DU&DU&JAG, Bosse Svennerbäck och Mona Wahlgren.
DU&DU&JAG
Lusthuset i Botaniska trädgården i Visby, en dag i livet. Det nya livet, det som för närvarande skimrar i rött. Och lusthus, förresten…ett hus fyllt av lust är vad det är.
Beröringar, leenden, skratt, ord fyllda av värme.
Efter att i flera år levt ensamma efter separationer, och nästan förlikat sig med att det så skulle förbli, har de åter skådat ljuset.
Det är Mona och Bosse nu, det är deras tid i livet, 72 och 76, om än inte sedan särskilt länge.
– Men ändå, säger Mona. Ändå känns det att det här är på riktigt. Så starkt är det.
– Ja, säger Bosse. Det är inget tjafs, tiden är för knapp för att tjafsa. Och jag har aldrig känt på det här viset.
Så säger man alltid, ju!
– Jamen så är det. Vi har båda vårt bagage, det vore konstigt annars i den här åldern. Vi är tryggare som personer och noga med att ta vara på tiden vi har tillsammans.
Det är Mona som har tagit kontakt för den här artikeln. En dag var hon i telefonen, det var i skiftet augusti-september. Vi känner varandra ytligt, men inledningen var ändå oväntad, särskilt som vi inte hörts på lång tid.
Det ringde, jag svarade, hon sa:
– Hej, det är Mona Wahlgren, jag är kär.
Jag tänkte vafalls och jaha, vad trevligt, men vad ska jag göra med den informationen. Jag sa det också, hon sa: Du brukar ju skriva om sådana saker ibland, jag tänkte att du kanske ville skriva om oss.
Vi kom ändå fram till att avvakta en stund. Åtminstone tills de träffats i verkliga livet, för så var det då, de hade de bara träffats via Facebooks logaritmer och haft kontakt på Messenger och något enda telefonsamtal.
Mona i Visby, Bosse i Eskilstuna.
– Men när vi sedan träffades första gången, när jag hämtade honom på flyget…åh, det var bara så rätt. Vi såg på varandra, han öppnade sin stora famn!
…som sagt och skrivet, som tonåringar är de, om än med vägskäl, lycka, besvikelser och sorger bakom sig.
Mona Wahlgren.
Mona Wahlgren växte upp i Hemse med två unga föräldrar, pappa var 16 och mamma var 17 när hon kom till världen.
Centralt för henne har varit att hålla kontakten med de människor som betytt mycket för henne i livets olika skeden.
Kanske kommer det sig av en far som försvann. När hon var nio skruvade pappa ner stringhyllan från väggen och gav sig av från familjen.
Det är en känsla som återkommit vid varje uppbrott, såväl då hon själv tagit initiativet som när hon blivit lämnad. De märken som blev kvar efter hyllan har funnits även inom henne sedan dess.
Monas senaste separation inträffade för drygt tio år sedan. Efter den flyttade hon för första gången in i en egen lägenhet och där har hon sett om sina sår sedan dess, de som tillvaron givit. Repat mod.
– Ja, säger hon där i lusthuset. Jag har levt tillsammans med andra ända sedan ungdomen. Jag har behövt den här tiden för mig själv och insett att jag trivs bra med det.
Dessutom har hon, som hon uttrycker det, under alla år levt i en typ av bigami då arbetet inom vården varit centralt. Bland annat byggde hon upp tobakspreventiva mottagningen på Visby lasarett.
Men det ligger bakom henne nu, för fem år sedan gick hon i pension.
Jag intervjuade Mona 2016, temat då var just förmågan att behålla det goda och fina även i relationer som tagit slut, vilket hon klarat, trots att det ibland gjort ont.
Sista fråga den gången var denna: Längtar du efter en ny relation?
Svaret: Haha, det frågar alla. Men är det så väsentligt? Jag tror på kärleken och är det meningen lär den komma till mig igen. Och då säger jag givetvis ja.
Och nu, Mona, nu har den uppenbarligen kommit?
– JAAAA! Visst är det fantastiskt.
Botaniska trädgården.
Så märkligt då att hon träffat en gammal gotlänning. En person hon aldrig tidigare mött men som hon ändå visar sig ha så mycket gemensamt med.
Bosse växte upp i Stånga och hette då Svensson, vilket för övrigt även Mona gjorde som barn. Familjen flyttade till ön från Vadstena när han var fem och gav sig av igen när Bosse blivit 15.
Så småningom hamnade de i just Eskilstuna där han bor kvar sedan dess, 60 år nu.
Men trots att det bara blev tio år är det ändå på Gotland rötterna finns. Det har blivit allt tydligare för honom.
– Jag känner ett sånt lugn när jag kommer hit. Och jag har många gamla musikerkompisar på ön, Monas förre man till exempel.
Bosse, vars gotländska accent är tydlig, var under många år trummis i hyfsat stora dansbandet Paul Dennis. De turnerade kors och tvärs genom Sverige under 70-talet, var ofta på Gotland och hade en halvhit med låten ”Jasså du, man ska bli farsa”.
Jo, danslåtarna hette så på den tiden då Bosse hade stort hår och polisonger.
Även i honom har livet satt sina spår, tillfälliga förbindelser och längre relationer, gift två gånger, nu två döttrar och fyra barnbarn.
Snart fyller lille Ture två år. Det blir en stor dag, stoltheten syns i Bosses ögon när han berättar.
Tolv år nu sedan separationen från andra hustrun.
– …och jag hade bestämt mig för att vara unkis. Eller singel kanske låter bättre. Bekvämt och bra, inget tjafs. Jag har genomgått sjukdom också, cancer, den är jag fri från, men fokus har inte varit på annat än mig själv.
Och så händer det här?
– Ja, som om det var meningen, det känns helt fantastiskt.
Det hela var Facebooks fel. Eller rätt. Både är med i gruppen "Musik Gotland nu och då", där de förstås har flera gemensamma kontakter.
Plötsligt dök Mona upp i Bosses flöde och föreslogs som vän ”och jag tyckte hon såg väldigt trevlig ut”.
Samtidigt hade Mona fått syn på Bosse, tyckte han verkade stilig och uppmuntrades av sina barn att ta kontakt, ”Jamen se så, gör det nu!”.
…men Bosse hann före med vänförfrågan, vilken Mona accepterade direkt. Det var den 21 augusti, och sedan tog det fart. Messenger och sms, så småningom telefon, det var Bosse som ringde först.
Och där har vi alla suttit, med telefonen i hand och inte vågat ringa. Men du vågade!
– Ja, skrattar han. Men det var nervöst, nu när du säger det. Som när man var i tonåren. Jag menar, det här var ju inget vi trodde skulle ske.
Precis så, med luren i hand, satt Lennart Lindgren i Visby några år tidigare.
För Mona och Bosse är naturligtvis inte de första som möts i mogen ålder, inte de sista heller, om inte annat vill de ge hopp om att det faktiskt aldrig är för sent.
Lennarts relation med musikern Merit Hemmingson har tidigare omskrivits i denna tidning. De närmade sig 80, den ena var på jakt, den andre hade givit upp tron på ännu en relation. Men så stod stjärnorna rätt och sent i livet blev de femton år igen.
Merit, folkmusikern som påverkat den svenska musikhistorien, inom kort åter albumaktuell, som då relativt nyligen flyttat till Gotland.
Och Lennart, akademikern, forskaren och kulturskribenten som efter lång tid på ön var på väg härifrån.
De blev hoptussade av en gemensam bekant, artisten Annika Fehling. ”Ni borde ta kontakt med varandra”, sade hon till var och en av dem.
Merit Hemmingson Lennart Lindgren har även de träffats i mogen ålder. Aldrig är det för sent.
Det var Lennart som ringde med noggrant inövad hälsningsfras…och så gick det som det gick, det kom att slå gnistor.
De träffades några gånger, ”har du lust att bo här?” undrade Lennart, Merit hade tänkt tanken och sedan kom den där julaftonen för fem år sedan när hon för första gången blev kvar över natt och strax därpå låg hennes lilla bostadsrätt ute till försäljning.
– Det är så skönt att ha någon att prata med, sade Merit i den intervjun. Och så formas man ju efter varandra, jag går upp tidigt nu, vid sju, så tidigt har jag aldrig stigit upp förr.
– Känslan är densamma som på 60-talet, när man var ung. Det öppnar någon slags dörr inom en och det är bara att bejaka, sade Lennart.
När jag tar kontakt igen, för att fråga om det är okej att åter publicera en bit av deras historia – och får ett snabbt ”ja” – berättar Merit att känslorna fortfarande inte lagt sig.
– Det blev bara så rätt. Och om du visste vilket gensvar vi fick efter förra reportaget, det gick inte en dag under säkert en månad utan att folk kom fram och gratulerade. Allt är bara så fint, säger hon.
För det gäller att välkomna känslan när den kommer. Lennart gjorde det på sitt sätt.
Han var vice ordförande i DBW, De badande wännerna. Gången där är att vice automatiskt avancerar till ordförande. Men så träffade han Merit, värderade sitt liv, ett ordförandeskap tar ju grundligt med tid och därför tog han till orda på ett möte:
– Jag avböjer att ta över som ordförande och skälet är kärleken!.
Mona Wahlgren och Bosse Svennerbäck har hela livet framför sig, även om de är till åren komna.
Nu tillbaka till Mona och Bosse och det där telefonsamtalet, det som så många ringt. Det första.
De tyckte om varandras röster, säger de, och de talade klarspråk från första stund.
– Vi behövde inte förställa oss, det var bara så rätt. Och jag var tydlig, jag vill inte vara en bland många, det förklarade jag tidigt, berättar Mona.
…och så möttes de till slut, på flygplatsen, det var den 20 september. Bosse kom där med sin öppna famn. Nervöst då också, och klockrent.
– Det finns en så ren och fin grundton. Vi har vårt bagage, som Bosse sa. Det är som det är, vår resa börjar där vi är nu, säger Mona.
Det där bagaget, att det inte fungerat tidigare, finns rädslan att det ska bära dit hän igen?
De ser på varandra där i lusthuset, nej, säger de. Nej.
– Tjafset finns inte. Ingenting sånt. Vi skojade om vem som ska flytta först, men ingen av oss ska flytta. Mona har sitt nätverk här, jag har mitt i Eskilstuna och Stockholm, så får det vara.
Lite tid tillsammans, mycket tid isär, eller hur?
– Det är kryddan, det, säger Bosse.
Hur då?
– De vanliga vardagsrutinerna är inte så spännande, de kan man sköta själv. Men när jag sätter mig på tåget i Eskilstuna för att resa till Gotland…då exploderar hela världen, det känns så fysiskt, i hela kroppen!
Mona nickar, håller med, glad också för att respektive ungdomar är glada för deras skull, Bosses barn har redan börjat skicka henne hjärtan trots att de aldrig mötts.
Herta-stranden, här lekte både Mona och Bosse som barn.
Dagen före den här intervjun har Mona och Bosse varit på nostalgitripp på Sudret där Bosse fått återse sin uppväxts marker. Vid Herta lekte de som barn, men aldrig tillsammans.
Några gånger, tror de, har de tidigare varit i samma lokal. Det var på danshaket Virveln på Norrmalm i Stockholm i skiftet 60-70-tal. Bosse trummade, Mona förlustade sig.
Nu stod de på Herta-stranden och kysstes.
– Och vet du, han kysstes så bra. Det funderade jag på i förväg, undrar hur han kysser? Jag blev inte besviken.
En gång var ni åldersunga, nu är ni plus 70. Finns det någon skillnad i kärleken?
– Både ja och nej, känslorna är lika starka, men man vårdar dem kanske bättre nu. Vi är försiktiga, rädda om varandra, säger Mona.
– …och man får lite mer ont i ryggen, säger Bosse med glimt i ögat.
Här är de nu, sent i livet, tack vara osynliga algoritmer. Så märkligt, Mona som inte ens lyft blicken efter en karl de senaste åren.
Fyllda av lust och beröring och att ta vara på tiden. Lägger inte energi på skit, relationsstatusen uppdaterad på Facebook och framtiden framför sig.
Vart det bär vet ingen, men de vet vad de vill. De vill vara i den trygghet de ser hos varandra och de vill visa andra att det egentligen aldrig är för sent.
Framförhållningen sträcker sig till nästkommande helg, nästa möte.
Eventuellt kommer de att fira nyår tillsammans, så långt har de faktiskt tittat. Men det beror på vad barn och barnbarn vill, de går ännu först.
– Ja, säger Mona. Det är våra respektive familjer som gäller, de har vi haft länge, även om det här är starkt är det ändå så nytt. Med tiden hoppas vi smälta in i varandra.
Men du, Mona, varför hörde du egentligen av dig om er historia?
– För att jag tycker den är så fin. Och för att visa att det finns många olika sätt att mötas på. Och också för att ge ett litet hopp till alla som längtar efter någon…när som helst kan kärleken slå till. Då gäller det, precis som jag sa förra gången, att våga säga ja! Dessutom lovade jag ju höra av mig när och om det sade "klick".