Hjalle Grönberg Andersson och Roine Andersson demonstrerar en av bastutunnorna som står på gården. De funderade på snickra dem själv, men i slutändan blev det en importlösning. Numera hämtas tunnorna från Litauen.
Mot slutet av intervjun med Roine Andersson, 63, säger han något som många föräldrar skulle skriva under på.
– Fan, man vill ju föra sina kunskaper vidare och hjälpa ungarna så att de klarar sig själva. Och där får man väl säga att vi lyckats.
Föremålet för den faderliga stoltheten är Hjalle Grönberg Andersson, 25, som sitter tillbakalutad i Roines soffa hemma på Hemse.
I fjol tecknade de firma: Gutebastu, som importerar bastutunnor från Baltikum och säljer på Gotland. Det var företagsidén, men det fanns andra bevekelsegrunder också.
– Vi ville skapat något tillsammans. De gånger vi kommer överens bäst, det är när vi har något gemensamt projekt, när vi stått och snickrat till exempel. Sen kände vi att kontakten blivit lite knackig sen jag flyttade till Åre för 15 år sedan, säger Hjalle Grönberg Andersson.
Inte ens när båda bodde på Gotland hann de ses särskilt ofta.
– Ja, ungarna såg man tyvärr inte så mycket av. På den tiden fiskade jag. De sov när jag åkte hemifrån och sov när jag kom tillbaka. Och senare när fisket blev dåligt och jag började handla i Lettland istället, då var man också borta en hel del, säger Roine Andersson.
Han reste till Lettland första gången 1991, samma år som landet blev självständigt. En ren nöjesresa, men det var där fröet som skulle växa till Gutebastu såddes.
Lettland blev självständigt 1991 i samband med Sovjetunionens sammanbrott. Här rivs en Leninstaty i Riga.
– Allt var så billigt där på den tiden, och det var inte många som vågade göra affärer i Baltikum. Så det blev att jag åkte dit regelbundet och samlade på mig byggmaterial, fönster, pannor och annat som jag tog med mig och monterade hemma på Gotland, säger Roine.
– Kulturen där var ganska speciell. Det fanns till exempel en idé om att en affär inte är klar förrän man druckit två glas brännvin tillsammans. Då pratar vi hela dricksglas. Hade man tre sådana affärer på samma dag kom man knappt ihåg efteråt vad man köpt.
Under en vistelse i Kolka för fyra år sedan fick han syn på en rad små tunnformade övernattningsstugor med utsikt mot havet.
– Jag blev eld och lågor och tänkte: En sån måste vi bygga hemma. När vi var klara ställde vi ut den här på gården. Ingen ville köpa den, men det var säkert hundra som knackade på och frågade om vi sålde bastur i samma stil. "Ja, då är det väl bastur vi ska satsa på", sa vi.
Far och son Grönberg Andersson hade hittat sitt gemensamma projekt, det som skulle föra dem närmare varandra. Då hände något som ingen av dem hade förutsett.
I mars 2021 fick Roine veta att han led av bukspottkörtelcancer. Två månader till ett halvår, så lång tid hade han kvar att leva, berättade läkaren.
– Vi insåg att om vi ska göra detta, måste vi göra det nu. Tanken var nog redan från början att det här skulle bli Hjalles företag, men det tar tid att sätta sig in i allt. Det här är erfarenheter och kontaktnätverk som jag byggt upp under 30 år, och allt det skulle han lära sig på mindre än ett år. Då lade vi en växel, säger Roine, som blev sonens mentor, i den mån han orkat.
Hjalle Grönberg Andersson och Roine Andersson – här med följeslagaren Dodi – borde ha setts mer under uppväxten, det tycker båda. "De sov när jag åkte hemifrån och sov när jag kom tillbaka."
Utmaningarna för arvtagaren – som inte hade några tidigare erfarenheter av företagande – blev många. Språket var en.
– Det är fortfarande lettiska, litauiska och ryska som gäller om man ska kommunicera med tillverkare och chaufförer. Jag har till exempel fått översätta mejl till ryska. Det gick bra, tror jag, men sen kom svaret. På ryska. Då sitter man där som ett frågetecken, säger Hjalle.
– Sen är det en ganska hård jargong där nere som man fått lära sig hantera. Om man inte står på sig blir man överkörd.
Och svårigheterna tar inte slut när tunnan rullats ut på gotländsk mark.
– Då ska den köras till kunden, och det kan vara ett jäkla projekt att lasta av den och hjälpa till att få den till exakt den plats som köparen tänkt ut. I de situationerna har det varit ovärderligt att ha farsan att bolla med, säger Hjalle.
– Jo, många som köper tänker ju att där i hörnet vore det väl härligt att ställa en bastu, utan en tanke på alla buskar, äppelträd och vad det kan vara som står i vägen, inflikar Roine.
– Jag kände mig inte helt trygg i allt det där inledningsvis. "Vad händer om en bastu går sönder och jag måste reparera den." Såna tankar. Men det är ju trä, och trä kan jag alltid fixa har jag insett, säger Hjalle.
Du känner att du kan stå på egna ben nu?
– Ja, det gör jag. Nu finns det också tankar på att expandera. Kanske att börja marknadsföra sig mer mot fastlandet. Kanske bredda verksamheten till övernattningsstugor och attefallshus. Vi börjar med basturna och ser vad det blir.
Gutebastu säljer i genomsnitt två bastutunnor i månaden och har i dag kunder över hela ön. Klart godkänt, tycker Roine.
– Det här har du rett ut bra, Hjalle! En annan har ju varit lite mer försiktig och dold i sin företagsamhet. När han började marknadsföra mer aggressivt på sociala medier var jag skeptisk. Jag har varit mer för att dela ut flygblad. Men dem eldar väl ungdomarna bara upp. Så man får väl krypa till korset: Att synas på sociala medier, det funkar.
Hjalle flyttade till Åre i unga år och delar fortfarande sin tid mellan Gotland och Jämtland. "Blir första vintern på länge på Gotland. Känns viktigt att vara hemma nu."
Det finns en bitterljuv botten i faderns berömmande ord. Ett tag såg det ut som om Roine hade besegrat cancern, men vid senaste kollen upptäcktes metastaser på lungorna.
– Det är lite skit ... Vi får ser hur länge kroppen håller ihop. Läkaren gav mig ett halvår till ett år. Å andra sidan har jag fått mer tid än vad jag skulle ha från början. Det är bara att ta vara på dagarna och umgås så mycket det går med ungarna. Jag är glad att Hjalle och de andra ställt upp som de gjort, det känns tryggt för en annan. Den tiden vi miste förut har vi haft igen nu. Lite efterklokt kan man ju konstatera att arbete inte är allt.
Hjalle tar vid:
– Jo, visst kan jag känna tacksamhet att vi fick den här chansen att hänga mer. Det är det viktiga, nuet. Man ska inte att blicka bakåt på det som var.
"Arbete är inte allt", vad tänker du om det?
– Just nu har jag ingen familj att ta hänsyn till, så jag jobbar ganska hårt. Men jag hoppas att det där är något med lär sig med åren, att ha en balans.
Roine Andersson livnärde sig främst som fiskare tidigare. De senaste 20 åren har det blivit hantverksjobb i kombination med import.
Alldeles oavsett är det uppenbart att Roine Andersson känner stolthet när han tänker på företagsamheten som gick i arv. Och trots allt var det i arbetet de hittade tillbaka till varandra.
– Dottern har flyttat hit och öppnat nagelstudio på gården. Det har gått hur bra som helst för henne. Jag tror vi har tre eller fyra firmor registrerade på adressen. Det är något ändå, säger han.
– Jag antar att äpplet inte föll jättelångt från trädet, konstaterar Hjalle Grönberg Andersson.