Vårdpersonal demonstrerar utanför Karolinska sjukhuset i Solna 4 juni.
Konflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare, innebar att Vårdförbundet tog ut sina medlemmar i strejk den 4 juni. Samma dag gick Beppe Lindahl, snart sex år, i en veckolång karantän inför en behandling på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm.
– Vi hade en förhoppning att strejken skulle gå över till dess, säger Beppes mamma Jannica Lindahl.
Efter en vecka i isolering, med allt vad det innebär för både Beppe och hans föräldrar, fick de åka hem till Gotland utan den EEG-undersökning som familjen väntat på sedan februari. Då hade i stället vårdstrejken vuxit när ytterligare 1 300 sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker anslutit.
– Strejken påverkade egentligen inte den avdelningen vi skulle vara på, men de analytiker som jobbar med att sätta på de här elektroderna som ska läsa av hjärnan, var med och därför gick det inte, säger hon.
Jannica Lindahl vill lyfta de som arbetar inom vården. ”De är magiska, våra hjältar”, säger hon.
Det är relativt lång kö för att få komma på undersökningen som kan ta väldigt lång tid – från 24 till uppemot 168 timmar – eftersom den går ut på att framkalla ett epileptiskt anfall. En mycket påfrestande tid för barnet och föräldern som blir ”inlåsta” och övervakade i ett rum dygnets alla timmar.
Det var 2021, när Beppe var runt tre år, som han fick diagnosen epilepsi. Men fortfarande vet inte läkarna vad det är som utlöser anfallen.
– Epilepsi kan vara så olika och är egentligen ett samlingsnamn för väldigt många sjukdomar, snarare än en sjukdom, förklarar Jannica.
Sexårige Beppe Lindahl diagnosticerades 2021 med epilepsi, men hans första anfall kom redan året innan. "Vi hittade honom medvetslös i hans rum", berättar mamma Jannica.
I dag får han mediciner som hjälper till att dämpa anfallen, men för att hitta den optimala behandlingen behöver man utreda det med EEG-undersökningen.
– Vi har också testat väldigt många olika mediciner och det är framför allt biverkningarna av vissa av dem som är jobbigast.
När Jannica fick beskedet, efter en vecka i karantän, att Beppe inte skulle få läggas in, var förstås besvikelsen och frustrationen stor.
I ett inlägg på Facebook samma dag skriver hon bland annat: ”Den här vårdstrejken skulle inte drabba barn. I vårt fall blev det så ändå”.
På torsdagen blev det känt att medlarna lämnat sitt bud till parterna i den pågående vårdkonflikten. Någon tidsfrist var då inte känd – men från fackets sida väntades ett svar tidigast på fredagen.
Jannica Lindahl och Thomas Lyander med barnen Duni och Beppe, hemma i trädgården till deras radhus i södra Visby.
Beppe och hans familj kommer att få vänta till i slutet av sommaren oavsett hur strejken utvecklar sig. De har fått en ny tid under familjens sista semestervecka.
– Det är en stress eftersom man bygger upp så mycket mentalt inför det här. Men så är det. Det finns barn som har det mycket värre än vårt. Men man är ju inne i sin egen bubbla, säger Jannica.
Samtidigt handlar det inte om att få sympatier, utan mer om att sätta ljus på en viktig fråga, för henne och Thomas. Hon var därför tveksam till en början om att göra den här intervjun.
– Att vi berättar hur vi drabbas blir ett sätt att också lyfta de vårdanställdas situation. För jag tycker inte att det skrivs något om strejken här på Gotland, men många gotlänningar drabbas ju också av den. Det ger en också perspektiv på hur man själv har det, på sitt jobb. Jag har gratis frukt och kan ta rast – och då hanterar jag pengar. Sen hör man hur vårdpersonalen har det – de som jobbar med att rädda våra liv. Att denna strejk ens ska behövas är en förolämpning för yrket, säger hon.