Erik Lindman Mata under ett besök på hemön. Så är det, Gotland är trots allt alltid hemma.
DU&JAG
Det är en särdeles långdikt han publicerat, Erik. Brottstycken och fragment av något som inte längre är, åtminstone inte i den form det en gång var.
En relation som tog slut i den stund den amerikanska flickvännen Lauren lämnade livet som vi känner det.
Kvar finns bara minnen, glömska och smärta över att inte längre ha varandra, en smärta Erik hellre vistas i, via texter, foton och tankar, än trycker undan.
– Döden, i form av att hon skulle glömmas bort, är värre än smärtan av insikten att hon är borta. Att befinna sig i den är ett sätt att hålla henne kvar, en anledning att inte glömma.
Vi ska återkomma till lyriken i den här intervjun.
Först beger vi oss till Venezuela, till staden Mérida vid Andernas fot. Det var där han föddes för 27 år sedan.
Mamma Marianella hade lämnat hemlandet i 20-åren för att studera i Lund, träffat blivande maken Lars från Uppland och efter några år tillsammans med honom flyttat åter till Sydamerika.
Där levde de i tre år innan de vände åter till Sverige och Gotland, där Lars fick en lärartjänst. Erik var då dryga året gammal.
Några egna minnen från den tiden har han förstås inte, däremot har han varit i landet på besök:
– Många känner rotlöshet av att ha ett ursprung i olika kulturer, men så har jag aldrig känt. Snarare ser jag det som att jag har många hem. Jag har tillgång till Venezuela, tillgång till Sverige, jag kan inte se något negativt alls, säger han.
I dag bor Erik i en tvåa i Hägersten och ägnar tiden åt att skriva egen text, översätta sakprosa från tyska och engelska samt studerar masterprogrammet i filosofi på Södertörns högskola.
Men en gång var han en liten kille på Gotland som växte upp och intresserade sig för…musik. Jodå, litteraturen låg ännu fram i tiden.
– Jag gick musikgymnasium, Elfrida Andrée, men arbetade varken med eller utan idén om att bli musikstjärna.
Med tiden övergick han från att traktera piano till att främst komponera och gick, som en följd av det, efter gymnasiestudierna också två år på Gotlands tonsättarskola.
Det kom han att ha nytta av senare, skulle det visa sig. Skrivande bygger i högsta grad på rytmik och tempo.
Så hur hamnade du i litteraturen?
Han funderar en stund, det gör han ofta under intervjun, vi sitter under bladverken i Palissaderna, han formulerar svaren, vill att de ska komma ut rätt.
– Dels har jag det kanske språket hemifrån, med en pappa som varit språklärare. Jag har inga direkta förebilder men har alltid tyckt om att läsa, ofta klassiska saker, Willy Kyrklund, Proust, inte så mycket lyrik.
Jo, förresten, säger han, ett minne fångat i flykten:
– På en skolavslutning läste jag en dikt av Baudelaire!
Dock landade han alltså i lyriken till slut, via boken ”Pur”, vilken i mars i år förärades Borås Tidnings debutantpris, ett av de mest renommerade litterära priserna i landet.
Vad var det som till slut fångade dig, vad finns det i poesin?
– Jag svarade på den frågan en gång, när jag intervjuades i tidskriften ”Ordkonst”, så jag har tvingats fundera ut ett kort svar på det. Det är en tillåtande genre. Fri och lös. Man går dit man vill och skapar sina regler på ett annat sätt än i prosan.
Och, tillägger han med ett stort leende:
– Det är svårare för en redaktör att säga att jag ska stryka det eller det.
Januari 2016. Erik var på en tonsättarfestival i danska Aarhus, men bodde, likt flickvännen Lauren, i österrikiska Wien.
De hade träffats i Stockholm fyra år tidigare. Hon coachsurfade genom Sverige, det vill säga lånade soffor för övernattning hos främmande människor.
– Hon var där med sin dåvarande kille och sov på soffan i det kollektiv jag tillfälligt bodde i. Vi höll sedan kontakten efter det och så småningom sökte jag ett utbytesår i Österrike där hon då bodde.
Lauren, alltså. Lauren från en liten ökenstad i Colorado, USA. Diskussionslysten, varm och vänlig. Översvallande. Allt det här är Eriks ord.
– Hon och jag var dramatiska och väldigt MYCKET, kan man nog säga.
De fann varandra inte minst i förståelsen för musik och text. Lauren skrev mycket och långt, få ville eller orkade läsa hennes brev. Erik orkade. Han njöt av hennes ord. En stor del av deras relation var just textdriven, säger han, då de ofta bodde på skilda platser.
Telefonsamtalet den där januarimorgonen. Lauren hade inte kommit till jobbet. Märkligt, oroande, olikt, men ändå fanns hoppet om en naturlig förklaring. ”90 procent av de som försvinner kommer tillbaka” menade bekanta.
Erik satte sig dock på en nattbuss till Berlin och tog flyget därifrån till Wien.
Han letade. Letade och letade, på tänkbara platser men ändå planlöst. Utan resultat men med en växande känsla av olust och panik.
…tills polisen till slut bröt upp hennes lägenhet och hittade henne mördad. Skulle det visa sig.
Vi rundar detaljerna här, men gärningsmannen – känd för de båda – greps och sitter inne på livstid.
För Erik går nu timmarna, dagarna, veckorna, åren utan Lauren vid sin sida. I början ljög han för sig själv, insåg han med tiden.
– Till en början trodde man det berodde på sjukdom. För mig var det egalt. I min alkodimma sa jag att det inte spelade någon roll hur hon dött…men det är inte sant, visade det sig.
Hur då, menar du?
– För att själva dödsfallet inte går att skilja från hur det hände. Dödsögonblicket är inte prioriterat, det är inte viktigare än annat i livet…ändå blir det centralt. Det våldsamma i det här fallet…det är ett större övergrepp än vad döden kräver.
Sedan den dagen, de dagarna, har Erik ägnat en stor del av tiden åt att hålla henne kvar.
De må ha haft en stormig relation med stora gester, men för honom fanns ingen annan.
Han berättar, där vi sitter i lövlunden:
– Vid ett tillfälle, när hon gjorde klart för mig att vår relation inte skulle hålla, bröt jag ihop. Det låter lite pubertalt kanske, men så var det. Jag har aldrig älskat någon som jag älskade henne.
Så vad fick dig att skriva en bok om dig, om, er, om henne?
– Jag kom in på en skrivarkurs på Biskops Arnö, det var 2018, och…jag skrev för att jag inte kunde skriva något annat, för att jag så genuint saknade henne, tror jag.
Poesiboken "Pur" är en odyssé av känslor, belönad med ett av litteraturens förnämsta debutantpris.
Nog hade han tänkt, där på ön i Mälaren, att skriva sig fram till ett språk. Men han insåg att hans tankar var ockuperade av Lauren – som i långdikten nämns vid namn vid endast ett tillfälle. Ockuperad av chocken, av den världsomvälvande händelsen.
– Skrivandet blev ett sätt att hålla henne kvar. Enda möjligheten att behålla det som inte finns är att förvränga, se ur olika perspektiv. På sätt och vis fanns ett motstånd att gå in i det här, men motståndet håller minnet vid liv. Bara det som inte längre ändrar form är dött.
Såg du några svårigheter i att, på ett sätt, exploatera en människa som inte längre är i livet?
– När jag började funderade jag mycket på vem ”du” är. Vem är det? Nej, det finns inte längre något ”du”. Så vem ska då ge tillstånd? Det finns ingen som kan göra det. Jag tänker att jag förvränger på ett ömt sätt.
Ett annat argument är att händelsen redan givits offentlighet i media, både i Österrike och USA, med betydligt fler närgångna detaljer än Erik använder.
– Men det här handlar inte om true crime, tvärtom vänder den sig mot den genren, det är inget fokus på den döda kvinnan. Det är en narcissistiskt färgad text som fokuserar på mina, den kvarlämnades, tankar och känslor.
Vad hade Lauren tyckt om resultatet, tror du?
– Jag vet inte, jag brukar inte fundera på det och det bekommer mig faktiskt inte.
Erik är sparsmakad i sin dikt med ett alldeles eget språk, fyllt av självförtroende. Texten är bemängd med kursiveringar, förkortningar, &-tecken, pilar och ettor (”Kanske 1 svag doft till & med”), dessutom tomma sidor för att gestalta tomrum, sidor med få överstrukna ord.
Som om en hårddisk kraschat och detta var vad som gick att återskapa, som det formulerades i en recension.
Här en strof ur den 144-sidiga långdikten:
Jag vill känna dig
Jag vill fråga dig om hjälp
Jag vill tala med dig
Här slutar man få svar
Jag kan inte tala med dig
Aldrig 1 ord svar igen
Tyst –
Två gånger har Erik varit i Wien sedan tillvaron förändrades. Förvånad blev han att det inte kändes som ett återvändande.
Inte som när han kommer till Gotland några dagar för att hälsa på, Gotland som även Lauren besökte. När han kör i land känns det inom honom att det gått en tid sedan han var här senast.
Så inte när han reste till Wien.
– Jag insåg att jag inte kunde återvända eftersom jag aldrig lämnat, jag hade varit där hela tiden. Jag går igenom hennes texter, hennes dagböcker, i den meningen är jag fortfarande där. Kanske kan jag aldrig lämna den staden.
Skrämmer det dig? Att du inte kan lämna?
– Nej. Inte alls. Jag har funderat på att plocka upp hennes manér, skriva långa meddelanden som mottagaren inte orkar läsa, vara vårdslös som hon. Äventyrlig. Ett av många sätt att få henne att leva vidare.
En kvarlämnat skärva an en människa, en alldaglig situation, som de flesta situationer i livet. Fotot på Lauren är taget om kompisen Jasmine som Erik Lindman Mata alltjämt har kontakt med.
I tre år varade deras relation. I tre år fanns han för henne, längre än så, i överskådlig tid, finns hon för honom.
I allt han gör, i tatueringen på armen, i efterlämnade texter, filmer och foton, en del publicerade i slutet av långdikten. Triviala vardagsbilder, tagna, tycks det, i flykten. Lite suddiga, sekundskott.
Var hon lika betydelsefull då som hon är för dig nu?
– Ja, säger han. Jag minns att jag var rädd för treårsdagen efter att hon dött. Att det obevekligen skulle ha gått längre tid än den vi fick tillsammans.
Den du eventuellt träffar i framtiden tvingas leva även med Lauren, är det så?
– Kanske har jag gjort mig en otjänst att skriva det här, jag vet inte. Men så är det. Ja, så är det.
I år är första sommaren Erik inte drar in extrapengar på att säsongsjobba i restaurangbranschen, det har han gjort sedan han var 14, då på Toftagården.
Det kan han tacka Borås Tidnings pris om 150 000 kronor för.
En andra diktbok är redan klar, den kommer i oktober. För närvarande jobbar han med en roman. Han hoppas någon gång även kunna komma tillbaka till musiken.
– En plan B finns, att bli gymnasielärare, men jag hoppas det dröjer. Nu ger jag skrivandet tid.
Är du överraskad av att du faktiskt publicerats i bokform?
– Nej, jag tycker det känns rimligt. Och jag var tvungen att skriva den. Det här är det jag kunnat skriva. Jag kommer inte att kunna leva med Lauren, inte som vi en gång gjorde. Men den text jag skrivit, den är i och för sig oföränderlig men den kommer aldrig att försvinna.