DU&JAG (GT) Det kom till den punkt då livet spretade åt för många håll samtidigt. Så Lee Gotvik följde sin dröm, och gjorde det hon måste.
Huset hundra meter från vattenlinningen i Lickershamn är grått med vita knutar. Morfar och mormor byggde det som sommarstuga 1954 och i etapper har det blivit större och större.
Moffa är borta nu, för mumma, som är 89, räckte det att ta hand om lägenheten i stan, så numera är det Lees eget hem, ganska långt från det mesta.
Den stunden kom då hon bestämde sig för att lämna den tidigare inrutade tillvaron och flytta hit, till tystnaden.
– Jag var ju ändå här jämt, sedan jag fått ta över huset. Målade, tapetserade, det var som en slags terapi när jag inte kunde ro hem andra delar av livet, säger hon.
Förra våren sålde hon sin lägenheten i Visby och fick sina mänskliga bitar att så småningom falla på plats.
Lee Gotvik, en tjej med gitarr. Det är så vi känner henne. En 28-åring med toner och sång i blodet, i musiken finns allt hon behöver: glädje, sorg, kärlek, berättelser.
”Lee Gotvik har sjungit så länge hon kan minnas, sången och musiken finns i henne och tar bara mer och mer plats.
Hon började spela gitarr och skriva eget i högstadieåldern och sen, på Donnergymnasiet, bildade hon nu nedlagda bandet L’échanté, ett ord som egentligen inte finns men ändå betyder, ungefär, ’förtrollande sång’.
– Det var väl egentligen först då det drog igång på riktigt med musiken...och när vi slutade med bandet ville ju inte jag också sluta.”
De där meningarna har jag stulit från mig själv, från den långa intervju jag gjorde med Lee för nio år sedan, i april 2007.
20 år fyllda var hon, och vi träffades i föräldrahemmet i Väskinde där det luktade nybakta bullar.
Hon berättade om drömmarna och tankarna på framtiden, om att någon gång få ge ut en skiva, om att leva av och i musiken.
När du ser på den du var då, Lee...ja, vem var den 20-åring som var du?
Hon skrattar lätt, tänker sig bakåt i den mån det är möjligt. Säger att hon har så oerhört dåligt minne och vet knappt vad hon ”gjorde i lördags”.
– Jag var nog ganska osäker, lite spretig, kanske, jag ville vara på väg men visste inte riktigt vart. Nej, jag vet inte...jag minns henne inte så mycket, faktiskt.
Är det bra eller dåligt, att inte komma ihåg?
– Dåligt! Är det inte? jag önskar jag kunde pinpointa i alla fall en del, så man har något att berätta för barnbarnen sen, att då gjorde jag det och det och det.
Lee använde, i det svar som citerades här intill, ordet ”spretig”. Det återkommen hon ofta till under den här intervjun.
Innan vi går en promenad längs vattnet sitter vi på verandan och pratar, på gräsmattan springer rabbisarna ikapp, en fluga surrar mot en glasruta och en moster sticker plötsligt in huvudet och ber att få låna gräsklipparen:
– De styckade av tomten, mormor och morfar, så nu är det flera släktingar som bor här längs vägen, förklarar Lee.
Men ”spretig”, hur då?
– Har en massa saker på gång hela tiden, kastar mig mellan allt möjligt, drar igång olika projekt...det blev lite för mycket till slut.
Säger hon och berättar om den anställning på ett it-företag som hon valt att avsluta. Inte för att hon inte trivdes, utan för att hon kom på sig själv med att hela tiden byta och trixa med scheman eftersom det var musiken som alltid betydde mest.
Likadant var det på andra jobb, i den ena klädbutiken efter den andra:
– Du vet, ”jag har en spelning, kan du ta min fredag”. Det höll inte för någon så till slut sade jag upp mig. Nu satsar jag på musiken och bär det inte så har jag i alla fall givit det en chans.
På samma sätt tänkte hon om det grå huset i Lickershamn, där hon nu bor med pojkvännen sedan ett och ett halvt år, David.
– Här har jag huggit ved under vintern, eldat, skottat snö. Kallt och mörkt och frid för själen.
Blev det så, alltså? Själafrid?
– Ja, faktiskt. Att flytta hit, till självvald ensamhet och mörker, det har varit bra, tror jag. Inte alltid enkelt. Ingen tv, ingen radio, inga tidningar...fast vi har så klart internet så vi är inte helt avskärmade, men vi läser och tar bara del av det vi vill, det andra stänger vi ute. Det har varit jätteskönt.
Är du en person som trivs bäst i ro?
– Nja, jag mår bra av positiv stress. och så är jag översocial, jag älskar att fika. Jag kan sitta i timmar, även själv med en kaffe och titta på folk. Men jag kom till en punkt när jag kände att jag behövde det här.
Jag frågar var Lee är i livet och hon säger att det bara börjat, att hon inte kommit långt alls.
Den här flytten har varit en nystart i henne själv.
– Jag behöver ingen fancy lägenhet, inte en massa nya dyra pryttlar, tack vare att jag har det här huset klarar jag mig på min musikerlön och kan göra det jag verkligen vill.
Låter spännande!
– Det är det. Jag började sälja in idén till mig själv för rätt länge sedan, berätta för folk om musiken, vilket fick dem att fråga ”hur går det nu?”. Till slut var jag tvungen att ta tag i det. Nu har jag tagit steget.
Det har så klart också kostat en del av tvivel och funderingar; ”har jag verkligen gjort rätt”?
– Helt ärligt, så där tänker jag varje dag, de senaste månaderna har varit en bergochdal-bana. Men jag ville verkligen ge det en chans.
När jag kommer till Lee pysslar hon med sin hemsida, den är viktig, det handlar om att skapa kontakter och kanske hitta ut i världen. Via datorn delar hon också med sig av sin musik.
Under vintern har tre singlar spelats in, hos vännen och co-writern Alexander Härnlöv i Vall.
De nya låtarna är lite råare än det som tidigare varit hennes signum; rösten och gitarren. Låtarna ”Listen”, ”Speak Louder” och ”Time” är mer beat och har mer elektroniska influenser.
– Det har fått ta tid, vi har testat oss fram i olika riktningar och utforskat nya musikaliska världar.
I februari reste Lee till Tulum i Mexiko, till San Francisco, till Grand Canyon och till LA tillsammans med gotlänningen Christoffer Westerholm. Under en tvåveckorstripp spelades detta års reklamfilm för Keno-spelet in. De båda kände inte varandra innan de valdes ut och hon beskriver hela upplevelsen som ”amazing!”.
Jag återvänder till den där intervjun för nio år sedan, så här svarade Lee på frågan ”vad gör du om tio år?”
”Ja du...jag kan tänka mig att jag har ett boende på Gotland, men jag vet inte, det är jättesvårt att veta, men förhoppningsvis har jag ett band och att folk vet vem jag är, att jag lever på musiken”.
Ganska nära sanningen, det.
Och ett boende på Gotland kommer hon alltid att ha, i och med det här grå huset med sina vita knutar.
– Ibland kan jag tänka att jag borde ge mig av, slita banden, bo utomlands ett tag, tänk att bo och turnera runt i USA! Kanske gör jag det en dag, vem vet, men Gotland kommer alltid att vara hemma, det vet jag.
Du är snart 29, en del får 30-årskris.
Hon skrattar. Det gör hon ofta, Lee. Som heter så för att mamma arbetade på förskola då Lee föddes och det där fanns en flicka som hette Li, vars namn hon tyckte mycket om.
Och så fick det bli, fast med annan stavning. Hennes systrar fick sedan namn i samma fåra; Denise och Michelle.
Skrattet, alltså. Långt fram i munnen ligger det.
– Nej, jag har aldrig haft någon åldersnoja, inte på det viset. Det där bottnar i samhällets förväntningar, tror jag. Att man ska ha tre barn vid 32 och sånt, det kommer när det kommer, tror jag. Det går inte att pressa fram något som inte är rätt.
Musiken, låtarna, behöver hon däremot inte ”pressa fram”. Den föds inom henne, i bröstet, i hjärtat. Där finns allt det där som måste ut, oftast i en sång.
Relationer, kärlek och senast; livsomställningen att flytta till landet.
– Låtarna är som dagboksinlägg, på ett sätt. Får jag ner känslan, vilken den än är, på ett papper är det lättare att lämna den.
Vart för den dig, musiken?
–Bakåt, framåt. Musiken är ett språk som alla förstår, min största rädsla är att tappa passionen. Om jag spelar för tre eller trehundra personer spelar ingen roll, för mig är det samma sak.
På Gotland har Lee genom åren spelat i ”alla” konstellationer, solo, som duo och i diverse grupper. Allt är roligt, obekymrat rör hon sig mellan de flesta genrer.
Hela sommaren kommer hon att spela sin musik för dem som vill höra på. För att hon vill, för att hon ”måste”.