Efter pensionen skulle livet kunna bli annorlunda, tänkte Max. Då skulle de kunna ha en gård på landet, odla sin egen mat och jobba för sig själva. Men Anna ville inte vänta.
– Jag mådde inte bra av det där livet, säger hon.
Papper och penna åkte fram. Anna Malmqvist och Max Thoursie gjorde en tidslinje över hur de ville leva sina liv. Här såg de glappet mellan det liv de levde och det liv de ville leva.
– Vi ville ju ha barn, men hur skulle de kunna få plats i våra 60-timmarsveckor?
Tiden var inne för förändring om de skulle förverkliga sina drömmar.
Fem år har gått sedan dess och nu sitter vi i ett kök i Gammelgarn och dricker kokkaffe och äter torkade frukter.
Vägen hit har inte varit spikrak.
Anna och Max började sitt nya liv med att köpa en gård i Källunge 2008. Här drog de igång en lång rad projekt och 2010 flyttade de dit permanent. Men när gården fylldes med lamm, hästar och höns insåg de att de inte hade tillräckligt mycket bete.
Förra året hittade de gården i Gammelgarn. Här stämde allt och i vintras kunde de flytta in.
Gården heter egentligen Klinte, men Anna och Max har döpt om den till Lausarve eftersom den ändå går under namnet ”Lauströms” i socknen.
Elsa och Sigfrid Lauström som levde här i många år släppte aldrig in den moderna tiden till sin gård, utan behöll sina små åkertegar med handgrävda diken och brukade marken med häst ända in på 90-talet.
Mitt bland dessa hagar och åkrar ligger boningshuset.
– Här ser vi djuren så fort vi kliver utanför dörren, säger Max och Anna.
Huset är nästan lika orört som det omgivande landskapet. Här finns varken centralvärme, toalett eller vatten och avlopp – men Anna och Max och deras pojkar Alvar och Ebbe stortrivs.
Vid Lausarve vill de inte bara skapa ett liv som är hållbart för dem själva, utan också göra ett så litet avtryck i miljön som det är möjligt.
De gör en del moderniseringar av gården. Vedspisen och kaminen har kompletterats med en luftvärmepump och vatten till djuren och en enkel dusch finns numera i flygeln, men Anna och Max väljer att skynda långsamt för att känna in vad som är nödvändigt.
– Det är inte så att vi är antimoderna och inte vill ha bekvämligheter, men vi månar om byggnadsvård och kulturhistoria och tycker inte att det finns någon anledning att ändra på det som fungerar, säger Max.
att bära vatten och slask var exempelvis inte alls lika jobbigt som de föreställde sig och vatten i köket är inte längre lika högt prioriterat. Anna och Max har till och med upptäckt en poäng med bärandet. Det gör dem medvetna om hur mycket vatten som de konsumerar.
När toaletten så småningom flyttar in kommer det inte att bli fråga om någon vattentoalett och varmvatten och el tänker de skapa själva med hjälp av solpanel och solceller.
– Vi vill inte bidra till att det byggs mer kärnkraft och kolkraft, säger Anna och fortsätter:
– Grundtanken är kretslopp och miljötänk. Vi vill hushålla med resurserna.
Max jobbar halvtid för Spotify i Stockholm, men i övrigt vill de båda, så långt det är möjligt, leva på vad Lausarve kan ge. Det har börjat bra. Efter den soliga sommaren dignar det ännu i oktober av tomater i växthuset. Frysboxen är bräddfull och i matkällaren trängs burkar och flaskor med skörd från buskar och land.
Till matlagningen får de också ägg från hönsen och kött från egna djur och med tiden vill de ha några kor som kan bidra med mjölk.
Varken Max eller Anna hade någon erfarenhet av jordbruk när de flyttade till Gotland.
– Vi kände inte ens till skillnaden på hö och halm. Det enda vi visste var att vi inte hade en aning om vad vi tog oss an, säger Max och ler.
Men båda är praktiskt lagda och tycker att det är roligt att ta reda på saker.
Det de inte kan frågar de om och på internet kan man lära sig det mesta.
– Och så blir det mycket ”trial and error” – försök och misstag, säger Anna och Max.
Hässjningen av höet var en sådan erfarenhet. Första året i Källunge förband sig Anna och Max till att hässja en stor del av sin höskörd. Men
här hittade de ingen att fråga. Inte ens äldre lantbrukare visste hur hässjningen skulle gå till och första höskörden blev ett misslyckande.
Men Anna och Max har envist fortsatt och nu börjar de få ordning på processen.
Tar det lång tid?
– Milt uttryckt, skrattar Anna.
– Men vi får ett hö som ser mycket grönare och friskare ut än hö som har legat på slag.
I djurskötseln är de inte öppna för några misstag. När det är dags för slakt tar de in hjälp.
– Här får det inte bli några ”error”, säger Max.
Men de vill delta i slakten av sina egna djur.
– Ska vi äta kött måste vi klara av att slakta, annars får det vara, säger Anna.
När Anna och Max blickar tillbaka kan de konstatera att de har minst lika långa arbetsveckor i dag, som de hade i Stockholm.
Men vid Lausarve är arbetet ett sätt att leva.
– Vi arbetar inte för att få fritid sedan, utan det vi gör på gården är både jobb och fritid på samma gång.
– Och att jobba för sig själv är en helt annan sak. Har jag mycket kan jag prioritera om utan att det drabbar någon annan. Och arbetet här är så mycket mer konkret än att skriva kod till en kund, säger Anna.
Ingen av dem saknar Stockholmslivet. Max åker över och jobbar var fjärde vecka och tycker att det är hemskt att se alla stressade människor.
Han märker att han har börjat glömma namnet på gatorna, för hjärtat och livet finns vid Lausarve.
På gårdsplanen snor han sig om och slår ut med handen över hagarna, åkrarna och skogen.
– Jag är så fantastiskt glad över att vi har gjort det här och att vi lever här nu.