Eva-Lisa gjorde sin 50:e raka!
För femtio år sedan gick en nybliven mor på Hemse torgdag, med sin sex månader gamla dotter på armen.Inte anade hon då att dottern skulle känna så starkt för marknadsdagen att hon skulle komma tillbaka igen och igen och igen...
Alla vet, att första onsdagen i oktober gäller det, säger Eva-Lisa.
Både sambo Jan Erik Dackmar och GA slog följe med henne under ett par timmar på marknaden.
Som barn fanns det tre speciella tillfällen. Det var födelsedag, julafton och Hemse marknad, berättar hon.
Då var det nöjesfältet som lockade men dit går hon inte längre eftersom ¿det är bara en massa småungar där".
Som barn hoppades hon på att vinna en stor nallebjörn där, genom att betala en peng för att dra i ett snöre. Förhoppningen var att snöret skulle sitta fast i nallen, men så blev det aldrig.
Det blev alltid någon blyertspenna eller en kam, som man redan hade, säger hon och trutar med munnen.
<span class=MR>Vill träffa folk</span>
Nu är det stämningen och atmosfären som lockar. Hon vill träffa folk vilket hon också gör under promenaden kring området. Det hejas, vinkas och kramas. Men om vi ska ta det från start.
Det första en rutinerad torgbesökare tänker på är att parkera bilen på en bra plats. Enligt Eva-Lisa är det vid busstationen, för att som hon säger ¿komma in från rätt håll". Och i vanlig ordning finner hon Robban, som står utanför mataffären och grillar korv.
Eva-Lisa fortsätter sin vandring vilket inte är helt krockfritt. På något vis verkar det som om att alla andra går i motsatt riktning. Åtminstone känns det så för den som ska försöka hålla jämn takt.
Vi kryssar fram och tillbaka mellan gatorna, med Eva-Lisa i täten. Skriken från nöjesfältet hörs hela tiden där vi minglar runt bland hembakt bröd och syltburkar. Hon stannar upp och fnissar lite när knivförsäljaren berättar om sina ¿schlaktknivar".
<span class=MR>Smitning</span>
För tillfället är hon mellan två jobb och behövde inte planera sin ledighet det här året, men däremot har sambon smitit ifrån jobbet på fastlandet för sin stora torgdagspremiär.
Två tvärgator och två högersvängar senare händer det som alltid händer i folkmassor. Någon har kommit bort och denne någon är Jan-Erik.
Förr om åren bestämde vi alltid att vi skulle ses en viss tid vid bilen, men nu behvöer man ju inte göra det, berättar Eva-Lisa och gräver i innerfickan efter mobilen.
Jo. Vart tog du vägen? Är du redan på Storgatan? Då kommer vi dit.
När Eva-Lisa var småbarnsförälder sökte hon efter stånden med eterneller och saker till barnen, men nu är det ätbara varor som gäller. Gärna brända mandlar och alltid vindruvor på Storgatan. Där hittar vi också den förrymda kärestan. Eva-Lisa tar honom under armen och säger kärvänligt: ¿Det är bäst att jag håller i dig".
En påse brända mandlar och ett kilo vindruvor senare, bär det iväg söderut. Plötsligt firar vi 90-års dag. När vi som bäst letar efter Eva-Lisas mamma, möter vi lillasyster Marina Possberg som är där för fyrtionde året i rad. Systrarna kramas och kommer fram till att den ömma modern inte alls har synts till. Hon kanske letar efter strumpor till barnen, precis som på den gamla goda tiden.
<span class=MR>Köper måttligt</span>
Nu för tiden brukar Eva-Lisa inte handla så mycket. Hon tycker att det är tråkigt att samma företag står med sina produkter på flera ställen. Hon pekar på en kvinna som bär en tröja med inka-mönster.
En sådan ville jag ha en gång, men sedan såg jag den i flera stånd och då tappade jag intresset. Det tog liksom udden av allting. Nu är jag glad att jag inte köpte någon.
En gång när det var torgdag hade Eva-Lisa inte möjlighet att ta ledigt från sitt jobb inne i Visby, men inte gav hon upp för det.
Jag for ut klockan fyra på eftermiddagen, köpte mandlar och godis och åkte tillbaka igen.
Hela besöket tog 20 minuter, men det var det värt tycker hon.
Jag ville ju inte bryta sviten.
Två timmar har förflutit och magen börjar knorra av alla dofter, som verkar tillta i styrka. Innan det är dags vandra till bilen går vi förbi ståndet med vindruvor. Från början fanns det ett ton till salu, nu ligger det bara ett par enstaka druvor kvar och klockan är bara ett.
Så jobbar vi med nyheter