Ett kort och innerligt litet mästerverk
Det här är musik som alla skulle älska om de bara fick chansen att upptäcka den.
Åtminstone är det så det känns när Frida Hyvönens "I drive my friend" inleder det korta men fängslande och känsloladdade debutalbumet "Until death comes" - hon är den första utomstående artist som släpps på The Concretes egna label, Licking Fingers. På en knapp halvtimme är det hela över. Och jag spelar det jämt. För hon sjunger som ingen annan, med en helt egen ton och ett helt eget språk. Med melodislingor som klistrar sig fast och med texter som i vissa stunder framstår som små noveller, direkt ur verkligheten. Det är svärta, kärlek, utanförskap men mest av allt är det rakt och ganska enkelt. Frida krånglar aldrig till det för sig.
"Once I was a serene teenaged child. Once I felt your cock against my thigh, you said you were a poet man, your poetry wasn?t obvious to me, when you said I had the Stuff to drive you wild"
Frida Hyvönen ömsom hamrar ömsom smeker fram sina sånger på sitt vita piano. Men klumpa för den skull inte ihop henne med dussinet andra kvinnliga singer/songwriters. Fridas musikaliska uttryck är hennes eget. Ingen annans. Och det bästa av allt är hon sjunger med en röst som får huden på armarna att knottra sig.
"Until death comes" är en mycket, mycket bra skiva. Och den är början på något stort. För det är det här vi behöver.
Så jobbar vi med nyheter