Euforisk publik stormade högljudda tonårsidoler

För att behärska bluesen och bemästra dess särpräglade uttryck, dess svärta, så måste man ha levt hårt.
Drabbad av svekfulla kvinnor och stamkrogens immiga fönsterglas efter för många vändor billig whisky.
Det fungerar inte att vara född med silkesvantar, som son till en miljardär, när man ska sjunga om livets skabbigaste bakgator.
Åtminstone brukar det sägas att man ska vara sargad och kantstött för att kunna sjunga blues.
Men på senare år har ett flertal

artister, alla födda av välbärgade föräldrar på Lower East Side, faktiskt lyckats med bedriften att komma ganska nära den mörka och klaustrofobiska nerv som genomsyrar bluesrocken.
Ofta är de nya bluessångarna snygga de ser förbaskat bra ut och besitter en närmast hypnotiserande och maniskt sexig utstrålning.
Dessa garagerockband hamrar på som om maskinerna i Motor City, Detroit, fortfarande gick på högvarv och The Stooges och MC5 fortfarande satte dagordningen.
Garage
Detroit har under nittiotalets senare hälft framavlat en hel drös av slamrande rockband med lika delar rock, blues och soul.
The White Stripes, The Von Bondies, The Detroit Cobras, The Soledad Brothers och The Dirtbombs.
The Teenage Idols är ett sådant band.
Crax Combo är det inte.
Crax Combo är farbröderna som kom till rockklubben och gav kidsen en välbehövlig historielektion.
Sven-Åke Ekman, som Crax egentligen heter, behärskar bluesen. Under hela konserten sitter han ned på en stol, i klädd en solkig t-shirt som blottar de tatuerade underarmarna, och sjunger hjärtskärande sånger om livets jävelskap.
Det är skäggigt och gubbigt, nästan obeskrivligt stelbent, men Crax Combo handlar ju inte om att krydda bluesrocken med rasslande tamburiner eller Sam Cooke-register.
Gitarristen, Charlie Östborn, bänder strängarna som om de vore av ståltråd. Basisten, Patrik Lytholm, gungar fram kritvit funkblues. Trummisen, Micke Karlsson, tenderar att falla ned i de djupaste träskrytmer.
Det är så här bluesen ska upplevas.
Tonårsidoler
Jag köpte The Teenage Idols hyllade ep, Northern City, tidigt i somras och spelade den intensivt under en dryg vecka. Sedan blev den stenhårda garagerocken alltför tröttsam och skivan åkte ned i singelbacken. Men den har, med jämna mellanrum, krupit tillbaka in i stereon. Beat generator är en dundrande soulstänkare, lika delar Motown och fuzzboxar, som faktiskt gör sig ännu bättre när bandets sångare, Halvard, klättrar omkring bland borden och ålar sig som pånyttfödd Iggy Pop.
Det är hektiskt och sexigt. Massor av oförfalskad energi och dynamik.
Under sista låten stormar publiken scenen och sliter och river i den gänglige sångaren.
Volym
Ibland drabbas man nästan av andnöd, en tryckande känsla över bröstet, när bandet bokstavligen pulvriserar trumhinnorna.
Volymen är öronbedövande och smärtsam när bandet far fram, likt en orkan, över den minimala scenen. Allt flyter samman och det är omöjligt att urskilja hur musiken egentligen var tänkt att låta.
Jag vet att jag låter som en gnällig farbror. Jag vet också att rockmusik i allmänhet och garagerock i synnerhet ska framföras med volymreglagen vridna långt bortom folkhälsoinstitutets småborgerliga rekommendation.
Men det här var verkligen högt.
Publik. En hel del människor kom till klubben för att uppleva garagerock.
Kontakt. Sångaren, Halvard, i ett intimt ögonblick tillsammans med ung kille som gillade garagerock.
Crax. Sven-Åke Ekman sjöng bedårande blues, ackompanjerad av en välslipad Combo.
Crax Combo bjöd upp till en nyttig historielektion.
Handklapp. Sångaren Halvard vet att garagerock och soul egentligen är samma sak.