Etnologen Owe Ronström utanför en föreläsningssal på Campus Gotland.
Att bo i Stockholm är kostsamt, men då är lönerna åtminstone höga. Gotland tillhör också landets dyraste levnadsorter – men här har vi inga löner som kompenserar för detta, vi tjänar generellt riktigt dåligt.
Hur kommer det sig egentligen? En knepig fråga, som kräver iakttagelse från ett antal olika perspektiv. I dag får vi det etnologiska, med hjälp av öns egna professor emeritus, Owe Ronström.
– Dels har det med demografi att göra. Med många pensionärer och färre mellan 30 och 50 år får du en lägre medelinkomst. Men det kan ändå inte förklara hela det här mönstret. Det finns även en historia bakom detta, säger han.
Teorin har sin utgångspunkt i urbaniseringen. Innan den satte igång hade hela Sverige en ”utbytesekonomi”, där tjänster och varor bytte händer utan att pengar gjorde det.
– Men den tog man inte med sig till de växande städerna, som fick en renodlat monetär ekonomi. Och eftersom allt då kostade pengar, skapades även bilden av att städerna var dyra. Det växte till och med in i den statliga politiken, i och med det som kallades ”dyrortstillägg”.
Denna politik är historia sedan länge. Men bilden lever kvar.
– Idén om att staden är dyrare cementerades fast. När det ska förhandlas löner finns det här mönstret fortfarande kvar i bakgrunden, säger Owe Ronström.
Detta trots att bilden numera ter sig falsk. Underskottet på pengar är snarare större i andra landsändar – och utbytesekonomin kan inte kompensera för detta.
– Kapitalismen har penetrerat överallt, även på landsbygden, och den stör lätt ut utbytessystemen. Pengar blir väldigt snabbt det som gäller i stället. Om det är någonstans där det i dag borde finnas dyrortstillägg så är det platser som Gotland.
Detta är det ena. Men Owe Ronström talar även om en ”kolonial relation” till de större städerna, som har överlevt länge efter det att kolonialismen som ideologi blev ett skällsord.
– Gotland är en extraktionsplats, där man på olika sätt utvinner saker som städerna behöver. Då blir det en kolonial relation; sådana strukturer finns fortfarande kvar, för kapitalismen bygger på att de gör det. Och de för också med sig saker, ett slags system av första och andra rangens människor.
Etnologen tillhör själv dem som en gång i tiden helt enkelt godtagit en tämligen låg ersättning – utan att det egentligen finns något rimligt skäl:
– När jag anställdes av dåvarande högskolan i Visby fick vi lägst lön av alla högskolor i landet. Det hade vi länge och vi bara accepterade det. Först när det stod klart att vi skulle behöva gå ihop med ett större lärosäte gjordes en ordentlig genomlysning där lönerna höjdes.
Men varför köper vi det här? Det är också en ytterst relevant fråga i sammanhanget. Även här har Owe Ronström ett flerdelat svar.
– Vi har det här argumentet att ”du kan ju välja att inte bo här, du kan ju flytta till Stockholm”. Men det man gör då är att man individualiserar problemet, som egentligen är strukturellt.
I den mån vi inte håller oss på individnivå tittar vi i stället mer på yrkesgrupper, eller kön. Det geografiska tenderar att inte finnas med i lönerörelsen.
– Kvinnliga löner har många bråkat om. Det har inte gått så bra, men det har i alla fall blivit bättre. Vi behöver en landsortskamp kring lönerna, liknande kvinnorörelsen. Det finns kanske ett korn till detta, men inte alls samma styrka.
Behöver vi en "landsbygdskamp" om lönerna, inspirerad av kvinnokampen?
Samtidigt kan det bli svårt att ena Sveriges landsbygder under ett och samma lönemanifest. Men den gotländska etnologen ser ingen annan lösning:
– Staten har gjort sig av med möjligheten att bestämma lönenivåer i det nyliberala samhället. Det enda som då kan fungera är en gigantisk folkrörelse, men den har vi inte i dag.