Tolv gotlänningar tog sitt eget liv förra året. Tolv familjer drabbades av en tragedi så stor att den knappt går att begripa för alla oss som står vid sidan av.
Ett mord - eller en svår trafikolycka med dödlig utgång - utlöser febril aktivitet på en nyhetsredaktion. Extramöten hålls, strategier läggs upp och tidningssidor planeras om. Hade dödsfallet kunnat undvikas? Finns det någon att ställa till svars? Vilka säkerhetsåtgärder vidtas för att det inte ska ske igen?
Ett självmord däremot är ingen nyhet alls. På sin höjd resulterar det i en notis om att en person hittats död, men att polisen inte misstänker något brott.
"Självmord skriver vi inte om" har jag hört från varenda chef jag haft - och själv sagt ett par gånger. Vördnad för den enskilde och rädsla för att uppmärksamhet kring ett självmord kan utlösa andra, gör att de flesta redaktioner avstår från att skriva.
Men det som från början var avsett som respekt och omtanke har istället lett till en nästintill total tystnad kring självmord i medierna, bortsett från några få uppmärksammade fall som brottaren Mikael Ljungberg och artisten Micke Dubois. Samtidigt är självmord den allra vanligaste dödsorsaken bland unga män, och den näst vanligaste bland unga kvinnor.
För någon vecka sedan publicerade SVT siffror som visade att bara Värmland och Jämtland har högre andel självmord än Gotland de senaste tio åren. Den nedslående topplaceringen får oss att nu, åtminstone tillfälligt, göra ett avsteg från tystnadsprincipen.
I en serie artiklar letar GA:s reporter Jakob Simonson efter orsakerna bakom siffrorna och träffar människor som råkat ut för det värsta som kan hända: att förlora en nära anhörig. Men han möter också dem som överlevde och idag använder sina erfarenheter för att hjälpa andra. De tolv självmorden förra året är inte bara en tragedi för de anhöriga, det är ett totalt misslyckande för samhället. Det kan och ska inte förtigas.