Ett källar-rum i Visby en tisdagsmorgon i oktober. Yogi-teet framdukat, värmeljuset vid prydnads-buddhan tänt, en stjärna i metall, sikhernas symbol, som blänker till i ett solstråk genom rummet.
Jag i soffan, Haridev på en kudde på golvet.
Trots att det är relativt tidigt är hennes andliga praktik redan gjord. Hon vaknade mitt i natten och tog en stunds meditation då.
Det innebar att hon fick sovmorgon ända till sex. Annars är hon ibland uppe vid sitt altare redan klockan fyra.
Det här ska bli en intervju om hennes livs resa, genom det djupaste svarta till det ljus hon lever i i dag. En tioårig färd genom kaos.
Men för att börja med den vanligaste av frågor: hur mår du?
- Jo, jag mår väl bra.
Hur bra?
- Väldigt bra, haha. Jag är i livet, även om det går upp och ner, men kärnan och grunden är väldigt bra, faktiskt.
Brukar du ta det långa svaret när folk hälsar med den frågan?
- Ibland gör jag nog det...jag jobbar som yogisk terapeut och har en viss känsla för hur folk mår och många mår dåligt i dag. Många rasar djupt ner, jag känner in sånt. Många har inte nått in till den rikedom i sig själva som jag fått lov att göra.
Det tog stopp vid 25
Haridev Kaur växte upp som Ann-Sofie i Visby och på Fårö.
För fyra år sedan vigde sig hon sig till sikh i Tullinge, där landets största sikhiska tempel finns.
Hon är i dag en av runt bara 10-15 svenska invigda sikher.
Vi ska ta oss igenom en storm av känslor, av viktpendlande och utnyttjande, men först tillbaka till alltings början.
Haridev berättar om en tyst och tillbakadragen tjej som blev mobbad för att vara tjock. Men i tonåren var det som om en bomb briserade inom henne:
- Jag började röka och dricka, sniffa bensin, hänga med värstingar, var med när de gjorde olika brott. Jag gjorde inte så mycket själv, men jag var med i de sammanhangen. Det var mycket revolution, de åren.
Nu så lång tid efteråt, hur tänker du kring det nu? Vem var du?
- Jag vet inte, det hörde väl till, det skulle väl vara så. Och jag var definitivt inte lycklig där inne.
Snarare var det mesta svart och turbulent och Haridev försökte, säger hon, ta livet av sig, hon skar sig och använde tabletter.
Var det ingen i din omgivning som märkte något?
- Kanske, jag vet inte. Men jag var alltid bråkig och kaotisk, samtidigt inåtvänd och tyst. Fast inom mig fanns ändå en envis överlevnadsvilja...jag hade vissa friställen, även om de var få.
Var kom ditt kaos ifrån?
Haridev sitter på sin kudde, har lagt fram några foton på bordet av sig själv i 20-åren, en rejält kraftig kvinna med långt svart hår.
- Ja, du...när jag var 25 sa det bara stopp! Jag hade gått igenom perioder med panikångest, försökt ta livet av mig, hetsbantat, gått upp och ner i vikt...nu vägde jag 125 kilo och en röst skrek i mig att "nu måste jag göra något annars kommer jag att dö".
Resan hade börjat, den mot ett värdigare liv, och mot en speciell kille som hon var kär i.
Men än hade Ann-Sofie ingen aning om vilken helvetestripp det skulle bli.
Haridev är öppen, berättelsen rinner ur henne, hon skrattar ofta, säger med glimten i ögat:"varför kan jag inte få vara NORMAL!"
- Det är så krångligt att följa sitt hjärta som jag gör. Jag kan vakna en morgon och känna att i dag måste jag gå en pilgrimsvandring till soptipps-toppen. Så tar jag min stav och går.
Och hon som gärna skulle velat vara hemma och bara laga mat!
Hon bodde i en av Stockholms söderförorter då. Vid ett tillfälle, på en mässa, blev hon spådd i kort om sin framtid och fick veta att det blir en kamp, men hon kommer att födas på nytt och få uppleva den största av kärlekar.
Och det kom att bli en kamp.
Nycklar till det förflutna
Haridev tar mig med in i den ångest som höll henne tillbaka från det liv hon visste att hon rymde.
Hur hon rasade i vikt, hur hon isolerade sig, skärmade av vänner och familj, hon tar mig till panikångestattackerna där hon låg på golvet och grät, skrek och kissade på sig.
Till frossbrytningarna i den späda kropp som rasat från 125 kilo till bara 45, till ilskan, till misshandeln av sig själv, till ropen på hjälp, att få någon enda att prata med men där, som hon upplever det, ingen lyssnade.
- Jag blev aldrig förstådd, jag befann mig i ett konstant rädd-tillstånd och var väl heller inte så kommunikativ.
Den där spådomen hjälpte henne under hela den perioden. När hon låg på golvet och väntade på att dö, under dagarna av smärtattacker vrålande från sitt inre, när hon blev vräkt för att hennes nattgråt störde grannarna...
- ...då tänkte jag på vad jag fått höra, att jag skulle möta den största av kärlekar, det höll mig uppe, säger hon.
Det var den där vräkningen som gjorde att Haridev tvingades flytta tillbaka till Gotland i början av 2006, vilket i sin tur ledde till kuratorsamtal och att alltings onda rot till sist blev synlig.
De utnyttjanden hon råkat ut för utanför familjen i den tidiga barndomen, de hon inte kan bevisa men som är så sanna, så närvarande, så påträngande för henne själv; lukterna, bilderna.
Haridev bär turban som en av fem attiraljer en sikh alltid bär med sig.
Sikherna menar att kraften (Gud) är densamma för alla, men att människor vänder sig till den på olika sätt. Alla välkomnas till sikhernas tempel.
- Men det händer att jag släpper ut håret, om jag ska på nån rockfest, till exempel.
Hetsätningen, den som startade när hon återvänt till Gotland, yttrade sig som "bar-rundor" där hon tog sig från affär till affär och köpte socker; kakor, glass, godis.
En så stark störning var det, säger hon. Som ett missbruk. Men samtidigt kämpade hon för att försöka hålla det i schack. För att alla år av kamp inte skulle vara förgäves.
- Och när det första övergreppet kom till ytan upphörde missbruket. Efter en tid kom det tillbaka, jag vräkte i mig kakor igen...tills nästa övergrepp kom fram. Kuratorn gav mig nycklarna till mitt förflutna och så där höll det på i två år. När sockersuget kom tillbaka visste jag att nåt mer ville ut.
Till slut, efter så många års försök att bli fri, orkade hon inte mer.
Hon packade sin trunk och gick St Olofsholms-leden, för att få ro. Hon skrattar åt sig själv, hur hon gick vilse, föll ihop på marken och grät.
- Men då, när jag låg där...det var som en unken känsla som lämnade mig, och jag visste att allt äntligen var över, det som så många sagt inte går att läka!
Du minns känslan så tydligt?
- Ja...som en demon som lämnade mig. Om jag inte tagit mig igenom de här tio åren hade jag varit missbrukare av något slag i dag. Eller död. Nu har jag byggt upp ett liv igen och har det här lugnet och den här lyckan inifrån, det kan komma över mig var som helst, i kyrkan, på Friskis, på Willys...
Under dessa år har Haridev genomgått en såväl fysisk som andlig metamorfos, hon har vigt sig till sikh och praktiserar soka gakkai-buddhism.
- Det var inget aktivt sökande, inte mer än att jag tror att alla människor söker efter sig själv. Det andliga uppvaknandet kom på köpet, kan man säga.
Du inledde din resa för en speciell killes skull, sa du. Vet han om det?
- Haha, jo, jag känner honom och jag blev kär och så, men det jag upptäckte var att det egentligen inte var honom jag sökte utan mig själv.
En ny identitet
Och hur var hon, den du fann?
- Så mycket bättre än jag trodde!
Den Ann-Sofie som fanns en gång, har ni någon kontakt?
- Jo...jag börjar hitta tillbaka, tror jag. Jag ville tränga bort henne ett tag, men nu vill jag nog omfamna henne i stället...men allt det gamla som gjort så ont finns kvar som ett sår, det gör det.
När jag frågar på vilket sätt Haridev är alldeles vanlig säger hon att "jag är nog inte det". Hon är mer och mer i livet, men alltid med det perspektiv hon fått genom sin resa.
- När Dalai Lama talar om lycka så tror jag det är den lycka jag känner. Ett lugn. Att ta till sig livet som det kommer och inte hänga upp det på yttre detaljer, att vara i nuet.
I tre och ett halvt år har Haridev varit just Haridev, namnet registrerat hos Skatteverket. Hon kände att hon skulle byta till det andliga namn hon fått av en yoga-guru flera år tidigare.
Hon hade levt som två personer i flera år, under ständiga konflikter. När är jag Ann-Sofie? När är jag Haridev?
Skiftet har heller, förstås, inte varit lätt för hennes omgivning. Många har hon fått lära känna igen, på nytt.
- När det varit så förvirrande för mig själv måste det så klart vara det för andra människor. Men de kallar mig Haridev nu och det är så himla härligt.
Det där med identitet. Du hade en identitet som den "tjocka tjejen", sådant brukar sitta kvar.
- Det där är jättejobbigt...jag var den tjocka och inåtvända som ingen ville ha och det kan sitta som ett järngrepp. Fortfarande. Jag får verkligen kämpa med att killar tittar på mig nu...jag vet inte om jag någonsin vänjer mig.
Nu har vi mest sett bakåt. Om du tittar framåt...vad drömmer du om?
- Ett jobb jag tycker om och en kille att älska...det är nog min högsta dröm. Det har inte kunnat funka förut, men...ja, nu tror jag faktiskt det går.