Ett rävgryt var sista reträttplatsen. DEL 3

Som avkoppling i den intensiva utbildningen brukade de tre ibland gå till ett rum för att spela några set bordtennis. Och Gösta påminner sig att den förmodade officeren kämpade tappert med sin frustration när han aldrig lyckades besegra gotlänningen i pingis under alla år de sedan kom att träffas i Stockholm. På lunchrasten var det nära till Ostermans marmorhallar där man genom skyltfönstret kunde se de senaste bilmärkena. Urvalet där var avsevärt större än i Visby. Så tiden gick snabbt. Gösta kunde stan sedan sin tid vid örlogsstationen på Skeppsholmen.
Ett var från början helt klart; Gösta fick besked om att han inte kunde påräkna någon ekonomisk ersättning för sin insats. Men givetvis fria resor och kostnadsersättning under vidareutbildning. Och han hade möjlighet att disponera någon av organisationens säkra lägenheter som var spridda runt om i Stockholmsområdet när han behövde besöka huvudstaden i ?tjänsteärende?.
Gösta minns att en av dessa lägenheter kom att bli orsak till den enda reprimand som han fick av sin handledare under alla de kommande åren. Utan att veta om det bröt Gösta mot gällande regler när han en gång lät Elsa följa med och bo tillsammans med honom i samband med att han besökte Stockholm för att få materielkomplettering och information.

Installation av utrustningen
Efter det första besöket återvände Gösta till Gotland försedd med kvitterad utrustning; kryptohäften, en komplett sändare med snabbsändningstillsats, mottagare, reservdelar, torrbatterier. Materiel för konstruktion av en lämplig wireantenn för montering såväl i villan som i sommarstugan.
Eftersom huset på Söderväg inte hade plåttak var det idealiskt att montera antennen inomhus runt väggarna uppe i vindsutrymmet. Med hänsyn till sändarens relativt låga uteffekt var det absolut nödvändigt att antennen blev rätt anpassad för de frekvenser som han så småningom skulle sända på. Men att räkna om aktuellt frekvensområde till rätt antal antennmeter var inga större problem för Gösta. Så ganska snabbt satt en antenn som kan kallas horisontell loop eller liggande ramantenn diskret placerad och isolerad utefter väggarna där uppe. Nerledningen kunde han ta ner i garderoben via takluckan.

På samma sätt anordnades en antenn ute vid sommarstugan. Där var det då långt till närmaste granne så det var förhållandevis enkelt att anordna en effektiv utomhusantenn som försvann in bland vegetationen.
Utrustningen som Gösta disponerade var av det bästa som då fanns på marknaden. Under 50-talet var det problem med att de handvevade snabbsändningstillsatserna ? modell speldosa som nycklade ett antal fast monterade tecken i dosan ? inte rymde mer än ett begränsat antal bokstäver eller siffror. Med den utrustning han nu hade fått kunde han spela in en större mängd tecken på magnetband som vid sändningen spelades upp med mycket hög hastighet. Sändningstiden för telegramdelen kunde röra sig om enstaka sekunder vilket skulle försvåra för motparten att krysspejla sändarens läge.

Döda brevlådor
När så utrustningen var klar att börja användas var det dags att söka lämpliga platser för döda brevlådor där Gösta skulle kunna hämta och lämna framtida instruktioner, meddelanden etc utan att behöva sammanföras med sin uppdragsgivare.
I grundutbildningen ingick detta som en väsentlig del , så han visste vad som krävdes för att en sådan plats skulle kunna anses vara säker. Han valde ett antal platser som han på ett naturligt sätt skulle kunna passera när han var ute och promenerade. En ?låda? var bakom en gravsten vid kyrkan. För att få besked om när det var dags att tömma lådan på ?post? placerade den för Gösta okände kuriren ett gummiband kring prydnadsknoppen på grinden in till kyrkan. Om gummibandet satt kring den andra knoppen kunde det betyda att försändelsen låg i Göstas alternativa brevlåda på annan plats.
Så det var bara att ta en promenad förbi kyrkan och se om ?brevbäraren? hade varit på besök. Länsa lådan och ta bort gummibandet. När så trafiken kom igång kunde det hända att det mottagna meddelandet inte bara var övningstext utan efter dekryptering även visa sig innehålla en order. Allt för att skärpa operatörens skicklighet och noggrannhet att såväl kryptera som dekryptera.

Trafiken kommer igång
Så återstod bara två saker; att söka ett par platser där han kunde gräva ner sin utrustning om så skulle visa sig nödvändigt eller operera fältmässigt ifrån. Gösta var på den tiden en ivrig jägare och var ofta ute i skog och mark. Så om han och bössan vistades i trakterna i Träkumla där han hittat ett rävgryt, eller vid en undanskymd plats i Tingstäde var det ingen som reflekterade över det.
De båda platserna skulle bli de sista reträttplatserna om Visby och Gnisvärd skulle bli hotade. Att pejla en sändare är annars lättare i öppen terräng än bland bebyggelse. Så Visbybasen var den säkraste.
När allt var på plats var det bara att på överenskommet sätt meddela handledaren i Stockholm att allt var klart att köra igång. Ett första sändningsschema hade Gösta fått med sig hem efter sitt senaste besök i Stockholm. Där fanns uppgift om dagar, tider, frekvenser och anropssignaler för att etablera kontakt. Övningskontakterna kom att företrädes ske på lördag morgon kring 9-tiden.

Under senare hälften av andra världskriget utvecklades en sofistikerad trafikteknik. I början av kriget använde man enkla utrustningar och sände meddelanden för hand med handmorse. Och man fick ofta svar och kvittenser av meddelandet på samma frekvens som man sände på. Detta var klar fördel för den som var satt att bekämpa denna form av kontakt mellan frihetskämpar och deras uppdragsgivare utanför krigszonen. Det var lätt att identifiera trafiken och få ett grepp om radionätet.

Blindsändning med hög hastighet
Man övergick därför ganska snart till att använda så kallad blindsändning där ena parten ropade exempelvis AAA från FFF på en frekvens, och motstationen ropade CCC från LLL på en annan frekvens. Skillnaden i frekvens fick dock inte vara alltför stor eftersom de för stunden rådande atmosfäriska utbredningsförhållandena i så fall skulle kunna spoliera chansen till upprättande av förbindelsen. Detta förfarande fick sedermera beteckningen C-metoden.
När kontakten var upprättad sändes det snabba telegrammet, ibland två gånger med en kort paus, och motstationen kvitterade. I en del fall, när huvudstationen med sin höga uteffekt var säker på att mottagaren skulle höra sändningen, upprättades ingen verifierad kontakt utan telegrammet gick iväg ändå.
Eftersom basens position sannolikt redan var känd av fienden och inte var i farozonen, kunde detta meddelande ofta sändas i betydligt lugnare tempo så att mottagaren hade möjlighet att skriva ner det för hand. En bandinspelning på mottagarplatsen kunde då fungera som facit i efterhand.

Så här i efterhand kan man konstatera att den svenska säkerhetspolisen med all sannolikhet kände till organisation Stay behinds sändningar, all den stund Radioroteln - som ansvarade för signalspaningen mot främmande agenter inom ramen för kontraspionaget - borde ha reagerat för dessa signaler som sändes anonymt från svenskt territorium. Det är därför sannolikt att IB-chefen Birger Elmér, som i sina kontakter med Säkerhetspolisen gick under täcknamnet ? källa Erik ?, lämnat lugnande informationer i ärendet.
Nu följde en lång period när Gösta, efter att ha fått igång sambandet, regelbundet utväxlade meddelande per kortvåg på förutbestämda tider enligt schemat från centralen. Ibland blev han kallad upp till Stockholm för att sammanträffa med sin kontaktperson Gunnar och ?officeren?. Under denna period fick Gösta även åka till en plats som han vill minnas låg söder om Stockholm, där man bedrev olika former av utbildning. I SOU-utredningen 2002 talas om en av IB nyttjad utbildningsplats i Sörmland, men där sviker Göstas minne. Han kan inte erinra sig exakt vad platsen hette där han fick kompletterande utbildning. IB ägde dock på sin tid en herrgårdsby