Familjen på luffen

Familjeliv och två barn senare hittade jag precis samma känsla i Italien. Men resan dit var lång.

För några år sedan fick vår äldsta dotter diabetes. Då var några timmars permission från lasarettet fylld av skräck. Därför kändes vår resa delvis som ett segertåg ner genom Europa. Att bemästra sjukdomen och klara allt på egen hand var härligt. Redan på Centralen i Stockholm la sig faktiskt friden. Tåg är oerhört avkopplande.

Målet vi hade framför oss var Cinque Terre, en vild kuststräcka mellan Genua och Toscana i norra Italien. Cinque Terre är nationalpark och sedan 1997 världsarv, bestående av fem små byar som klättrar på klipporna som dödsföraktande störtar ner i Medelhavet. På 1700-talet hemsöktes området av pirater men idag är Cinque Terre ett populärt resmål för vandrare från hela världen.
På internet hade vi hittat staden Levanto, omskriven av Stig Trenter och semesterort för kulturpersonligheter från hela världen. Staden har 6 000 innevånare, men sommartid invaderas staden av uppemot 50 000 turister!
Därför valde vi medvetet försäsong. En vecka innan midsommar har ännu inte den största tillströmningen av turister satt igång. Efter diverse mejlkonversation med olika hotell och pensionat hittade vi Villa Clelia. Ett äldre par bor i vad vi närmast skulle likna vid ett mindre palats. Villa Clelia drivs av paret Maria Antoinetta och Fulvio Olivi. De har på en lummig innergård byggt upp olika uthyrningslägenheter. Men högst upp i fastigheten, som till stor del förstördes av bomber under andra världskriget, finns en vindsvåning. 5 800 kronor för fyra personer i en vecka verkade rimligt. Då ingick signore Fulvio, nästan som privatchaufför.

Lördag den 18 juni klev fyra förväntansfulla gotlänningar på X2000-tåget i Stockholm mot Köpenhamn. 2:a klass och fönsterplats var en upplevelse för tjejerna som hittills bara åkt Tomtetåget i Dalhem. Till Danmark visade det sig vara betydligt längre än till Stora Eken. Men alla tvivlande röster som ifrågasatt vårt beslut att tågluffa med en sju- och en tioåring föll nu fort på skam. Hela familjen älskade att åka tåg! I bil är man instängd och blir lätt åksjuk. Flyg går fortare, men att genom ett tågfönster uppleva Europa är en svårslagen resa.

Vi upptäckte fort att noggranna förberedelser och inköp av ryggsäckar var värt pengarna. En envis sjuåring orkar faktiskt bära det mesta som behövs på en tågluffning på sin rygg. Hellre färre plagg och en påse tvättmedel än överlast och kläder som aldrig kommer att användas. Öresundsbron och ner genom tunneln under Kastrup, snart stod vi på perrongen i Köpenhamn. Vi trängde oss fram med vårt pick och pack bland andra backpackers och köpte varsin hamburgare. Danskan må vara ett grannspråk, men ack så svårt att förstå. Det blev inga dubbelburgare, utan istället dubbelt så många hamburgare. Men snart skulle menyn bytas mot oanade kulinariska höjder.


Nattåg med liggvagn, så kallad couchette, är suveränt. Sova ska man ändå göra, och den extra kostnaden för sovkojer är mycket billigare än att bo på exempelvis vandrarhem. Som två ekorrar äntrade tjejerna sina sovbritsar uppe under taket. Världen är så mycket större än de kunnat tro. Att gå och lägga sig i norra Tyskland och vakna upp efter en hyfsat god natts sömn, fortfarande kvar i Tyskland är lärorikare än någon lektionstimme i skolbänken. Vi passerade gränsen mot Schweitz och bytte tåg i Basel. Närheten till ännu snöklädda toppar i Alperna kändes, vi var klädda i kortbyxor och längtade nu efter medelhavsklimat. Med bedårande utsikt satt tjejerna som klistrade vid fönstret under nästa etapp. Ner genom bergsmassiv nådde vi Lago Maggiore. Plötsligt fick någon syn på en palm. Och apelsiner.
- Pappa, det här var det bästa i mitt liv. Bättre än att fylla år, utbrast sjuåringen.
Resan hade knappt börjat, men var redan succé. Vi var på rätt spår.

Milano Centrale och piazzan utanför lockade till promenader. Men snart var vi tvungna att hitta rätt tåg för den sista sträckan till Levanto. Platsbiljetter på tåg 679, vagn nio. Kruxet var att tågsetet bara hade åtta vagnar! Italienska konduktörer ska man ta på största allvar. De är myndighetspersoner, ofta med en bister uppsyn under den svarta skärmmössan. Efter vissa kontroverser stuvades vi in i en kupé i vagn åtta. Klockan 21 på kvällen, dagen efter det att resan på förmiddagen startat i Stockholm, klev vi trötta men välbehållna av på den tvåspåriga perrongen i Levanto. Familjen Olivi hämtade oss med bil och skjutsade oss till vår våning.

Efter en natts sömn var det märkligt att ha "fast mark" under sina fötter. Kroppen vänjer sig fort vid skakandet på ett tåg, men tröttheten kommer efteråt. Vi drog undan de tunga träluckorna utanför vårt fönster. Hänförda blickade vi kisande mot morgonsolen utanför. Levantos låga stenhus i persikofärger med palmer och smala gränder var bland det vackraste jag sett! Varje timme slog byns kyrkklockor medan vespor tävlade om uppmärksamheten. En snabb frukost och snart stod vi på huvudet i Medelhavets salta vatten.

Dagarna i Italien fylldes av kortare små upptäcktsresor. Med Levanto som bas tog vi Trenitalias grönvita slitna, men väl fungerande lokaltåg. Byarna Monterosso, Vernazza, Corniglia, Manarola och Riomaggiore har alla sin personlighet. Byarna binds ihop med smala vandringsleder. Slingrande på klippkanten bjuder de besökaren på en otrolig utsikt. Kaktusar och enorma aloeveraväxter ger en exotisk prägel. En tidig morgon såg vi på avstånd delfiner jaga i ytan.

Resans höjdpunkt, byn Manarola och vandringsleden Via dell´Amore, är som en saga. Här är stigen bred och EU-pengar har satsats på räcken och handikappanpassning. Barnvagn eller rullstol är inget problem. Kärlekspar har som tradition att tillsammans låsa fast ett hänglås, varför tusentals lås fyller räcken, stolpar och en och annan kaktus. Vi hade inget lås, men gjorde slag i saken och bytte efter femton år tillsammans förlovningsringar. Detta firades med lunch på en restaurang vid vandringens slutmål i byn Riomaggiore. I Italien är det aldrig längre än någon kilometer till en Pasta Frutti di Mare. En vagn rullades in med ett enormt fat fyllt av spaghetti, bläckfisk, musslor och hela snäckor. En flaska vitt till oss, och en vilt flirtande kypare gav barnen all uppmärksamhet. Att resa med barn är så enkelt! Med två småtjejer möts man av ständigt leende damer och hjälpsamma italienare.

Men se upp, i det avslappnade semestertillståndet lurar faran runt hörnet. En dag var plötsligt Trenitalias biljett mycket mindre. Väl ombord kom konduktören. Inte visste vi att den typen av biljett måste stämplas i en gul maskin på perrongen. Nu hotade den barska konduktören med dryga böter. 50 euro, 500 kronor per person! Efter viss diplomati kom vi undan med blotta förskräckelsen, 200 kronor fattigare.

I Italien är det mesta snyggt, så också kläder och mode. En dag tog vi tåget de knappa nio milen in till Genua. Från Statione Brignone till Piazza Ferrari går stråket genom stans flottaste shoppingdistrikt. Prisvärda skjortor, klänningar, herrkostym och barnkläder blev fina reseminnen.
Men den härligaste upplevelsen var ändå akvariet i Genuas hamn. Aquario Village består av enorma vattentankar och rum med delfiner, hajar och rockor. I en gigantisk glasbubbla inte olik Globen i Stockholm kan besökaren vandra genom regnskog och tropiska fågelarter. Genua är verkligen en pärla att återkomma till.

Efter en fantastisk vecka vid Medelhavet var det en sorgsen skara som en tidig morgon skjutsades tillbaka till tågstationen av Fulvio Olivi. Arrivederci Italia!
Men äventyret var inte riktigt över. Via Parma och Reggio Emiliadistriktet nådde vi Bologna. På spåret mot Verona gick tåget allt saktare. Det visade sig vara brist på elektricitet. Med 35 graders värme utanför kupén la all luftkonditionering av. Hettan var olidlig och syret nästan slut. Oändligt sakta rullade vi norrut genom alper och tunnlar. Med bara minuter till godo hann vi kraftigt försenade ansluta till nattåget i München.

Tre kilo parmesan och pecorino har räckt länge i kylskåpet. Men saknaden av goda glassar och italienska gelaterior är stor. Att ta familjen på luffen var både enklare och godare än någon på förhand kunnat ana. Visst är det möjligt att ta tåget till Thessaloniki, och går inte båten därifrån ut till den grekiska ön Fhassos? Äventyret fortsätter.