom och hans sambo hade urartat. Först knivhögg han sambon, sedan ströp han henne. Dagen efter överlämnade han sig själv till polisen.
Parets båda barn, då bara några år gamla, fanns i bostaden när deras pappa dödade deras mamma.
- De blev ju helt föräldralösa då, menar Sanna om sina barnbarn, som nu bor på fosterhem i södra Sverige sedan mamma dött och pappa fänglats.
Efterlyser hjälp
Det Sanna efterlyser är stöd, hjälp och någon att prata med. Som anhörig till någon som gjort det otänkbara finns inte alls samma hjälp som för den som är anhörig till den som utsatts för brott.
- Jag ringde till Brottsofferjouren för att höra hur de kunde hjälpa mig, och fick då till svar att jag inte är ett brottsoffer, suckar Sanna.
Hon är också skeptisk till sättet på vilket hon fick beskedet om det som hänt.
- Man förväntar sig på något vis att polisen kontaktar föräldrar och anhöriga till personer som hamnar i polisens förvar efter att ha begått ett brott. Men så var det ju inte, det var ju jag själv som fick ta reda på vad som hänt, minns hon.
- Samtidigt var jag ju tvungen att berätta för de andra barnen om vad som hänt. Men jag tror att jag bara satt och skrek...
Allting var kaos
Den första tiden efter händelsen var svårgreppbar. Samtidigt som sonen satt häktad, utredningen pågick och rättegången förbereddes, hade Sanna två yngre barn att ta hand om.
- Och så undrade man ju hur barnbarnen tog det... Jag försökte vara stark, men egentligen var allting ett kaos. Det var verkligen jättejobbigt i början. Eller - det är det ju än...
Sanna kände inte att hon hade någon att prata med om det som hade hänt. Ingen vidare hjälp fick hon från samhället, och ytterst få är ju de som har liknande erfarenheter.
Sanna känner sig såväl skamsen som skyldig till det som hänt men är samtidigt medveten om att hon inte haft något inflytande över det inträffade.
- En känsla av skam och skuld finns där, hela tiden. Jag tänker alltid på vad som hade hänt om jag gjort si eller så i olika situationer, berättar hon.
Bloggar om känslor
Sanna hälsar på sin son, som nu sitter i fängelse på fastlandet, åtminstone någon gång varje eller varannan månad.
- De där besöken går så fort. Jag har frågat honom flera gånger varför han gjorde det han gjorde... men han har inget svar. "Det bara brast", brukar han säga, säger hon och tittar ut i luften.
Men trots det har hon ändå valt att vara öppen med sin historia.
Redan tidigt startade hon en blogg där hon öppet skrev om sina känslor kring det som hänt, om hur hon mådde, tänkte, kände.
- Jag har varit deprimerad, det har varit mycket upp och ned. Bloggen blev ett sätt för mig att bearbeta allting - jag är egentligen inte mycket för att prata om saker, däremot har jag alltid skrivit dagbok. I bloggen kan jag också älta saker om och om och om igen tills jag känner att jag kan lägga det bakom mig, resonerar hon.
I dagsläget har bloggen haft 25 000 besökare och Sanna har fått kontakt med flertalet personer med anhöriga som begått allvarliga brott.
Tystnaden tär
Sanna har nu också startat en förening för personer i hennes situation: FATEG, Föreningen anhörig till en gärningsman. Föreningen är i sitt vardande men Sanna räknar med att kunna hålla ett första årsmöte i mars.
- I början läste jag jättemycket om liknande fall, men jag orkar inte det längre. Jag önskar att det kunde ha funnits någon som hade ringt, någon jag kunnat prata med om hur dåligt jag mådde, säger Sanna.
Just det stödet hon själv saknade hoppas hon nu kunna ge andra, i och med den nystartade föreningen.
- Som anhörig till gärningsmän har man också känslor, lika mycket känslor som anhöriga till brottsoffren, säger Sanna.