Jag går ut hårt med intervjuns första fråga, bara några minuter efter att vi för första gången träffats:
Peter, vad är meningen med livet?
Vi ses i hans äppelträdsomgärdade lilla grå hus i Visby, sitter i stora svarta skinnfåtöljer i vad som uppenbarligen är tv-rummet och Peter -skärmflygaren, bågskytten, sopåkaren, motorentusiasten - höjer inte ens på ögonbrynen för den egentligen största av frågor.
- Meningen är att känna sig nöjd. Att vara glad, att ta vara på stunden...det som är precis nu känns väldigt viktigt.
Men så tänker nog egentligen alla, men hur gör man?
- Ja, du, det är inte lätt. Jag försöker prioritera mina barn och min idrott. Allt behöver inte vara perfekt här hemma...nej, barnen och idrotten, det är det viktiga, som får mig att må bra.
När han låg där på berghällen på Tofta, sönderslagen och med svårt att få luft, och ambulanspersonalen till slut kom fram. Den stunden, han minns den så tydligt ända hit.
Och när de sedan skulle skära loss honom från selen till skärmen han störtat med.
- Nej, för fan, skär inte sönder den, minns jag att jag sa. Den kostar 4000!
En av alla dessa märkliga tankar i krisens öga.
Peter Smedberg är, säger han, sopgubbe. Kör återvinning för Ragn-Sells från Gotlandshem och Riksbyggen, upp fem varje morgon sedan i väg med bilen.
Massor av plast, men ännu mer tidningar, 55 ton i månaden, det är många bokstäver, det.
Sen kommer han hem vid tre-tiden på eftermiddagen, fixar mat, vilar en stund och åker sedan och tränar bågskytte.
Se där, en vanlig vardag i livet.
Men så nära det var att det inte blev några fler vardagar för Peters del.
Referenserna försvinner
Vid 19-tiden den 19 juli 2007 störtade han med sitt skärmflyg vid klintkanten på Tofta skjutfält och förlorade så när livet.
Vi sitter i tv-rummet och Peter tar mig dit, till den där torsdagen när han skulle flyga "hang", det vill säga flyga på den luftvåg som bildas längs klintkanten.
En rutinerad skärmflygare, de två åren före hade han, säger han, flugit säkert 200 timmar.
Oftast över Dalhem, där han bodde då, med en liten motor på ryggen. 500 meter upp i luften är man fri som en fågel och ser vid klart väder Slite och Karlsöarna på en gång.
Egentligen är det märkligt att han började med skärmflyg, höjdrädd som han är. Peter minns sin första resa med flygplan, när han var 18 och skulle mönstra. Rädslan då, obehagskänslan på väg mot Bromma.
- Men det var en kompis, Per, som fick in mig på skärmflyg och det var en härlig känsla, även om motorn nog var lite för svag den gången och jag hängde på trekvart i selen, haha. Men sen fortsatte jag.
Och vad gjorde du med höjdrädslan?
- Det upphör när man kommer så pass högt upp, referenserna försvinner...det är inga problem.
Det tjuter inte i säkerhetskontrollen de gånger Peter ska resa med flyg.
De är av titan, alla skruvar och plattor han har inopererade i kroppen, vilket inte ger utslag på flygplatsernas röntgenutrustning.
Peter skulle strax avsluta flygningen för dagen, han hade flugit fram och tillbaka på 20-25 meters höjd utanför Blåhäll i trekvart och nu hade han barn att hämta i Västerhejde om någon timme.
Men just som han gick för att runda Stavklint och gick upp och tog höjd...
Tydligt före och efter
-...så fastnade jag i vinden som tryckte mig bakåt in över land och kommer man tillräckligt långt över land blir det nedåtvindar i stället...jag kämpade i flera minuter och försökte bara rädda situationen men så började skärmen slå och skrynkla ihop sig och sen dråsade jag i backen. Precis innan jag slog i så tog vinden tag i skärmen igen vilket lindrade fallet en aning annars hade jag nog inte suttit här i dag.
Vad tänkte du när du var på väg ner, minns du?
- Att det skulle gå åt helvete. Det förstod jag rätt tidigt. Nu kommer det att göra ont, tänkte jag.
Hur är den känslan, när man vet att nu...nu smäller det?
- Jag kan inte förklara...jag vet inte om jag tänkte så mycket. Jag försökte bara rädda situationen så gott det gick.
Det är tyst i det lilla huset, någon bil passerar på gatan, kaffebryggaren i köket gurglar; doft av bryggkaffe; "socker eller mjölk?".
Polaren Per såg kraschen från stranden. Han tog bilen, fräste upp och hittade Peter liggande på kalkstensberget.
Det var också han som fick lotsa ambulansen fram till rätt plats.
- De minuterna, när Per var i väg...de var de längsta i mitt liv. Min enda tanke, det enda jag tänkte på, var att inte somna. Jag får inte somna!
För att?
- Då hade jag inte klarat det. Jag hade svårt att andas och...nej, det var nog rätt nära.
Skadorna efter fallet: bäckenet sprucket, vänster arm av strax under axeln, samtliga revben på vänster sida av, punkterad lunga, inre blödningar.
- Först var jag glad att jag överlevt, sen kom de andra tankarna: men hur kommer livet att bli?
Röntgenundersökningen visade dock att ryggraden var hel. Vilken lättnad!
Sedan följde många operationer, två veckors sängliggande, ett halvår i rullstol och gåträning med kryckor innan han var tillbaka i livet.
När Peter Smedberg var 13 år dog hans pappa Helge, inte ens 40 år fyllda. Han jobbade på gården i Martebo, där familjen bodde då, fastnade med armen i ett transportband och tvingades amputera. Strax därefter dog han av en blodpropp i lungan.
Den händelsen har präglat Peter så till vida att livet inte är något att ta för givet.
Kanske därför han var så snar att svara på intervjuns första fråga och heller inte tyckte den var ett dugg märklig.
Jag frågar hur hans egen olycka påverkat honom som människa och han säger att han inte längre bryr sig så mycket om "sånt som inte är värt att bry sig om".
Men det är ju så lätt att falla in i gamla spår! Man har höga tankar om vad man ska ändra på, men så är människan av naturen bekväm.
- Nej, jag tycker inte det. Jag är så envis, jag har till exempel aldrig tyckt det varit kul att springa, men ändå satte jag som mål att springa halvmaran i Göteborg (21 km) och det gjorde jag i fjol. Och så sprang jag halvmaran i Stockholm på hösten av bara farten!
Vilken seger!
- Javisst, haha. Jag lägger större vikt nu vid att må bra. Och det blev en skjuts att satsa på bågskyttet. Jag hade skjutit förut men jag har aldrig tränat så mycket som efter olyckan.
Hur finns olyckan i din vardag i dag?
- Det försvinner mer och mer, så blir det ju. Men det finns ändå ett tydligt före och efter.
Har människor i din omgivning sett att du förändrats på något sätt?
- Jo, det var rätt kul, en kompis jag inte träffar så ofta var här och vi grillade och tog nån pilsner och så sa han, helt spontant: fan, vad du har ändrat dig!
Förstod du vad han menade?
- Jo...det gjorde jag nog, på sätt och vis. Det är lite med värderingar, att värdera det som verkligen betyder något.
Om du fick förändra en sak med dig själv, vad skulle det vara?
- Håret, svarar sonen Mattias som kommer ner för trappan och försvinner ut genom dörren; kompisar väntar.
- Ja, haha, håret, skrockar Peter. Nej, jag vet inte...jag har det rätt bra som jag har det.
Vad är det bästa som kommit ut av olyckan?
- Det bästa...? Att jag fick fortsätta leva. Det var ju första tanken, att det var skönt att jag överlevt, men sen, innan jag visste hur allvarligt det var, kom ju tankarna på vilket liv det skulle bli? Men det gick bra. Jag hade tur.
Känsloladdad flygning
Peter Smedberg ställde i somras upp i sitt första Island Games som aktiv, på Isle of Wight.
Han kom på 14:e plats i bågskyttetävlingen, något sämre än han hoppats. Men bra ändå, men tanke på att han faktiskt kunde ställa upp.
Skärmflygningen har han inte lämnat. Men första flygningen två år efter olyckan var känsloladdad.
Oron kom tillbaka när han skulle ta mark där i Dalhem, men allt gick bra. Peter bromsade in och gjorde en perfekt landning.
För skärmflygning är ju, säger han, egentligen inte särskilt riskfyllt, olyckorna är få. Inte farligare än att köra rally, som har gjorde när 80-talet var ungt. Och att bränna runt på en toktrimmad Crescent Compact i tonåren är nog egentligen det mest farliga han gjort i livet.
* * *
Vi går ut bland äppelträden sen. Jag frågar om han har någon skärm hemma som kan vara med på bild.
Det har han, i en trunk i bilen. En ny skärm.
- Den gamla har jag inte använt sedan olyckan, säger han.