Fågelmarker och fågelminnen

Att läsa Jens Wahlstedts tillbakablickar från ett liv fyllt av fåglar och fågelskådning, har varit mycket roande. Han skriver personligt och intressant. Och han gör det trevligt och därtill, på ett sätt som gör att jag känner igen mig från mina första trevande försök i fågelmarkerna.
När jag läser om hans första besök vid Tåkern och Kvismaren, är det som om det var mina egna förstabesök på samma platser. Han träffade andra människor, men vi tycks ha upplevt samma saker, sett samma fågelarter, traskat på samma stigar och förundrats och glatts över allt vi såg och hörde.
Jens Wahlstedt har till sin hjälp med boken haft en av våra mest folkkära naturskildrare, konstnären och författaren Gunnar Brusewitz. Extra spännande är det att läsa om Jens Wahlstedts observationer av häckande blåkråkor på Fårö. Och Brusewitz bild gör hela berättelsen än mer exotisk.
Wahlstedts guide till blåkråkorna var Haldur Wigsten, som bjöd på både kaffekask och fina observationer. Det visade sig att fåglarna häckade blott 75 meter bort och kunde skådas från Haldur Wigstens stuga!
Jens Wahlstedt berättar från gömslet i en lambgift:
"Jodå, där kom en blåkråka singlande genom hagen och en färggrann juvel! Hon hade näbben full av insekter och flög rakt till boträdet framför vårt gömställe. Där försvann hon in i ett bohål till alla pipande ungar. Efter matleveransen kom hon ut igen och satte sig i en spretig torrtall femtio meter från boet. Genom kikarna kunde vi betrakta henne skimrande blågröna dräkt och rostbruna rygg medan hon putsade fjädrarna i solskenet."
Han noterar att denna vackra julimorgon nog hör till hans finaste fågelstunder i svensk natur.
Lyckans ost, de sista blåkråkorna häckade på Fårö 1967 och hoppet att de ska komma åter har minskat i takt med att fåglarna också blivit färre i Baltikum. Det betraktas ju som troligast att det var fåglar från Estland, Lettland eller Litauen som sökte sig nya revir på Fårö.
Jens Wahlstedt ägnar Gotland många sidor i sin nya bok och skildrar möten med fåglar och människor vid Paviken i Västergarn, Storsund i Gothem (som han tipsades om av Arvid Ohlsson), han skriver om Lina myr, Stora Karlsö, Faludden om möten med Lars Jonsson, och om en vandring på Stora Karlsö med Stellan Hedgren som kunnig färdledare.
Jag tycker mycket om tonen och tempot i Wahlstedts skildringar. Han skriver med stor närvarokänsla, något som blir extra påtagligt när han ger sig kast med att skildra miljöer man själv besökt.
Hans flyt med pennan matchas också väl av Brusewitz bilder i svartvitt och färg. Man förleds lätt att tro att de besökt alla dessa platser på samma gång, vilket alltså inte är fallet!
Boken är utgiven på Wahlström & Widstrand förlag.