Familjen började om på Bingebyområdet

- Åh, Rädda barnen är bra och Kerstin... Kerstin är jättesnygg! Nej, vänta... säger Rahim Almandawi och skrattar.
- Jättesnäll, menar jag!
Svenska språket är rätt svårt. Det tycker han fortfarande, efter drygt två år i Sverige.
- För mig. Gammal. För dem enklare, säger han, skrattar igen och ser på sina barn.
Jo. 13-åriga sonen Majid, som varit i Sverige i tio månader, pratar nästan osannolikt bra svenska. Under intervjun fungerar han lite som en tolk, fyller i luckor och översätter fritt mellan arabiska och svenska, till hjälp för både mig och den övriga familjen: Rahim, mamma Miaad, 38 och syskonen Linda, 17, Yaha, 15 och Anas, 10.
GA träffar dem inledningsvis i sällskap med just Kerstin Blomberg, ordförande och starkt drivande kraft i Rädda barnen på Gotland. Hon träffar personligen varje flyktingfamilj som kommer till ön och rekommenderade just den här, när vi sökte en som "kommit på plats".

Men, vi börjar med att backa tillbaka ett par år.
Den 17 januari 2007 - Rahim minns dagen som i går - kom han till Sverige, efter en olaglig resa från sitt hemland Irak.
Vägen mot den nya framtiden banade han genom att låna 20 000 dollar, ungefär 180 000 kronor, från släktingar.
- Jag ska betala tillbaka dem, säger han och ler, milt men övertygande.
Hans tacksamhet är tydlig. Dels över släktingarna som gjorde resan möjlig, dels över hans och hans familjs nya liv i Sverige.
- Åh, här är bra! Jättebra. Lika för alla. Lugnt och fint. Nu vill jag lära mig svenska och jobba. Med vad som helst. I Irak var jag guldsmed med egen butik och elektriker. I Stockholm var jag målarlärling. Jag vill inte sitta stilla och vänta.
Miaad säger likadant. Lära sig svenska och sedan jobba. Det är det enkla, men inte helt enkelt genomförbara, målet.

Lätt trodde de inte det skulle bli heller, att lämna sitt hemland och börja om från början i en annan kultur. Men att det skulle bli bättre, det var de övertygade om. Och de såg fram mot att upptäcka allt det nya.
Därför, berättar Rahim, blev han förvånad och bekymrad när han för ett par år sedan kom ensam till Sverige och via Migrationsverket slussades ut i samhället. Han, som merparten av de asylsökande, hamnade i utkanten av en storstad.
- Stockholm var som Bagdad - särskilt Södertälje! Bara invandrare. Ingen... ingen... vad heter det?
- Integration? föreslår jag.
- Ja, integration!
Han berättar om den religiösa segregation han och hans familj upplevde i Irak, eftersom de inte är muslimer utan mandeer.

Mandeismen är en till stora delar filosofiskt och kristet grundad trosuppfattning, som av och till inte erkänts av islamiska länders ledande institutioner. Det har bland annat inneburit att mandeers äktenskap inte godkänts och att deras barn setts som utomäktenskapliga.
Enligt Rahim fanns det förr 75 000 mandeer enbart i Bagdad. I dagsläget finns omkring 300 kvar, säger han. Exakt vad familjen utsatts för får jag inte fram - mer än att barnen de tre sista åren i Irak inte kunde gå i skolan - men Rahim berättar att situationen i Saddam Husseins spår blev allt mer ohållbar.
Enligt FN:s flyktingkonvention, som Sverige åtagit sig att följa, ger förföljelse på grund av exempelvis religion, ras och sexuell läggning tillräckliga rätt till asyl. Att Sverige är fredligt och tolerant fick Almandawis tidigt höra, när de började fundera på att emigrera. Här har dessutom en person som beviljats uppehållstillstånd rätt att ta hit sina anhöriga och, via Migrationsverket, se till att även de får uppehållstillstånd. Så så blev det.
Först kom Rahim, i april 2008 resten av familjen. En månad senare flyttade de till Gotland och sitt nya hem på Irisdalsgatan.
- Varför Gotland? Vi fick ingen bostad i Stockholm och vi ville ha en lugn start för familjen. Gotland verkade bättre, förklarar makarna.

Jag frågar familjemedlemmarna om deras nya liv. Mitt i den nya vardagen, vad är viktigt?
Miaad, 38: Jag vill lära mig bra svenska.
Majid, 13: Jag går i skolan varje dag, inte lördag och söndag. Jag tycker om att studera. Jag vill lära mig bra svenska. Jag vill stanna - här är bäst för mig.
Linda, 17: Jag tycker om Gotland på sommaren, inte på vintern. Kallt! Vad jag vill bli? Läkare.
Rahim, 41: Visby är en lugn och fin stad. Jag tycker mycket om att sitta och titta på havet. Här är snälla människor, inte som i Stockholm.
Anas, 10: Jag tycker om Rädda barnen. Att göra saker där.
Yaha, 15: Jag spelar fotboll med Visby AIK. Jag är målvakt, det är det jag vill bli också.

De skrattar mycket, pratar i munnen på varandra och berättar att de alla tycker om att sjunga - Miaad sjunger gärna i bastun efter gympan med Rädda barnen - och att Rahim tycker om att utsätta familj, vänner och grannar för olika former av spex.
- Som dolda kameran, du vet! säger han och skrattar.
- Du är busig, konstaterar jag.
- Busig? säger han frågande.
Vi bläddrar i det svensk-arabiska lexikonet, så skrattar Rahim högt.
- Ja, ja. Busa!

Med risk för att krysta fram ett solskensexempel på svensk integration, så är det lite så det känns. Kanske har det mest av allt att göra med att Rahim, Miaad och vart och ett av deras fyra barn tycks ha ett öppet förhållningssätt till tillvaron.
Äldsta dottern heter exempelvis Linda, "för att det är fint och för att arabiska namn inte alltid är det", och Rahim drömmer om att byta sitt eget namn, kanske till det bibliska Daniel som han tycker mycket om. Apropå fördomar så poängterar Rahim att han inte vill styra och ställa över sin familj.
- Jag kan inte säga "nej nej" till dem, varför? Det vore fel om jag skulle bestämma allt. Min familj kan göra allt - om de själva vill.
- Se, säger han och pekar på tonårssonen Majid, vars mörka lockar gott och väl räcker ned till axlarna.
- Det skulle aldrig ha gått i Irak. Där ska män och pojkar vara kortklippta - och män ska ha skägg. Här är vi som vi vill.