Expedition till havs

- Jag tror det sitter en örn därute också, säger han.
Det är nollgradigt och blåser 8 till 12 meter per sekund, sydvästlig vind, när vi vandrar ut på isen med en pulka på släp, lastad med förnödenheter och flagga. Isen är cirka 20 centimeter tjock, men den myckna snön gör att förutsättningarna inte är optimala för isvandring. Kängorna sjunker ner en bit i slasket.
Vår guide Örjan Rudstedt känner sig noga för med ispiken och vinkar åt oss att det är okej att fortsätta. Vi följer i hans fotspår.
- Fascinationen av is bottnar i flera saker. Dels är det ett sätt att komma ut och röra på sig, en form av motion. Men sedan är det också det här med isens ständiga förändring och opålitlighet, det är spännande, säger han.
Örjan flyttade till Gotland för tio år sedan för att jobba som barnmorska på lasarettet. I Friluftsfrämjandets regi leder han också en grupp på 40 långfärdsskridskoåkare.
De rapporterar till varandra om hur isarna är på olika platser på ön, och likt eskimåerna har de hundratals beteckningar på olika former av is. Fantasieggande ordbildningar som marmoris, glanskis och stöpbuleis, snöfraskexliknande eller apelsinskalsknottrig is beskriver för de införstådda om det är värt att ge sig ut med skridskorna.
De infödda gotlänningarna är dock i minoritet bland öns långfärdsskridskoåkare.
- Infödda gotlänningar är av tradition skeptiska till isutflykter, de vill att isens hållbarhet ska bekräftas minst tre gånger i GA innan de ger sig ut, säger Örjan och ler.

I år har det lagt sig ovanligt mycket is längs de gotländska kusterna, men det ihärdiga snöandet har hittills gjort det svårt att åka skridsko.
Snön flyttar sig hela tiden ute på isvidderna. Det kan vara bar is på vissa ställen och på andra tornar snövallar upp sig. Mitt ute på isen kan det finnas stora råkar, det vill säga vakar med öppet vatten.
- En sak är säker, det finns inga säkra isar. Man går inte ut till iskanten ostraffat. Då kan det bli som i slutet av Hemsöborna, när Carlsson springer åt fel håll på isen och försvinner, säger Örjan.
Mitt ute på isen slår vi oss ner vid en stor stenklump, som jag i ingenjör Andrées anda mutar in genom att sätta ner den svenska flagga vi haft med på släp. Vi följer upp den något pompösa gesten med att begrunda hur illa det slutade för Andrées misslyckade arktiska expedition, när de strandat med vätgasballongen och skulle ta sig tillbaka över packisen, dåligt utrustade och förberedda.
Vår guide konstaterar att man behöver ha en fullständig utrustning med sig för att färdas på is. En ryggsäck med vattentätt förpackat ombyte, isdubbar, ispik och en livlina. Man behöver också ha sällskap med sig, och ett gott omdöme.

Fotografen lossar veden från pulkan och tänder en brasa, medan Örjan berättar anekdoter ur sitt skridskoliv. Det visar sig att långfärdsskridskoåkningen är mer än bara en hobby för honom, den har präglat hans liv.
- Jag träffade faktiskt min hustru på isen. Det var under en tur över Mälaren från Stockholm till Enköping 1984. Jag hade ved och grillkorv med mig i ryggsäcken, och hon blev ganska imponerad av det. Hon nämner det faktiskt fortfarande då och då, skrattar Örjan.
Han är en van långfärdsskridskoåkare och har hållit på i 35 år. Saltvattensisar bör vara över sju centimeter för att man ska kunna åka tryggt, berättar han. Salthalten ger sämre hållfasthet. På en sötvattensis kan man våga sig på att åka skridsko när isen är fem centimeter tjock. Men helt säker kan man aldrig vara.
Enligt Svenska livräddningssällskapets statistik drunknar i snitt 17 personer om året vid isolyckor i Sverige.
- Jag har plurrat många gånger. Först får man en köldchock när vattnet kommer genom kläderna, men sedan går det snabbt över och man blir varm igen. Men det gäller att ta sig upp snabbt, säger Örjan.

Vid ett tillfälle för ett antal år sedan när han var ute och åkte skridskor med sin bror var olyckan framme och han föll genom isen, 35 meter från land.
- Vad skönt att vi är två, hann jag tänka. Men när jag vände mig om hade brorsan också gått igenom isen. Jag kunde inte ta mig upp ur vaken på egen hand, och fick ligga i vattnet i en kvart innan han lyckades ta sig upp och kastade till mig en livlina. Där var det nära ögat, säger Örjan.
En annan risk med havsisar är att stora isflak kan brytas av och driva ut. I Fårö kyrka hänger "Stora kutatavlan" till minne av när 15 säljägare drev ut till havs på ett isflak vintern 1603. Efter 14 dagar nådde de land i Stockholms skärgård, och kunde återvända till Fårö, omskakade men oskadda.
Den lockande men förrädiska isen kan upplevas med alla sinnen. Örjan böjer sig ner, borstar bort snön från isen och hackar till med ispiken. Han smakar på issörjan och nickar mot oss.
- Här är det helt klart salt. Smaka!
Det är förvånande hur tydligt salt isen smakar. Saltet har vandrat upp genom isen och lagt sig på ytan. Då blir isen oåkbar. Örjan beskriver det som att försöka gå med raggsockar på sandpapper.
Blåsten påverkar också isen. Den kan skingra eller packa isen och den kan bilda vallar eller ispress mot kuster och hamninlopp. Att det sedan också snöar mycket, som det gjort under en längre tid längs de gotländska kusterna, gör isen sörjig.
- Det man längtar efter nu är ett vårregn som fryser till, då blir det bra isar, säger Örjan.
Januari var en exceptionellt kall månad, vilket är gynnsamt för isens utbredning. Senaste gången det låg is runt hela Gotland var vintern 1986-87, den kallaste vintern vi haft sedan SMHI påbörjade sina mätningar 1957.
Under 2000-talet har det varit milda vintrar i några år i sträck. Redan nu har Östersjön den tredje största isutbredningen på tio år. Den kalla perioden är inte över än, och fortsätter kylan några veckor till blir det en ny topplacering för 2000-talet, enligt Sofia Carlsson, oceanograf på SMHI.

Den maximala isutbredningen inträffar oftast framåt mitten av mars. Då kanske Örjan kan uppnå sitt mål: att färdas på skridskor till Karlsöarna.
- Många blandar ihop väder och klimat och tror att den kalla vintern är ett tecken på att vi inte har en klimatuppvärmning, säger Örjan Rudstedt när vi lämnat isen och åter känner fast mark under fötterna.
- Men trots att klimatet blir allt varmare kan vi fortfarande få sådana här vintrar. Det kommer nog att gå att åka långfärdsskridskor kommande vintrar också.
Innan ni snörar på er skridskorna och ger er ut på de frusna vattnen vill vi avrunda med att lyfta pekfingret och upprepa Örjans motto:
Det finns inga säkra isar.

Expedition till havs

Vidderna utanför Ronehamn sträcker sig över en kilometer ut till öppet hav. Solen filtreras genom de mörka snömolnen som en gardin av ljus, och på lite avstånd flyger två knölsvanar förbi. Fotografen lyfter fågelkikaren och spanar.