Ensamheten styr mot Östersjöns pärla

Havet är grumligt blått och kusten runt Gotska sandön vit. Den rosa ljungen i skogen är mjuk att ligga på och stenarna vid strandkanten går att räkna till miljoner. Ett flock fåglar styr sina vingslag upp mot himlen. Naturen är stilla och det känns som om du kan vandra i evighet.

"Många svenskar känna Gotska sandön icke ens till namnet och de flestas begrepp om den äro mycket dunkla. De veta icke att den är Östersjöns pärla, ett paradis på jorden. Ty den består icke uteslutande av sand."

Citatorden är Albert Engströms, konstnären, tecknaren och författaren från Småland. Under 1920-talet spenderade han mycket av sin tid på Gotska sandön.
- Att Albert Engström kom var en lycka för Sandön. Han höll berättartraditionen vid liv och var alltid pigg på att bjuda på groggar och att höra folk berätta, säger Hans Hörlin,
Han får medhåll av Per Jönsson, som kom till ön som fyrvaktarson till Totte Jönsson när han var ett år. Per Jönsson har jobbat som tillsynsman på Sandön de senaste 23 åren.
- Det var Albert Engström som fick ner alla historier på pränt och på det sättet kunde ingen skarva på dem, säger han.
Resultatet av författarens anteckningar blev boken "Gotska sandön". 1940 dog Albert Engström, men texterna lever kvar.

"Tänk er en skog omsluten av en smal rand delvis bundna dyner och tänk er en kap mellan dynerna och skogen. Sanden vill döda skogen och skogen söker utvidga sin terräng. Här har människan måst ingripa till skogens undsättning och är på god väg att lyckas. Sanden kommer med stormarna ur havet och dess förnämsta urkälla är ett rörligt sandrev, som flyttar sig på stormens och sjöns bud."

- På Bredsandsudde är det ibland en kilometer ut i havet med strand. Sedan nästa dag kan man knappt gå vid strandkanten, säger Per Jönsson.
1864 strandade ett ryskt fartyg, "Wsadniks" vid Franska bukten. 18 sjömän omkom under landgången och begravdes några hundratal meter innanför stranddynen. Ombord på fartyget fanns tre kanoner som vägde sex till åtta ton stycket.
- Fyrpersonalen bärgade kanonerna med handkraft och oxe. Kanonerna skulle säljas vidare. Men det blev aldrig av. 1963 tog jag hem en av kanonerna till fyrplatsen, säger Hans Hörlin.

"Gotska sandön är mycket svårtillgänglig, ty där finnes ingen hamn. På grund av strändernas mycket långgrunda beskaffenhet kan det vara omöjligt att landa där"

Under överfarten ropar kaptenen ut att båten ska lägga till vid norra sidan av ön, strandregionen Las Palmas, döpt efter ett fartyg som förlist där. Men strax innan landgång ändras kursen. Landstigningen sker i en liten gummibåt med träbotten.
Samtliga passagerare och packning stuvas ner i båten och havets sälta piskar mot ansiktet. De sista metrarna blir gungiga, innan Per Jönsson med säker hand lyckas parera in båten till den sydliga stranden, Vinbukten. Den ligger nio kilometer från lägerplatsen, som anlades samma år som Gotska sandön förklarades som nationalpark, 1963.
En mindre del av öns västra sida blev nationalpark redan 1910.
- Det var den första nationalparken i Sverige, säger Per Jönsson.
Gotska sandöns landareal täcker cirka 3 670 hektar. Ön bildades för omkring 6 000 år sedan och hela ön består av lättflyktig sand.
Vädrets makter bestämmer om besökaren är välkommen eller inte. Människan kan ännu inte påverka allt. Naturen var här långt innan.

"Detta är ju en ö med sin alldeles särskilda karaktär [...] Och går du till ostsidan och sydsidan finner du stenåldersgravar och märken efter boplatser från olika kulturperioder."

- Man har hittat spår av bebyggelse och benrester från tidig stenålder. Men det var bara tillfälliga boende, exempelvis kan de ha varit vinddrivna människor. På bronsåldern var det fast boende folk och ön har tre gravar från den tiden, säger Hans Hörlin.
På Hansatiden blev ön ivrigt besökt.
- Man har hittat mycket mynt från den tiden. Eventuellt var ön en omlastningsplats, att folk låg i lä här i skydd mot vinden, säger han.
Fyrtornet vid Bredsandsudde och två av boningshusen är från 1859. Gotska sandöns arkitekt var Gustav von Heidenstam och 1958 byggde han det 24 meter höga fyrtornet av stål.
- Det är konstruerat för att kunna monteras ner och flyttas runt. Men det har ännu inte behövts, berättar Hans Hörlin.
- 1938 kom mina föräldrar till ön och sen jobbade pappa kvar i 30 år. Alla på Sandön var sjöfolk från början och mentaliteten var där efter.

Sjöräddningen gick före allt annat. Och ibland skedde ganska våldsamma räddningar när folk i sjönöd skulle undsättas. Men det är uppväxten på ön som fascinerar.
- Jag gick sju år i folkskola på ön. Vi var tolv ungar och en lärare. Historia och kulturen var viktig i skolan. Den livaktiga berättartraditionen levde kvar eftersom vi levde så isolerat.
Men när frågan om han själv kände sig isolerad som barn kommer upp, ser han fundersam ut.
- Det är en konstig fråga. Vi visste inte vad det innebar att vara isolerade. Vi hade våra familjer och lekkamrater.
1963 stängde skolan. Då var Hans Hörlin 14 år.
- Undervisningen var privat och kanske inte modernast i landet. Men vi kunde mycket om båtar. Man blev tvungen att lära sig av naturen och hade respekt för sjön. Det kom ju naturligt. En stadsunge vet ju till exempel att man inte går rätt ut i gatan. Jag pratar ju inte gotländska och kom i land på Gotland första gången när jag var tio år.

Barndomen var inget äventyr som många tycks tro. Men det är ju alltid en definitionsfråga.
- Allt på ön kretsade runt väder och sjöhävningar. Redan i vid åtta-nio år började man jaga eller fiska. Svensk hare, säl och sjöfågel.
- Det var bäst att jaga på höst och vinter. På sommaren är det svårt att ta till vara på allt. Men man jagade inte mer än man behövde.
Då fanns det inga frysmöjligheter på ön och den nödvändigaste provianten kom var tredje vecka.
- Min mor och far hade en ko som gav mjölk till hela fyrplatsen. Sedan ingick grishus, hönshus och en köksträdgård till varje fyrmästartjänst.
När tonåren började blomstra var stimulansen inte på topp.
- Då tänkte jag "fy fan" när jag slog igen skolbänkslocket. "Aldrig mer Gotska sandön".

Han åkte direkt till fastlandet för vidare skolgång och sedan stack han till sjöss. Det blev 40 år inom sjöfartsverket innan han blev öns sista fyrmästare.
Ön släpper med andra ord inte taget om sina besökare och allra minst dem som en gång bott där.
- Jag kom tillbaka på semester. Sedan blev det ett ledigt jobb som fyrvaktare. Och som det jobbade jag från mitten av 60-talet och 17 år framåt, tills fyrarna automatiserades. Sedan blev jag platschef för Sandön under Naturvårdsverket.
Efter pensionen blev Slite basen för mannen som har havet i blicken och Gotska sandön i hjärtat.
- Länsstyrelsen vill nu åt fyrbyn för att hyra ut till turister. Jag hoppas att man inte exploaterar för hårt och skyddar fyrbyn. 7 500 besökare under 2,5 månader är mycket, säger han och blir tyst en stund.
- Annars förstörs ön och tjusningen med att besöka nationalparken. Det är ekonomin som styr för hårt, säger pensionären som i dag är en flitig föreläsare på öns hembygdsföreningar och ålderdomshem.

Hans Hörlins föräldrar är begravda på Sandöns kyrkogård, tillsammans med många från 1700-talet och början av 1800-talet. Han berättar att efter invigningen av kyrkogården blev det storm med mycket sandflykt. Vinden tog bort marktäcket.
- 20 centimeter av gravmarken försvann. I dag vet ingen hur många som är begravda på ön. Det kan ha påverkat Madame Söderlund när hon bad sin son att bygga ett mausoleum åt henne. "Ska det vara något kvar ska man ha ett mausoleum" tänkte hon kanske.

Madame Söderlund är en av Sandöns kända karaktärer. Hon hette Johanna Albertina Söderlund och flyttade till Sandön 1854 tillsammans med sin man, som var timmerman, och två barn. En egensinnig dam som efter att hennes man avled blev kvarlämnad på ön.
- Hon jobbade på varvet och gjorde vad hon kunde där. Varvet hade över 100 anställda och gick senare i konkurs, berättar Hans Hörlin.
- Madame Söderlund bodde ensam kvar på ön med sina barn och hade de mycket tufft. Hon odlade det som fanns i matväg.

"Tänk er en kvinna, en änka med två minderåriga barn på Östersjöns mest isolerade ö hänvisad till sig själv och sitt eget arbete, sin egen kraft. I tjugu år bodde hon vid Gården ensam med sina två barn, alltså till år 1878."

När Madame Söderlund började bli till åren bad hon sin son att bygga ett mausoleum. Ett hus av cement där hon och hennes redan avlidna man skulle ligga.
- Det var en bestämd dam som ville vara säker på att det var hennes man som grävdes upp från kyrkogården. I graven hittade man ett kranium med en avslagen tand. "Det här är min man och det är helt okej att han ligger bredvid mig" sade hon då, berättar Hans Hörlin.

Den andra personligheten på Sandön är Peter Gottberg, som bodde på ön mellan 1801 och 1828. Enligt berättartraditionen var han arrendator, timmerman, mördare, sjörövare och vrakplundrare. Gottberg ska ha lockat in fartygsbesättningar i sin lada för att sedan skjuta ihjäl dem genom de smala fönstergluggarna. Om det är sant vet man inte.
- Det pratas mycket om Gottbergs offer. Bland annat har man hittat ett skelett i Döda skogen där det finns ett kraftigt yxhugg i skallen. Man han vägrade erkänna att han dödat någon. Han blev dömd att sitta på vatten och bröd i fängelset.
Han dömdes även till 28 spöstraff, vilket är lika med en dåtida dödsdom.
- Men han överklagade och vann. Dock hade han inte gjort kyrkplikt på 26 år och straffet blev att sitta stock utanför Fårö kyrka 1817. Men Fåröborna tyckte ändå att han var en reko karl som sålde bra sjörövargods till ett bra pris, säger Hans Hörlin.
Gottberg hade två vackra och vildvuxna döttrar som hjälpte honom i sjöröveriet. Både blev senare gifta på Gotland och på grund av deras status tog deras män deras efternamn.
Efter sina sjöröverier sägs det att han grävde ner två skatter. En läderskatt och en silverskatt. Den första har man hittat spår av på öns mitt.
- Men silverskatten är det ingen som säger att de har hittat, säger han.

Gotska Sandön är en nationalpark där stillheten råder. Och naturen har makten över människan. Än så länge i alla fall.
En som vill se Gotska sandöns naturliga utveckling är Allan Lingström från Mästerby.
- Den här ön ligger i särklass längst ifrån land. Det finns ingen hamn och det svåraste är att komma hit, säger Allan Lingström, veteranbesökare på Gotska Sandön.
Sedan 1984 har han årligen besökt ön.
- Då tog oss fyra timmar att gå i land och hela familjen satt och blev överspolade bakom styrhytten. Ungarna spydde i varsin hink, säger Allan Lingström.
En resa som avskräcker, kan man tycka. Men inte.
- Nu är jag beroende av Gotska sandön.

Det är först på hemresan som vi får reda på varför ön har en så stark dragningskraft på veteranen. Han berättar om en ö som gett minnen. Minnen av människor. Minnen av platser. Minnen av skrönor. Och minnen av resorna dit och hem. För sjöresan till Gotska sandön kan vara lika mycket en upplevelse som själva vistelsen.
- Ingen har en etikett här ute. Här kopplar man av och stänger ner. Direktörer eller andra titlar betyder ingenting. Vi lever under samma villkor. Man träffas och berättar skrönor eller promenerar tillsammans, säger Allan Lingström.