Får jag se mitt barnbarn växa upp?

Förmodligen var det Rosa bandet-kampanjen i oktober som fick mig att tänka till. Jag kanske skulle undersöka mina bröst? Det var länge sedan.
I badet på kvällen upptäckte jag knölen direkt. Den kändes som en liten hård vindruva.
Det var fredagen den 31 oktober. Helgen blev lite orolig.
På måndagen ringde jag Bröstmottagningen på lasarettet och fick komma direkt.
Sjuksköterskan undersökte mig och kunde bekräfta knölen.
- Inom tre veckor ska du på mammografiundersökning, ultraljud och ta vävnadsprov, sade hon.
Tre veckor kändes för länge.

Högljudda protester
Fredag den 14 november var jag kallad till mammografi. Resultatet var bra, jag var frisk och kunde gå hem, sade sköterskan.
Men, ultraljudet och vävnadsprovet då? Just denna dag gick rutinerna snett på röntgenavdelningen och jag skickades hem, gråtfärdig. Trots högljudda protester fick jag inte träffa läkaren.
Helgen var orolig. Något var fel och jag kunde inget göra.
På måndagen ringde jag Bröstmottagningen igen och fick omgående en ny tid för ultraljud och vävnadsprov, dagen därpå.
Så torsdag den 20 november kom analyssvaret från Karolinska sjukhuset och jag fick beskedet några timmar senare att de funnit cancerceller i mitt bröst.
Läkaren förklarade att min knöl, numera en tumör, inte var särskilt stor. Jag fick höra att cancer är en mycket individuell och komplex sjukdom. Därför utreds varje kvinna noga och det är svårt att uttala sig generellt om sjukdomsförloppet.
Men hon sade att de hade en plan för mig. Operation den 2 december, analysen av tumören klar strax före fjärde advent, besked om efterbehandling i januari.
Jag grät när jag cyklade hem.
- Är du glad eller ledsen? ropade min man från övervåningen när jag öppnade ytterdörren hemma.
Sedan kom tröttheten och ännu mer tårar. Släkt och vänner ringde hela kvällen, men jag orkade knappt prata.

Strålbehandling
Natten blev svår och lång. Jag kunde bara sova stundvis. Tankarna for. Mitt lilla barnbarn, får jag se honom växa upp? Är cancern ärftlig? Är den farlig för min dotter? För mina systrar?
Bilderna i huvudet av min mamma, som fick bröstcancer i 50-årsåldern och dog av den tre år senare. Men det var länge sedan, det var 70-tal.
Onsdag den 26 november hade jag ny tid hos kirurgen.
Hon berättade att efterbehandlingen kan ta tid. Strålbehandling under några veckor blir det i Stockholm. Om jag ska ha cellgiftbehandling får jag den i Visby. Tredje alternativet är hormontabletter under fem år. Allt beroende på vilken sorts cancer jag bär på.
Stämningen i mottagningsrummet var avspänd och jag kände mig väl omhändertagen.

Måndag den 1 december, dagen före operationen, måste jag ta färjan till Karolinska i Stockholm för att i bröstet få en spruta med ett radioaktivt ämne. Detta ska söka sig till en lymfkörtel, som kan skvallra om huruvida cancern har spritt sig. Meningen är att denna körtel ska opereras bort samtidigt med tumören.
Men så blir det inte.