Erik Fransson började med att skriva insändare när han arbetade på Cementa. I maj är det fem år sedan han tog över Folkbladets socialdemokratiska ledarsida. Han gillar att skälla på borgarna, säger han.
FOLKBLADET
I maj är det fem år sedan Slite-sonen Erik Fransson efterträdde Ulla Pettersson på posten som ledarskribent på Folkbladet.
Han hade just flyttat från Västervik till Knivsta och börjat på IF Metall där, men att kunna återvända till sitt älskade Gotland lockade så därför sökte han tjänsten.
Och fick den. Vilken lyckträff!
– Jag har alltid gillat politik och alltid varit en åsiktsmaskin i de flesta frågor. Allt det där sammanfaller i det här jobbet.
Erik, eller ”Frasse” som han kallas, växte upp i ett medelklasshem i Slite med föräldrar som var såväl fackligt aktiva som föreningsmänniskor i största allmänhet.
Samhällsintresset kom tidigt, i högstadieåren deltog han i bildandet av en SSU-klubb på orten och mer vuxen blev han fackligt aktiv, på Gotland och sedan i Västervik och alltså några månader i Uppsala.
Men det där verktygsförrådet, då?
Jo, det var innan fastlandsflytten, han hade hand om specialutrustning på Cementa, tempot var ibland lågt och Erik fördrev tid genom att skriva insändare.
– Håkan Ericsson tyckte tydligen de var bra så under ett halvår 1999 hade jag en halvtidstjänst på tidningen, det var min enda erfarenhet av mediabranschen innan jag fick jobbet.
Varje dag ska han tycka något i tidningen, Erik Fransson.
Men här är han alltså nu, i spalterna. Han drivs av att göra något åt det han upplever som orättvisor i samhället.
Och han gillar dynamiken. Att ena dagen vara filosofisk, nästa dag resonerande och tredje dagen skälla på borgarna.
Det där sistnämnda är kul, säger han.
– Jag gillar när man visar olikheterna i varandras politik, politik ska vara lite verbal boxning. Inte slagsmål utan just boxning, där finns regler och det man gör stannar i ringen. Utanför är man kompisar och respekterar varandra, det får aldrig gå till överdrifter.
Emellanåt krävs hård hud, det sticker han inte under stol med. Den som sticker ut hakan måste vara beredd att ta en smäll, där har vi boxningen igen.
Mer jobbigt är det när påhoppen blir personliga.
Som när han hösten 2016 skrev en ledare om att, som han säger, ”en spade är en spade”.
– Det var i samband med nazisttumultet. Jag skrev att om man har nazistiska åsikter så är man nazist, även om man inte gillar ordet. Det gick bananas, rekordläsning på helagotland och trollfabrikerna försökte sätta åt mig. Det var många kommentarer som var obehagliga.
Som ledarskribent krävs det ofta att man är hårdhudad, menar Erik Fransson.
Det bästa med jobbet som ledarskribent är…själva jobbet. Säger han. Att sitta och klura, till slut få till en ledare och dessutom göra det helt fritt.
För nej, han är inte styrd av partiet, ingen av de gotländska ledarskribenterna är styrda av "sitt" parti.
– Det är inte mitt jobb att skaffa väljare till sossarna, det har de andra som ägnar sig åt. Mitt uppdrag är att beskriva det gotländska samhället ur socialdemokratiskt perspektiv.
Erik Fransson, Eva Bofride och Mats Linder är Gotlands Medias tre ledarskribenter.
Vilken är den största svårigheten, skulle du säga?
– Att hitta ämnen, även om det i och med internet är betydligt lättare än när jag vikarierade -99. Det viktiga är att variera sig och, som jag sa, ge bilden av samhället ur olika perspektiv.
Men du, det där om borgarna. Det är kul att skälla på dem, säger du. Är det lika kul när de ger sig på dig?
– Jamen det tycker jag. Särskilt när Eva Bofride och jag kubbas blir det ett mervärde för läsarna, jag har inga problem att skilja på sak och person. I och med att Folkbladet och Gotlänningen ligger intill varandra i GT har vi en unik möjlighet att visa två sidor av samma politiska mynt.