I lägret förbereder man sig för nästa flygning. Eller återhämtar sig från förra.
Fallskärmshopparna seglar fram som färgglada siluetter på himlen. Så småningom landar de på flygfältet intill lägret på Hangarvägen. Här bor folk i tält, äter pizza och förbereder sig inför nästa hopp. Vissa hoppar så mycket som tio gånger per dag.
Sebastian Sprill jobbar med fallskärmshoppning året runt. Nu har han åkt hela vägen från Kristianstad, tillsammans med Skydive Skåne, för att slå sig samman med gotlänningarna i Gotlands Fallskärmsklubb. Sebastian tycker att alla borde testa på att hoppa fallskärm. Att man är höjdrädd är inget problem, menar han.
– När man väl är där uppe är man redan så långt bort att ens avståndsbedömning slutar fungera. Man måste bara sätta sig i flygplanet, sen vågar de allra flesta hoppa.
Sebastian och My Sprill arbetar med fallskärsmhopp året runt.
GT får också ta sig en tur upp i det blå. Tillsammans med pilot Patrick Pagden lyfter flygplanet och Visby förvandlas till en leksaksstad intill det kristallblåa vattnet. Patrick pekar ut genom fönstret. Där borta ligger Öland. I går flög de dit så att fallskärmshopparna fick landa både där och på Gotland samma dag.
– Man skulle kunna tro att det är Västindien när man ser vattnet såhär uppifrån. Det finns sämre vyer om man säger så.
"Det finns sämre vyer" säger piloten Patrick Pagden och blickar ut över Gotland.
På marken igen har Annika Lindh satt på sig sin overall. Första gången hon hoppade var år 1985. Under några småbarnsår blev det ett uppehåll men nu är hon tillbaka igen. Barnen har växt upp och själva börjat med fallskärm.
– Det går inte riktigt att beskriva. Jag mår så bra av det bara. Om man någonsin har känt att ”det där borde jag prova” så tycker jag verkligen att man ska testa.
Annika måste gå och prata ihop sig med gänget som ska hoppa tillsammans. De lite mer erfarna hopparna skapar olika formationer tillsammans i luften innan fallskärmarna vecklas ut.
Annika Lindh hoppade fallskärm första gången 1985 men har fortfarande inte tröttnat. "Jag mår så bra av det".
Unn Dahlman tillhör däremot skaran som hoppar så kallat ”tandemhopp”. Då hoppar man tillsammans med en instruktör som ansvarar för att fallskärmen vecklas ut som den ska. Första gången Unn hoppade fallskärm var i förrgår men hon är redan frälst. I dag är hon tillbaka för att hoppa en andra gång.
– Det var det bästa jag gjort så nu är jag här igen, jag blev helt hooked. Det var som att kasta sig ut och sväva som en örn, det var så himla vackert. ”Jag vill aldrig landa” var det enda jag tänkte.
Unn Dahlman hoppade första gången i förrgår. Nu är hon redan tillbaka. "Det var det bästa jag gjort"